Ingen undgår kulturen

Lönsamhetsargument är vanskliga att omfamna, för ekonomi är nyckfullt. Ekonomi är lika nyckfullt som, kultur. Faktum är att ekonomi/kultur, eller kultur/ekonomi är två sidor av samma sak. Glöm allt annat, och det spelar ingen roll att man imorgon delar ut priser till Alfred Nobels minne, i ekonomi. Allt handlar om kultur, eller ekonomi. Poängen är att det inte går att separera det ena från det andra. Andreas Cervenka klär den insikten i ord när han skriver i sin krönika i pappersutgåvan av dagens SvD.

Resultatet betyder inget, förväntningarna allt. Allt är en logisk följd av det budord som börsen lyder under: ett företags enda syfte är att tjäna sina aktieägare.

Så ser det ut, överallt. Detta är samhällets bas och politikens mål. Utifrån denna doktrin byggs den värld som är vår, inte bara här hemma utan över hela jorden. Klart att man inte nådde en global överenskommelse om klimatet då! När ekonomin är överordnad blir klimatet förloraren, och mänsklighetens långsiktiga överlevnad är och förblir hotad. Kung Midas, någon? Vi ser, och vi vet. Detta är fullkomligt ohållbart. Ändå fortsätter vi, förblindade av penningens makt. Kollektivt självmord. Vi tar enorma risker, tillsammans. Och vi delar ur prestigefulla priser till dem som gett oss teorierna som politikerna hämtar stöd från.

Ingen undgår kulturen. Alltså borde det vara kulturvetare som får pris till Alfred Nobels minne, för det är kultur det handlar om. Akademin är också kultur. Låt mig med hjälp av Cervenka backa klockan lite, till tiden före Milton Friedman fick priset i Ekonomi till Alfred Nobels minne. Hur såg det ut i företagsvärlden då?

Så sent som i början av 70-talet var direktörerna företagens kejsare. De förväntades hålla flera bollar i luften samtidigt: förutom vinst skulle bolagen även skapa arbetstillfällen, bra produkter och allmänt trevlig stämning i samhället. Luddigt och ineffektivt tyckte ett antal ekonomer anförda av Nobelprisbelönade Milton Friedman. Företag borde hänge sig åt en enda sak, att maximera värdet för aktieägarna. Makten skulle vridas ur de självsvåldiga chefernas händer, annars berikade de bara sig själva. För att få direktörerna att fullt ut koncentrera sig på denna nya ädla uppgift skulle de också bli ägare och försedda med rikliga doser aktier och optioner.

Att så här i backspegeln kritisera beslut som togs för närmare 40 år sedan är meningslöst. Ingen visste då hur det skulle bli, och vilka konsekvenser besluten kom att leda till. Så mycket kan man väl i alla fall säga, att det var ett synnerligen kontraproduktivt beslut. För om det är något som direktörer och bolagsstyrelser gör så är det att berika sig själva, tillsammans med aktieägarna. Alltså slog man sönder något som i grund och botten var gott för såväl direktörerna, företaget, anställda och samhället. Varför, jo av ekonomiska skäl. Därför är det högintressant och viktigt att läsa vidare i Cervenkas krönika.

Den kanadensiske professorn Roger Martin konstaterar i sin bok Fixing The Game att aktieägardoktrinens stenhårda fokusering på högre vinster har lett till..eeh...lägre vinster. Enligt en stor studie av revisionsbyrån Deloitte är amerikanska företags avkastning på sina tillgångar bara en tredjedel av vad den var 1965. Börsindexet S&P 500 har gått sämre sedan 1976 än under den föregående fyrtioårsperioden. Vd-ersättningar ställda i relation till företagens vinster steg däremot med åttahundra procent mellan 1980 och år 2000.

1976 fick Friedman världens mest ansedda pris i ekonomi. Och sedan dess har det pekar nedåt för alla, utom direktörer, aktieägare och de bäst ställda. Förstår att detta kan låta lite som den försmådde räven, som sa sig ändå inte vara intresserad. Men jag tillhör (än så länge) de välbeställda i samhället. Jag har en bra lön, och jag skulle drabbas personligen av en annan politik, av höjda skatter. Men jag ser det inte som att jag drabbas, jag håller med Carl Bennet om att vi som lyckats måste dela med oss. För allas skull, och följaktligen för vår egen skull också. Koncentration och segregation leder till att det skapas möjligheter till hiskeliga vinster för ett fåtal, men samhället består av alla, tillsammans. Därför är det bättre för alla att åtminstone inte underlätta för de gynnade att bygga upp gigantiska förmögenheter. Pengar sipprar inte ner i systemet, som Fredman hävdade, vi kan konstatera det nu. All empiri och beprövad erfarenhet visar att den forne pristagaren hade tokfel. Dags för en ny ekonomisk teori. Hög tid att konstruera en teori och ekonom som även beaktar den kulturella dimensionen. Åter till Cervenkas krönika, och professor Martin som,

skiljer på den riktiga marknaden, hur företagen går, och aktiemarknaden, som är ett spel om förväntningar. För en modern vd med portföljen fylld av optioner råder det ingen tvekan om vilken som är viktigast. Att vårda kursen ger mer än att bygga ett långsiktigt starkt företag. Återköp blir hetare än innovationer, svindyra företagsköp sexigare sexigare än kundservice. Frestelsen att manipulera siffrorna och ta sinnessjuka risker ökar. Etik blir ointressant. Telia Sonera har knappast gått in i länder där oliktänkande kokas och korruption är lika vanligt som vatten på grund av ett hårt tryck från kunder, anställda eller ägarna svenska folket. Däremot blev analytikerna glada. SEB:s vilda utlåning i Baltikum fick aktiekursen att rusa och gjorde cheferna till optionsmiljonärer. Hur det gick sedan vet vi.

Vi vet. Kunskapen ligger i öppen dager. Och med bara elementära kunskaper i kulturteori kryddat med lite psykologi förstår man vilka kollektiva risker vi tar, gemensamt. Och vi förstår alla vem det är som tjänar på att vi gör som vi gör. Det är inte brist på kunskap som är problemet. Det är brist på klokskap och förmåga till kritiskt tänkande. Det är bristande kompetens att hantera komplexa problem som försatt oss i den situation vi just nu tvingas hantera, under hård press. Utarmning leder till enorma risker, och följaktligen kris. För eller senare spricker alla bubblor. Och börsen är idag en värld som i princip saknar kontakt med den värld där människor lever sina liv och kämpar för att få vardagen och livspusslet att gå ihop.

Samma principer som visat sig fatala för ekonomin och samhället försöker man nu införa inom akademin idag. Utbildningspolitiken pekar tydligt i riktning mot ökat fokus på specialisering och effektivisering. Gör om gör rätt. Säger det igen. Vi behöver en helt annan syn på kunskap för att kunna klara samhällets och mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Det behövs fler som är bättre på att tänka kritiskt, analytiskt och fler som kan hantera komplexitet. Bara så kan ett samhälle byggas, från grunden. Inspiration i det arbetet kan hämtas från tiden före Milton Friedman. Från den tid då både företag och samhällen kunde tjäna såväl sig själva som medborgarna. Från den tid då integration ansågs önskvärt, över hela linjen.

Avslutar detta brandtal för humanioras nytta i samhällsbyggandet med att poängtera det som sägs i pappersupplagan av SvD, av Professorn i kulturell ekonomi (se där, det finns en vetenskap som intresserar sig för det jag pekar på) David Throsby, verksam vid Macquarie University, i Sydney Australien. Han säger, apropå kulturens roll för samhällets ekonomiska vitalitet och överlevnad på sikt, att "Processerna ser ofta ganska slumpmässiga ut och är svårmätbara, precis som all kunskapsöverföring. Men det fungerar."

Sensmoral: Det vi har att hantera i samhället är komplexa samband och strukturer. Och allt handlar på ett eller annat sätt om kultur, det som förenar oss människor och skiljer oss från djuren. Kulturen delar vi, och den påverkar oss. Ett samhälle som inte satsar på utvecklandet och förvaltandet av de kunskaper som finns om kultur och om människan som kulturvarelse, det är ett samhälle som krackelerar. Det är ett samhälle som bryts upp inifrån, av spänningarna som uppstår när klyftorna ökar. Humaniora må vara dyrt, men det är inte dyrare än andra vetenskaper. Och risken är att det kommer att kosta enorma summor att reparera skadorna ifall man drar in medlen till den typen av forskning.