Samspel, samverkan och vägen som samhällsmål

Samhället blir till, i och genom levt liv. Lätt att glömma det. Levt liv. Samhället är resultatet av komplexa tillblivelseprocesser. Aldrig ett mål. Icke-linjärt, kollektivt blivande, inbegripandes allt och alla. Det är vad vi har att göra med, men vet man inte det eller om man inte förstår, då är det så klart svårt att hänga med. Viktigt för oss som sysslar med vetenskap att inte glömma det, för vi är alla in this together, så att säga. Ingen människa är en ö. Alla behöver varandra, på ett eller annat sätt. Ingen vill vara ensam, och ingen kan göra allt som krävs för att hålla sig vid liv. Det kan heller ingen förneka, men det glöms lika fullt bort, eller kanske snarare hamnar i skymundan när livets alla krav och måste pockar på uppmärksamhet. Och ju mer samhället effektiviseras, desto mindre tid och möjlighet finns för eftertanke, reflektion och chansen till ökad förståelse blir på det sättet mindre och mindre.

Inte konstigt allt att humaniora är hotat, för det kräver tid och tankemöda både för att se behovet och för att inse perspektivet och tänkandets särart och användbarhet. Flum, brukar man få höra att man talar när man förklarar. Om det inte finns tid, och det finns det sällan. Allt för sällan. Här finns emellertid tid, och plats. Därför dessa bloggposter. Att skriva är mitt sätt att tänka, och förstå. Mitt sätt att sprida insikterna som jag fått genom studier av filosofi, etnologi, vetenskapsteori och idéhistoria, genom att arbeta som humanist. Mitt sätt att arbeta för en bättre värld, och den som tycker att allt är bra som det är kan sluta läsa här. För det håller inte jag med om. Allt kan bli bättre, och det arbetet börjar nu, kan alltid börja här och nu. Så vad väntar vi på? Kunskap kanske, men det finns redan. Förändring kräver handling, ett första steg. Och det behöver varken vara stort eller genomgripande, men det måste tas. Av dig, av mig, av alla andra, av oss, tillsammans. Gemensamt skapar vi den värld vi har att leva i, det samhälle som vi alla behöver för att överleva.

Så vad är samhället då? Hur kan man tänka? Jag tänker så här: Samhället kan liknas vid en väg utan mål. Det är vägen som är målet, och det gäller att ta vara på det som är här och nu, samtidigt som man aktar sig för att inte göra något man får sota för sedan. Tycker om att tänka på samhället som ett slags dans. Låt mig förklara den tanken, sedan är det lördagskväll, med vin och vila i soffan. Har vilat i tanken, här på Flyktlinjer. Nu behöver kroppen koppla av, och jag behöver inspiration för nya bloggposter, i ett evigt kretslopp. Också ett slags väg, utan mål.

Samhället som dans var det. Och dansa gör man inte för att komma någon vart, det gör man för att det finns en djup tillfredsställelse i samspelet som uppstår mellan dem som dansar. Man kan dansa av olika skäl, så klart. Man kan dansa för att få ligga, till exempel. Eller så leder dansandet till att man ömsesidigt väljer att fortsätta samspelet utan musik, på ett lite mer handgripligt sätt, utan kläder. Älska är också ett slags samspel, visserligen med ett lite mer uttalat mål. Men man kan också se det som ett sätt att hålla en relation vid liv, att ge kärleken bränsle. Och då förskjuts målet fram i tiden. Samma med samhället. Målet kan vara att skapa en bättre värld, men det målet är onåbart, för allt kan alltid bli bättre.

Mål och visioner behövs för att ge riktning åt färden, liksom dansen behöver musiken för att underlätta samspelet mellan de dansande. Samhället, som process betraktat, är lika komplext som pardans på ett välfyllt dansgolv, men det kan och får inte hindra oss att försöka uppnå balans och harmoni i den gemensamma rörelsen. Och då är det bättre att hålla sig med visioner som sträcker sig långt utöver det för närvarande möjligas gräns. Nollvisionen för dödade i trafiken är ett sådant exempel, som brukar kritiseras som orimligt. Men hur många döda kan anses vara rimligt? Vill vi ägna oss åt den typen av resonerande? Det måste man, om man med hedern i behåll vill fortsätta vara en del av samhällsdebatten. Jag tror på och vill värna nollvisioner på en rad områden. Och hittade en intressant filosofisk utredning som visar att det är rationellt att hålla sig med nollvisoner. Läser där följande kloka ord, skrivna av Sven Ove Hansson, på KTH.

Målet “inga döda i trafiken” är visserligen inte fullt ut uppnåeligt, men det är ett mål som det är möjligt att närma sig. Många politiska mål är av samma slag, och synes väl tjäna sitt syfte. Det är t ex, enligt min mening, rimligt att uppsätta det politiska målet att vi alla ska kunna röra oss fritt på offentliga platser utan risk att utsättas för våld. Detta är visserligen orealistiskt, men det finns inget som tyder på att rättsväsendet skulle fungera bättre om det fick i uppdrag att uppnå en ekonomiskt optimal nivå av gatuvåld. Det finns mot denna bakgrund inte heller någon anledning av döma ut nollvisionen av det skälet att den inte kan uppnås fullständigt.

Det enda vi kan göra, som individer och samhälle, är att närma oss drömmen om ett lyckligt, hållbart och bättre liv och samhälle. Det är vad alla vill och önskar. Om vi jämför med hur det var för 20 år sedan, har vi det bättre eller sämre nu? Närmar vi oss, eller fjärmar vi oss visionen, drömmen? Hur ser det ut för dig? När jag jämför har jag personligen det ekonomiskt sett mycket bättre, men samhället jag lever i faller i bitar framför mina ögon, och kunskaperna jag skaffat mig och kompetenserna jag utvecklat anses överflödiga och ibland problematiska. Även om jag kan visa att de kan användas för att bygga ett bättre liv.

Humaniora är inte lösningen. Men det är ett vetenskapligt område där det finns och utvecklas centrala och helt avgörande kunskaper och kompetenser som tillsammans med andra kunskaper och kompetenser kan användas för att bygga en bättre värld, för att kollektivt närma oss visionen om ett långsiktigt hållbart samhälle. Vetenskap är som dans, ett samspel mellan fler än en, men färre än många.

Tillsammans bygger vi den värld och det samhälle som vi alla är beroende av. Tillsammans och i samspel, genom samverkan mellan olika samhällsaktörer frambringas kultur som är kittet och den sammanhållande kraften mellan människor. Förstår vi detta, har ett stort steg tagits mot en bättre värld och ett mer hållbart samhälle.