Lycka och sanning finns inte där man tror

Vem vill inte vara lycklig? Vem vill inte ha kunskap? Äkta lycka och sann kunskap är kungsvägen till ett gott liv, tror jag de flesta skulle hävda. Självklart är det så, men vad är lycka och hur når man fram till sann kunskap? Där blir det genast problematiskt, äkta och sann är ord som förpliktar. Är det målet går inte att fuska. Och här tänkte jag försöka gå till botten med båda, eller i alla fall reflektera över dem på ett lite djupare plan.

Läste igår om lycka och den krokiga vägen dit. Under Strecket, av Anders Mathlein, hade titeln: "Negativa tankar bästa vägen till glädje". Texten är tänkvärd på många sätt, och den har bärighet på både sanningsfrågan och lyckan. Båda är aspekter av livet som inte alltid finns där man tror och förväntar sig. Är det sanning och äkta lycka man söker måste man följa med dit ämnet för undersökningen tar en, även om det strider mot sunda förnuftet och beprövad erfarenhet. Finns ingen annan väg. Vetenskap borde handla om det men gör inte alltid det, av en hel massa olika skäl. Vetenskapen söker sanningen och alla söker lycka, men det är människor som söker. På gott och på ont. Och det handlar således om kultur, vilket känns tjatigt att påpeka, men det måste göras. Lycka, sökandet efter lycka är ett tydligt tema i vår samtid. Tänka positivt är en rörelse som alla förväntas vara med i och det präglar hela samhället, men det finns som altid även motrörelser och reaktioner. Där finner jag intressant kunskap, som ett slags spegel vilken ställer normen i perspektiv.

Det är en attityd som ligger ganska långt ifrån den livssyn som genomsyrar den optimistiska positivt tänkande-kulturen. Där talas sällan om människans grundläggande villkor, om oförutsägbarheten, om avsaknaden av avsikt och ”rättvisa” och varaktig trygghet. I stället utlovas enkla lösningar på komplexa problem och i förlängningen formler för en lycklig tillvaro som ett slags slutligt, harmoniskt mål.

Livet är inte rättvist, helt enkelt. Och det blir inte alltid som man vill, hur positiv man än är och hur mycket man än intalar sig att glaset är halvfullt. Alla vet att det är så, ändå lyssnar vi på och förförs av positivistkonsulter som utifrån egna lyckade erfarenheter talar om för oss hur enkelt det är. Enkelt är det så klart, med facit i hand. Lyssnar man bara på dem som lyckas kan man få för sig att man har livet, världen och sanningen i sin hand, att allt är enkelt, överskådligt och klart som korvspad.

I självhjälpslitteraturen och hos de föreläsare, livscoacher och före detta idrottsstjärnor som säger sig sitta inne med receptet för ett gott liv, tycks skepsis och en realistisk syn på vår existens uppfattas som opassande. Att Sverige under andra halvlek i VM-kvalmatchen mot Tyskland vände 0–4 till 4–4 kan användas som ett oomkullrunkeligt bevis för att allt är möjligt om man bara har rätt inställning.

Exemplen är många och det är de berättelserna som fastnar. De lyckade experimenten och forskningsprojekten, ansökningarna som antogs och den som mot alla odds lyckades, alla älskar att höra om sådant. Därför, om det är sanning och äkta lycka man söker, om man verkligen vill veta och förstå, måste man konsekvent och systematiskt skaffa sig insikt i misslyckanden, tillvarons komplexitet och slumpens inverkan i livet och världen.  Och nu ska jag avslöja något. Läs noga: Självhjälpsråd och genvägar till lycka (och sanning) fungerar mycket sällan. Detta är något som den brittiske journalisten Oliver Burkeman skriver om i boken The antidote. Happiness for people who can’t stand positive thinking.

Han skildrar också ett slags misslyckandets museum i Michigan, ett koagulerat snabbköp fyllt av lättrörliga konsumtionsvaror som nästan ingen velat ha och som snabbt tagits bort efter lanseringen. Burkeman begrundar all den entusiasm, utvecklingsmöda och alla marknadsföringspengar som lagts ned på produkter som Pepsi AM Breakfast Cola, äggröra för mikrougn och lyckokakor för hundar. Denna konsumismens kyrkogård påminner eftertryckligt om att fiaskot ständigt lurar bakom hörnet, förhoppningar och goda intentioner till trots – bortåt 90 procent av alla nya produkter misslyckas. 

Med stöd i intervjuer och läsefrukter anar Burkeman att det är själva jakten på lycka som gör oss olyckliga. Vi söker eliminera det negativa – otrygghet, osäkerhet, misslyckanden och sorgsenhet – och det får oss att känna oss otrygga, osäkra, misslyckade och sorgsna. Alternativet är inte uppgivenhet, utan att söka förlika sig med att livet ser ut som det gör, att vi kommer att mötas av motgångar och förluster, att det inte finns någon varaktig trygghet, och inte minst att vi en dag kommer att förlora allt vi sätter värde på, och – om det är någon tröst – slippa det vi fasar för.

Ibland måste man helt enkelt ge för att få, och man måste på samma sätt ibland göra precis tvärt om för att uppnå det man verkligen vill. Och är det lycka man söker, då kan man så klart nå den via (minst) två vägar. Den ena kan vara att helt enkelt vara nöjd och acceptera det som sker. Lyckan är här, om du vill och kan acceptera det du har. Söker du den någon annanstans hamnar du lätt i klorna på andra som profiterar på ditt missnöje. Och hur vet man att man inte kan finna något som gör en ännu lyckligare genom att söka lite längre. Man fastnar lätt i ett slags rastlöst sökande som är dömt att aldrig nå målet. Samma gäller för sanningssökandet, som allt för ofta blir ett självändamål som går ut över kunskapens användbarhet. När sanningen blir viktigare än användandet av kunskapen, då liknar vetenskapen  lyckoknarkaren som aldrig är nöjd.

Också om vi uppnår uppställda mål kan de bli till hinder för vår lycka. Med ”hedonistisk anpassning” avses att vi vänjer oss vid och tar för givna de goda sakerna i livet, och så uppskattar vi dem inte längre. 

Att säga godnatt till sin käresta eller sina barn och begrunda att det är möjligt att vi aldrig ses igen är kanske att driva insikten om livets skörhet för långt och är sannolikt ångestskapande, men en större medvetenhet om att inget är bestående kan hjälpa oss att ta tillvara det som är väsentligt i våra liv. Memento mori, det finns en sista gång för allt. 

Just detta, att acceptera förändringen som naturlig och oundviklig, att sluta sträva efter säkerhet, fasthet och beständighet, är enligt Burkemans efterforskningar ett viktigt element för att slippa ut ur den fåfänga jakten på lyckan.

Sanning är ett högst temporärt tillstånd, för världen förändras i och genom processer av tillblivelse. Och då får det som var sant när det uttalades eller skrevs ett bäst-före-datum, liksom lyckan som aldrig kan vara annat än tillfällig. Paradoxalt? Jo, men är det äkta lycka och riktig sanning vi söker kan och får detta inte betraktas som ett problem som ska undanröjas, det är själva förutsättningen för allt vidare arbete och liv. Acceptera, det finns inget anat att göra. Förändring är den enda konstanten som finns i kulturen, livet och världen.

Det är självklart, om man bara tänker rätt på saken. Och det kan man så klart göra på olika sätt. Burkman gör det på följande sätt.

Han citerar den amerikanska buddistiska nunnan Pema Chödrön som ser osäkerheten som naturens essens. Vår oro och förtvivlan kommer av att vi söker en fast mark att stå på, men som i själva verket inte existerar: ”Saker är inte permanenta, de varar inte, det finns ingen slutgiltig säkerhet eller trygghet. Vad som gör oss förtvivlade är inte denna sanning, utan våra försök att undkomma den.” 

Det är tankar besläktade med dem som den brittiske filosofen Alan Watts förde fram på 50- och 60-talen i böcker som ”The wisdom of insecurity”. Watts betraktade buddismen som en form av psykoterapi och ansåg att för att kunna omfatta tanken att det inte finns någon säkerhet, måste vi förstå att ”jaget” inte existerar som något bestående inom oss. Vi är en del av ett system som vi inte kan ställa oss utanför. ”Livet är en dans, och när du dansar avser du inte att komma någonstans”, skrev han. ”Meningen och målet med dansen är dansen.”

Livet är vägen mot döden, och vetenskapen är sökandet efter svar som fungerar. Lycka och sanning är temporära tillstånd, och något man kan och bör göra bästa möjliga av där och när man har dem inom räckhåll. Livet är komplext, motsägelsefullt och det gäller i alla dess aspekter, även vetenskapen. Hur mycket man än vill ge sken av något annat är sökandet efter kunskap en mänsklig, kollektiv och i högsta grad kulturellt präglad verksamhet. Det märker man inte minst om man åker på konferenser i olika ämnen, om man umgås med forskare från olika discipliner och om man verkligen vill veta, och inte bara bygga en karriär som skänker lycka åt forskaren.

Den relativt unga lyckoforskningen visar att det ofta inte är det vi tror som skänker tillfredsställelse och en känsla av självförverkligande. Exempelvis är positivt tänkande-kulten starkt fokuserad på den egna personen, på jaget, på de egna tankarna, önskningarna, som vore vi oberoende av andra människor. Men studier visar att socialt umgänge är viktigt för vårt välbefinnande, och att det skänker mer lycka att hjälpa andra än att bara satsa på sig själv. Om den huvudsakliga avsikten med välgärningarna är att själv bli lycklig har man kanske något att fundera över beträffande sin egen karaktär, men objektivt sätt blir resultatet gott.

Mer socialt umgänge, ökad integration, hjälpsamhet, trygghet och ömsesidig gemenskap. Kollektivt bekostade trygghetssystem för alla. Överseende med misstag, tillåtande atmosfär, förståelse för varandras olikheter. Och så vidare, och så vidare. Ingen människa är en ö, och kunskap är ett slags relation mellan människan och världen. Allt och alla är avhängiga och blir till i och genom sammanhang.

Det finns ingen genväg, varken till lycka eller till sanning. Och inget av begreppen finns där man tror. Kan man acceptera det, då är chansen god att man får ett gott liv, och om det är den rådande synen i samhället, då ökar chansen att vi får en bättre värld, för alla.