Dagens Nietzsche, om bristen på goda förebilder

Människan består av biologi och blir till i samspel med andra, genom språket. Människa är således ett begrepp som aldrig går att definiera mer precist är med följande; Fler än en, men färre än många. Levt liv handlar om det, om komplexitet. Och det måste man kunna hantera ifall man vill förstå; människan, kommunikation och kultur. Och förstå måste man, förstå. Förståelse är något annat än förklaring, för den går mycket mer på djupet. Datorer kan hantera komplicerade problem och presentera lösningar, snabbt. Olyckligt om människan börjar snegla åt det hållet, och gör datorer till sina förebilder. Ändå är det precis vad vi håller på med i Sverige, utan någon som helst skam i kroppen från dem som är ansvariga. Vi behandlar människor och kunskap som om individerna och svaren på livets stora och svåra frågor vore digitala, som om det gick att förklara och effektivisera svarsprocessen. We are on a highway to hell. Utan kloka förebilder, och förståelse för levt liv, som går på djupet, är vi alla illa ute och klimatfrågan samt problemen inom skolans värld kommer att bli svår att lösa. Samhället består av oss, tillsammans och det blir till i och genom våra gemensamma ansträngningar.

Nietzsche såg Schopenhauer som en förebild, och menar i den av sina Otidsenliga betraktelser som har titeln: Schopenhauer som uppfostrare, att det i dåtidens högre utbildning (och det är skrämmande att inse hur lite som förändrats sedan den tiden) fanns en brist på insikt om hur viktigt det är med förebilder. Människan är social och gör inte som auktoriteter säger, hur mycket makten än vill och önskar att så vore fallet. Människor härmar varandra och gör som dem de ser upp till. För att det är en egenskap som ligger djupt inbäddad i den mänskliga biologin, i våra gener. Därför behövs en annan syn på kunskap än den som odlas i skolan och akademin idag. Jag hämtar inspiration från Nietzsche, ser honom som min förebild och uppfostrare, men det viktiga är inte vem eller vilka ord och citat man lyssnar till, det avgörande är vad man gör av kunskapen, hur man omsätter förståelsen i levt liv, ensam och tillsammans. Nietzsche skriver.

Den som har ögon att se med, upptäcker att den lärde vetenskapsmannen är steril, något som är en följd av själva tillblivelseprocessen, och vidare att han hyser ett visst naturligt hat gentemot produktiva människor. Det är därför som geniet och den lärde i alla tider bekämpat varandra. Den senare vill döda naturen, analysera den och förstå den [i betydelsen, förklara den]. Den förstnämnde däremot vill öka på naturen med ny levande natur. Och det är en konflikt som gäller både tänkesätt och verksamheter. Vitala, friska epoker behövde inte den lärde och kände inte till honom. Det är den sjuka, förgrämda epoken som hyllar den lärde som den högsta och värdigaste människan och som ger honom den allra främsta platsen.

Nietzsche avslutar längre fram betraktelsen på följande, tänkvärda, sätt.

Är detta dagens situation så ligger filosofins värdighet nertrampad i stoftet. Det verkar som om filosofin blivit till någonting löjeväckande eller likgiltigt. Alla dess sanna vänner är förpliktigade att vittna mot denna förväxling och åtminstone visa fram så mycket, att det enbart är filosofins falska och ovärdiga tjänare som är löjliga eller likgiltiga. Ännu bättre - att de i handling själva bevisar att kärleken till sanningen är någonting mäktigt och fruktansvärt. Schopenhauer avgav vittnesmål i båda fallen - och kommer dag för att alltmer övertyga människorna.

Det blev nu inte så, och detta kan förstås på två olika sätt. Antingen hade Nietzsche fel i sin prognos, och vi behöver inte lyssna på något av vad han hade att säga. Eller så bevisar det hur svårt det är att uttala sig om framtiden och hur mycket människan är en kulturvarelse, av kött och blod, vars liv och samhälle skapas i handling. Komplexitet är vad levt liv handlar om, och den går aldrig att förklara eller räkna på. Levt liv följer inga lagar. Kultur ordnar mänskligt liv, men inte linjärt och överskådligt. Kultur är komplexitet, svårt och kräver just den typ av insikt som Nietzsche finner i filosofin och som jag hittar konturer till inom fältet Kulturstudier. Vad vi kollektivt har att hantera framgår av följande citat, från gårdagens bloggpost och Understreckaren i SvD.

Inget är tydligen så svårt för den mänskliga tanken som att föreställa sig en levande organism. Det som borde vara självklart, att levande varelser är föränderliga, att de växer, utvecklas, tar skada eller gynnas, reagerar på sin omgivning och själva påverkar omgivningen genom sina aktiviteter – att föreställa sig allt detta kräver en närmast övermänsklig ansträngning. Vi känner motstånd mot det. Stöter intellektet på flödande föränderlighet gör det sitt bästa för att bryta ner den till ett antal statiska begrepp. Uppfattningen att allt är färdigskrivet i generna är så mycket bekvämare för oss, även om den får allt mindre gemensamt med vetenskapens bild av genernas nätverk. Generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och vad är det som formar miljön? Organismen! Levande varelser förändrar sin miljö bara genom att finnas.

En annan syn på kunskap, som förstår vad som krävs för att hantera komplexitet. En annan syn på utbildning och på människan, samt kulturen. Vi är inga robotar, lärande tar sin tid och går inte att skynda på och effektivisera. Och hur klokt är det att tvinga unga att bestämma inriktning för livet, tidigt, när vi alla vet att världen vi lever i förändras allt snabbare? Hur klokt är det att satsa på kunskap och högre utbildning som anpassats helt och håller efter multinationella företags kvartalstänkande? Hur kan någon tro att det går att bygga ett hållbart samhälle efter sådana principer? Det enda svar jag kan komma på är att man inte bryr sig om vad man vet, makten är bara intresserad av sina egna opinionssiffror. Av sig själva. Åter till Nietzsche, och tänk på att detta skrevs för över 100 år sedan.

Staten är aldrig angelägen om sanningen. Den är bara ute efter den nyttiga sanningen. Eller rättare sagt, den är ute efter det som tjänar dess intresse, det må sedan vara sanning, halvsanning eller lögn. En allians mellan stat och filosofi [kulturvetenskap, och alla andra vetenskapsgrenar som söker sanningen förutsättningslöst] har bara mening, om filosofin kan lova att obetingat vara nyttig för staten, det vill säga sätta statsnyttan högre än sanningen.

Vetenskaper som följer resultaten av sina undersökningar och som bara är lojala mot sanningen, är helt enkelt ointressanta för makten. För människorna, medborgarna och alla dem som lever i och genom kulturen är sanningen och förmågan att förstå och kunna hantera komplexitet avgörande för den långsiktiga hållbarheten. Och den är alltid viktigare än företagen och politikerna. Arbete och politik är dock allt annat än oviktigt, men det jag har i åtanke och finner stöd för hos Nietzsche är något helt annat än det som emanerar från Rosenbad.

Utan förmåga att hantera komplexitet i vardagen, utan insikt om det som strukturerar levt liv; kultur, går samhället under. Och vi är på god väg, med nuvarande syn på kunskap och utbildning. Vad som saknas och behövs är goda förebilder!