Humanioras roll i/på högskolan. Ska vara med på ett seminarium om det idag. Viktigt. Spännande. Och helt avgörande, inte bara för min framtid, utan för högskolans. För en högskola utan humaniora är ingen högskola. Det är i mötet mellan olika vetenskaper, olika ingångar till och perspektiv på samhället, människan, livet, som högre kunskap uppstår. Ny kunskap kan dessutom bara växa fram med hjälp av impulser utifrån, så om man specialiserar och effektiviserar minskar möjligheterna till ny-tänkande, vilket utarmar akademins och samhällets bas. Ny kunskap är per definition oväntad, för annars vore den inte ny. Och när man möts över gränser vidgas perspektiv, utmanas förgivettaganden, tvingas alla tänka utanför invanda ramar. Där finns värdet hos alla vetenskaper, i det gemensamma projektet att söka kunskap. Tillsammans bygger vi världen vi delar, ömsesidigt. Det är min ingång i seminariet senare idag. Mina viktigaste argument för humaniora. Att alla ämnen är lika viktiga.
Innan seminariet om humaniora ska jag emellertid arbeta praktiskt med samma utgångspunkt. Som humanist/kulturvetare ska jag delta i arbetet med att skapa en akademisk slinga på företagsekonomutbildningarna. Eller, inte som humanist/kulturvetare, som medarbetare, som vetenskapsman med för avdelningen värdefulla kunskaper och kompetenser. Vi bör generellt se mindre till titlar och akademiska insignier, och mer till kompetens och intressen. Det är vad jag kan och vill som räknas, inte vem jag är eller vilket titel jag har. Att skilja ut enskilda ämnen och särbehandla dem tar fram och accentuerar människans sämsta egenskaper. Det tar fokus från kunskapssökandet, och leder till revirbevakning och förgörande konkurrens. Det leder till missämja, misstänksamhet och bort från den typen av möten som är allt nytänkandes källa. Glad att jag hittat ett sammanhang att verka i, där mina kunskaper, kompetenser och intressen, mitt engagemang är välkommet och anses värdefullt. Tacksam!
Anställningen är fortfarande hotad, för den övergripande politiken ligger fast. Landets högsta ansvariga har en vision, driver en linje, som går på tvärs mot allt jag lärt om kunskapsutveckling. Så hotet är reellt, för hur skulle mina arbetsgivare kunna göra annan än de gör när det är som det är? Humaniora ligger alltjämt på det nationella offerslaktbordet. Väljer dock att bortse från hoten och allt som pekar i fel riktning. Väljer att lägga all min tid och engagemang på det som faktiskt fungerar, och på det som drar åt rätt håll. Som arbetet med företagsekonomerna, i forskningsprojektet om destinationsutveckling, och seminariet om humanioras roll. Så länge det finns liv finns det hopp. Det är mörka tider vi lever i, jaglojaliteten växer, och solidariteten minskar. När alla tar hand om sig får samtliga det sämre. Vi måste bryta den låsningen, för allas skull.
Om humaniora nedmonteras på en högskola är risken stor att det blir en nationell rörelse. Frågan är med andra ord långt viktigare än min anställning. Att jag har ett jobb att gå till är viktigt för mig, men inte för högskolan och inte för landet. I alla fall inte på kort sikt, men på sikt kommer den typen av besparingar att bli kostsamma. Detta handlar om något annat, något oändligt mycket viktigare. Det handlar om samhället, om framtiden. Humaniora är en förutsättning för ett hållbart liv, ett vitalt utbildningssystem, för att främja innovation och ny-tänkande. Kunskap om och kompetens att förstå, levt liv, är avgörande för samhällets långsiktiga överlevnad.
Levt liv, komplexitet och förutsättningarna för förändring, det är humanioras övergripande undersökningsobjekt. En otacksam uppgift på många sätt, för det innebär att man tvingas in i rollen som budbärare, förmedlandes ett budskap som inte är populärt alla gånger. Levt liv går aldrig att fånga i några modeller. Lika lite som evolutionen har ett mål, lika lite går kollektivt, levt liv att styra i en bestämd riktning. Ett utbildningssystem med målet att ge Sverige ett Nobelpris är befängd, och finner inget stöd i någon forskning. Tänker man så visar man hur obildad man är, och att man inte förstår det säger allt om tillståndet i landet. Humanioras studieobjekt är unikt på det sättet, det blir till förändras och påverkas av det vetenskapliga intresset, av uppmärksamheten. Studieobjektet kan läsa, förstå och förhålla sig aktiv till kunskapen, vilken därför per definition aldrig kan vara definitiv och slutgiltig. Svaret på frågan om vad kultur är existerar bara temporärt. Humanistisk kunskap kan aldrig definieras i bestämd form singular. Kunskap om kultur är komplex, och inte sällan motsägelsefull. Men det är inte humanisternas problem, det är så livet och världen ser ut. Detta är utmaningen, att med kniven mot strupen försöka sprida det budskapet.
Att se och veta detta, och att samtidig leva och verka i olika sammanhang där dessa kunskaper och insikter förnekas är frustrerande. Att tvingas arbeta i en akademisk miljö där man görs till ett problem för att man arbetar strikt vetenskapligt tar på krafterna. Att tvingas utstå spott och spe, förlöjliganden och att leva under ett ständigt hot om uppsägning, det känns djupt orättvist. För jag tar kunskapen och vetenskapen, undervisningen och min roll på lika stort allvar som alla andra. Och jag bryr mig lika mycket om samhället som övriga. Samtidigt är det logiskt, rent kulturellt. För det är så som levt liv fungerar, det är så som människor är. Det är frustrerande, och bidrar säkert till att humanister har svårt att arbeta för att stärka sin ställning. Vetenskap handlar om att följa kunskapen dit den tar en. Otacksamt? Det är bara förnamnet. Förlåt den fader, för de vet inte vad de gör, kan man tänka ibland. Men det är ingen tröst, för samhället är mitt också, och jag bryr mig om mina barns framtid. Vilken värld vill vi ha och bygga? Vilken framtid är önskvärd att sträva mot och kämpa för?
Humanisten förstår sina kritiker, men blir inte själv förstådd. Det är nöten som måste knäckas. Världen och vetandet anpassar sig inte efter människan, det är människan som måste anpassa sig. Vill man förstå världen måste man leva i den och följa med. Framförallt måste man vara ödmjuk inför världens och livets komplexitet och oöverblickbarhet. Ödmjuk inför allt det man inte förstår. Det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget.
Därför behövs humaniora! För allas skull, inte för sin egen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar