Sixten Jernberg, humaniora och epigenetiken

Apropå tystnad och vikten av tid för eftertanke och reflektion. Såg en fullkomligt underbar dokumentär igår, ett vackert och mycket smakfullt porträtt av skidlegenden Sixten Jernberg. Berättelsen fick ta sin tid, och den innehöll komplexitet, framgång sorg och exempel på osedvanlig kämpaglöd och mänsklig värme. Harmoni mellan bilder och berättarrösten. Ingen reklam, inga hintar om vad som ska komma, ingen sensationsjournalistik, bara en berättelse som bars fram av egen kraft. Bilder från förr, parallellt med tankar och intryck från nutid. En kraftkarls kropp, då och nu. En osedvanlig vilja och ihärdighet. Vackert, värdefullt, ovanligt och just därför oerhört hoppfullt. Det går fortfarande, och det behövs. Kvalitet finns det alltid plats för.

Sixten Jernberg har man ju hört om, genom alla år. En klassisk skidhjälte, en av de största. Funderar på vad som gör någon till den han var, eller blev. Lima, naturen och kulturen, där uppe i Dalarna? En osedvanlig fysik, och/eller en obändig vilja? Allt i kombination, skulle jag säga. Kultur, tidsanda och genetiska förutsättningar. Sammanhangens samtliga delar och komponenter, samverkan mellan materialitet, teknik och immateriella aspekter, tillsammans, gemensamt, är det som förklarar ett fenomen som Sixten Jernberg. Och kunskap om detta, insikt om och kompetens att först denna typ av samspel är viktig kunskap. Tänker till exempel på skolan och sjunkande resultat i viktiga ämnen (som kräver tid och energi), samt på uteblivna segrar i idrotter där Sverige dominerat, ibland under decennier. Tänker på Sixten Jernbergs uppväxt, på misär och umbäranden. Blev han den han blev på grund av, eller trots, problemen? Arv eller miljö? Vad är hönan och ägget?

Förutsättningarna för studenter och elever att lära och utveckla kunskaper och kompetenser har aldrig varit bättre än idag. Aldrig någonsin under mänsklighetens historia har det funnits så lite som idag att skylla på om man inte lyckas, ändå sjunker resultaten?! Är det en gåta, eller är det en trivial iakttagelse? Blir vi dem vi blir på grund av genetiska förutsättningar, kultur eller personlighet? Eller skapas allt detta i och genom ömsesidig tillblivelse, är det resultatet av komplexa samband inom ramen för sammanhang? Det senare, är mitt tips. Komplexa samband, emergens och föränderlighet. Det är vad jag ser när jag studerar världen, människans värld, levt liv. Avsaknad av några som helst fundament, och icke-linjära processer av föränderlighet, på alla nivåer. Därför är det med växande nyfikenhet och intresse jag läser dagens Under Strecket. Finner där hopp för humaniora och kompetenserna som odlas där.

Inget är tydligen så svårt för den mänskliga tanken som att föreställa sig en levande organism. Det som borde vara självklart, att levande varelser är föränderliga, att de växer, utvecklas, tar skada eller gynnas, reagerar på sin omgivning och själva påverkar omgivningen genom sina aktiviteter – att föreställa sig allt detta kräver en närmast övermänsklig ansträngning. Vi känner motstånd mot det. Stöter intellektet på flödande föränderlighet gör det sitt bästa för att bryta ner den till ett antal statiska begrepp. Uppfattningen att allt är färdigskrivet i generna är så mycket bekvämare för oss, även om den får allt mindre gemensamt med vetenskapens bild av genernas nätverk. Generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och vad är det som formar miljön? Organismen! Levande varelser förändrar sin miljö bara genom att finnas. Hitta ut ur den cirkeln om du kan.

Humaniora behärskar det allra svåraste, just det som beskrivs i citatet. Artikeln handlar om den nya genforskning, epigenetik, som växer fram i rask takt. Liksom den nya hjärnforskningen visar den på den mänskliga kroppens plasticitet och föränderlighet. Gränsen mellan natur och kultur håller på att suddas ut, och därmed finns ingen anledning att upprätthålla vetenskapliga disciplingränser, för det sätter hämsko på och begränsar möjligheten till utvecklingen av viktigt vetande. Biologer behöver humanister och vise versa. Har varit inne på det förut, och nu finns det naturvetenskapliga belägg för det också, det är dags att se över Nobelpriset. För det som belönas strider mot vetenskapen och den beprövade erfarenheten. Vill vi verkligen veta måste vetenskapen följa med, inte bestämma och hindra utvecklingen.

Epigenetiken undersöker samspelet mellan arv och miljö, genernas möjlighet till förändring, dess plasticitet i relation till omgivningen. Skräp-DNA talade man om förr, men det verkar som en allt mindre del av genernas kod är att betrakta som meningslös information, som brus. Nya rön ger vid handen att uppemot 80 % av informationen används, till skillnad mot den tidigare uppfattningen om att det var två procent.

Allt detta leder fram till frågan: Vem bestämmer över vem? Är det generna som använder kroppen eller kroppen som använder generna? Jag skulle vilja gå ett steg bortom den frågan. Den som försöker förstå ett komplext system, med nivåer efter nivåer av ömsesidiga orsakssamband, reagerar alltför ofta med att fråga: ”Var sitter chefen?”. För Dawkins är generna chefen och kroppen är till för att tjäna dem. För Francis är det cellen som är chef: den bläddrar i genernas bibliotek och tar vad den behöver. Båda förutsätter att det finns en högsta chef.

Det finns ingen chef, inget yttersta svar på någon fråga som rör något som är levande. Tänk om, gör om, gör rätt. Anpassa utbildnings- och forskningspolitiken efter kunskaperna som finns och som omhuldas i vanliga fall. Eller är det forskarna som omhuldas, och som värnar gränserna inom akademin. För det skulle ju innebära minskade medel om fler ska vara med och dela. Samtidigt som humaniora, i kombination med andra ämnen, skulle kunna bidra med kunskaper och kompetenser som leder till banbrytande upptäcker, nya verktyg och principer för organisering av samhället och bättre nyttjandegrad på tillgängliga resurser. Människa blir man i samspelet mellan arv och miljö.

En bakterie som stöter på ett visst slags näring, till exempel laktos, aktiverar de gener som innehåller instruktionen för hur bakterien ska tillverka det enzym som behövs för att tillgodogöra sig näringen. Därmed har miljön kommit in i spelet. Epigenetisk forskning har visat att människokroppen reagerar på miljöfaktorer som stress och näringsbrist: gener som i vanliga fall skulle vara ”av” kopplas ”på” eller omvänt, och var och en av dem kan ha en rad olika effekter i olika organ.

Kunskaper om BÅDE biologi, teknik OCH kultur behövs för att förstå vad som gör oss till dem vi är, eller blir. Läser i artikeln vidare om akademin och dess syn på ny kunskap, och förfäras (samtidigt som jag förstår mekanismerna som styr, för detta är mitt forskningsområde, kultur. Som humanist är jag intresserad av samhällets underliggande struktur, och maktordningarna som reglerar vad som gör viss kunskap och vissa vetenskaper och metoder att söka kunskap mer eftertraktad och värdefull än annan).

Innan Meaney och Szyf gjorde sin studie kände ingen till att DNA-regleringen kunde ta avgörande intryck av uppväxtmiljön. Deras resultat var så kontroversiellt att det tog dem två och ett halvt år att hitta en tidskrift som ville publicera det; artikeln trycktes slutligen i Nature Neuroscience 2004.

Överallt finns tecknen på sammanhangens betydelse. Mitt framför ögonen på oss ligger kunskapen, men vi ser den inte, för vi har lärt oss att inte se. Människan är ett socialt djur, och hen lyssnar mer på vem som talar, än på vad som faktiskt sägs. Visst är det enklare att säga detta, och kanske även att förstå, än att omsätta kunskaperna och insikterna i handling. Men det finns dem som kan, förstår och som inget hellre vill hjälpa till och som längtar efter att få sprida sina kunskaper. Humaniora, hallå. Var det inte samhällsnytta som skulle styra? Och är inte förmågan att hantera tillvarons komplexitet nyttig? Vad tjafsar vi om?! Bara att lägga om kursen, och anpassa akademin efter kunskaperna som vi har. Avslutar med ett citat som får tala för sig själv. Jag räknar med att läsaren förstår vad jag vill säga, och ber en bön för att ansvariga politiker skall fatta och göra vad som krävs, för att säkra människans långsiktiga överlevnad. Varför beundras vissa forskare mer än andra? Har det med deras kunskaper att göra, eller handlar det om en kombination av egenskaper och tillfälligheter?

Social status har stor betydelse för kroppens genetiska regleringsprocesser, skriver Richard Francis i den populärvetenskapliga översikten ”Epigenetics: How environment shapes our genes” (2011). Hanarna hos en afrikansk fisk, Astatotilapia burtoni, uppvisar stora fysiologiska skillnader beroende på om de har ett revir eller inte. Hanar som har ett revir har tydliga svarta markeringar på huvudet, större testiklar och större testosteronreglerande hjärnceller av en typ som kallas GTRH. Tar forskarna ifrån en fisk hans revir förändras allt detta.