Dagens Nietzsche: Mänsklighetens största paradox!

Människans makt och inflytande över biologin och det övriga livet på planeten, och allas gemensamma framtid är stor. Och därför viktigt att undersöka, kritiskt. Humanism är inte alltid vacker, långt ifrån. Just därför behöver vi humaniora, vilket är vetenskapen om människan och konsekvenserna av samt förutsättningarna för mänskligt liv. Humaniora behövs som ett slags motkraft till och för att balansera människans tro på sin egen förmåga, kort sagt för att skydda oss mot oss själva. Humaniora är ett verktyg för att råda bot på mänsklighetens brist på förståelse och oviljan till empati inför något annat än hens närmaste. Klimatfrågan, jag säger bara: Klimatfrågan, och dess roll i det stundande USA-valet.

Människans förmåga till empati och intelligens är omvittnat stor, men det räcker inte att kunna för att göra. Egenskaper som inte utnyttjas är meningslösa. Den insikten saknas i dagens samhälle, kanske inte på pappret och i tanken, men i kollektiv handling och politisk praktik. Bara för att man kan arbeta betyder inte att det finns arbeten att utföra, och då spelar det ingen roll hur mycket mer resurser som satsas på Arbetsförmedlingen (läser om detta i dagens tidning). Anställd blir man först när det finns företag som anställer. Ansvaret är inte arbetstagarens, utan arbetsgivarnas. Det ser jag som en analogi, och som uttryck för ett liknande logiskt felslut. Det finns fler exempel, otaliga exempel, men här tänkte jag reflektera över ett tänkt ursprung, ett slags embryo till tanken. Ignoransens genealogi, om man så vill.

Om man letar efter svaret, sanningen och det som är rätt och riktigt på en plats, istället för i ett sammanhang, ja då blir det så. Då tvingas man fortsätta tankelinjen tills man kommer till en punkt, ursprunget till allt annat. Som man frågar får man svar, viktigt att påminna sig om det ibland. Utgår man från att sanningen är en och odelad, att den existerar i bestämd form singular, då får man leva med konsekvenserna. Jag blir viktigare än allt och alla andra, och när alla bara ser till sig och sitt kommer ingen att ta ansvar för helheten. Det går inte att både ha kakan och att äta den, samtidigt. Hur mycket man än vill att det vore så, och hur mycket man än lyssnar på dem som talar om för en att så är fallet. Glöm det. Omöjligt!

Människa är ett kollektivt fenomen. Utan kultur finns inga människor, bara biologiska överlevnadsmaskiner. Därför behövs humaniora, vetenskapen om det mänskliga. Därför behövs vidare insikt om att jag behöver dig och alla andra, för att överleva och för att få en meningsfull vardag. Vi behöver varandra, för att vi blir till i samma process av blivande. En viktig företrädare för humaniora, en färgsprakande och utmanande tänkare, som fler borde läsa i original och upptäcka på egen hand, tillsammans, är Nietzsche. Längtar efter min stund med honom, på Centralen, i väntan på tåget till jobbet. En liten dos varje morgon. Den bär mig genom dagen, och ger mig inspiration att skriva. Om viktiga saker, som människans förmåga till tänkande och hens paradoxala oförmåga att använda förmågan. Hittade idag på morgonen två citat som i alla fall för mig fungerar som förslag till detta tänkandes ursprung. Nietzsche skriver.

Parmenides tänkande har inget av det indiskas berusande dunkla doft över sig, som kanske inte är helt omärkligt hos Pythagoras och Empedokles; det förunderliga i detta faktum, vid denna tid, är i stället just det doftlösa, färglösa, själlösa, oformade, den fullständiga bristen på blod, religiositet och etisk värme, det abstrakt-schematiska - hos en grek! - och framförallt den fruktansvärda energin i strävan efter visshet, under en tidsålder präglad av mytiskt tänkande och rörlig fantasi. Ge mig bara en visshet, ni gudar är Parmenides bön, om den på ovisshetens hav bara är en bräda bred nog att ligga på! Allt blivande, yppigt, brokigt, blomstrande, bedrägligt, lockande, levande, allt detta kan ni ha för egen del: och ge mig bara en enda stackars tom visshet!

Parmenides förmåga till tänkande ledde honom dit, till den punkt där allt liv upphör. Viljan att veta, och utgångspunkten att kunskap och sanning är formulerad i bestämd form singular, i kombination, ledde honom och hans efterföljare dit. Till en livsförnekande, kall och tom visshet. Svängande strängar må vara svaret, men vad var frågan, egentligen? Är det någon som minns, och vad ska vi människor göra med kunskapen? Det måste vara den viktiga frågan, och svaret på den typen av frågor kommer aldrig att kunna levereras av naturvetenskapen. Därför behövs humaniora, i lika hög grad som annan vetenskap. Det är i utbytet mellan olika kunskaper, i de dunkla mellanrummen, som nya insikter och konstruktiva lösningar uppstår.

Ingen vill leva i "det doftlösa, färglösa, själlösa, oformade, den fullständiga bristen på blod, religiositet och etisk värme, det abstrakt-schematiska", ingen! Ändå satsas alla (sic) vetenskapliga resurser på den typen av vetande, mot bättre vetande. Ett uttryck för människan hybris och brist på förmåga att handla i enlighet med sina egna kunskaper. Ett uttryck för människans paradoxalt självförnekande kultur och brist på insikt om hur beroende alla är av varandra. Nietzsche hjälper oss att se, om vi bara lyssnar och handlar i enlighet med insikterna vi får. Det räcker inte att läsa, man måste handla också, tillsammans. Först då kan man se och avgöra kunskapens värde.

Vad innebär det att vara, och var betyder det? Vilket är ordets innebörd. Nietzsche har svar, och det är bara att hacka i sig, om man verkligen vill förstå vad det innebär att vara människa och att leva ett hållbart, kollektivt, liv.

Begreppet vara! Som om inte redan ordets etymologi visade på det ynkligaste empiriska ursprung! Ty esse betyder i grunden bara "att andas"; så när människan använder det om alla andra ting överför hon med en metafor, det vill säga med något ologiskt, övertygelsen att hon själv lever och andas på andra ting och uppfattar deras existens som andning enligt en mänsklig analogi. Ordets ursprungliga betydelse suddades snart ut, men det kvarstår alltid så mycket att människan föreställer sig andra ting tillvaro efter sin egen tillvaro som analogi, det vill säga antropomorft och i alla händelser genom en ologisk överföring. Till och med för människan, alltså bortsett från denna överföring, är emellertid satsen "Jag andas, alltså finns ett vara" helt otillräckligt; mot den måste samma invändningar riktas som mot "ambulo, ergo sum" eller "ergo est".

Jag är inte bra för mig själv. Att andas innebär liv, för mig. Girigt suger jag i mig syre, för att jag ska leva vidare. Jag, jag, jag. Samtidigt hugger vi ner skog, skövlar mark, dödar djur och fiskar ut haven. Pumpar upp olja, och så vidare. För att jag vill och anser mig behöva det. Jag, idag, här och nu. Framtiden? Hur går det, och vad händer då, om Mitt Romney, som går till val på en klimatignorant och egocentrerad politik? När jag får vad jag vill ha, och när jag gör mig själv till allt annats mått, tillsammans med alla andra. Då är vi illa ute, gemensamt.

Snacka om paradox. Ett olösligt problem, men, och detta är viktigt, bara så länge vi håller fast vid vår nuvarande definition av kunskap och sanning. Paradoxen är bara en paradox så länge som vi kollektiv utgår från att sanningen existerar i bestämd form singular. Det gör den inte, sanning finns bara och överallt i kontexter. Sanningen är alltid fler än en, men färre än många.

Tack Nietzsche, för att du förgyller min vardag och tvingar mig att tänka förbi min egen förmåga.

Dagens Nietzsche: Om en av källorna till aversionen mot kroppen och humaniora

Nietzsche blottlägger föraktet mot kroppen och människans köttsliga vara i sinnevärlden, och visar på frön till synen på humaniora som ett akademins problembarn. Han hittar tanketrådar till dessa uppfattningar, som gisslat mänskligheten sedan antiken, hos den grekiske tänkaren Parmenides. Tänkte bara helt kort reflektera kring detta, för mer hinns inte med denna hektiska dag av examinationer, från tidig morgon till sen eftermiddag. Åtta B-uppsatser skall seminariebehandlas och jag är examinator. Behöver något som utmanar mitt intellekt, så att börja dagen med en liten dos Nietzsche kändes nödvändigt, både för mig och för studenterna som skall lyssna på mig.

Föraktet var det, eller ursprunget till kyrkans misstänksamhet mot allt som har med kroppen att göra, och den (natur)vetenskapliga misstänksamheten mot humaniora och alla "mjuka" frågor (hatar det uttrycket). Det ser så enkelt ut när man får tankegången presenterad för sig av en passionerad och djupt beläst sisseron, vilket Nietzsche är. Han beskriver Parmenides logiska tankebana på följande sätt, vilket gör det uppenbart hur logiken och intellektet tvingar kroppen till underkastelse, även om det innebär att man måste överge det enda värde man med säkerhet vet att livet har: sitt eget köttsliga vara.

Men när Parmenides nu vände sin blick tillbaka på blivandets värld, vars existens han tidigare hade försökt förstå med hjälp av sinnrika kombinationer, vredgades han över sitt öga för att det över huvudtaget såg blivande och hans öra för att det hörde detsamma. "Följ inte det dumma ögat", lyder nu hans imperativ, " inte den skallande hörseln eller tungan, utan pröva enbart med tankens kraft! " Därmed framförde han den helt visst viktiga, men ännu otillräckliga och i sina följder ödesdigra, första kritiken mot varseblivningsapparaten.

Där och då formulerades en tanke som fortfarande påverkar mänskligheten, på gott och på ont. Så mycket lidande som går att knyta till dessa ord, tanken svindlar. Men man varken kan eller ska anklaga Parmenides, detta är ett resultat av tänkandet och det är en kollektiv angelägenhet. Tänkande är alltid kontextuellt betingat och det lyder under kulturella lagar. Parmenides är utan skuld, men hans tankar bör granskas och spridas, om vi vill förstå oss själva. För här finns djup visdom att hämta, dock inte i form av information. Men genom att vända och vrida på orden och tankarna kan man nå fördjupad förståelse för den kultur och det samhälle vi lever i här och nu. Tack vare Nietzsche som pekar ut riktningen.

Genom att han plötsligt slet isär sinnena och förmågan att tänka abstraktioner, alltså förnuftet, som om de vore två helt åtskilda förmågor slog han intellektet självt i spillror och uppmuntrade till den helt vilsefarande åtskillnaden mellan "ande" och "kropp" som blivit en förbannelse för filosofin, i synnerhet efter Platon.

Det är en förbannelse, denna åtskillnad. Dags att inse det, och göra något åt saken! För det handlar om mänsklighetens överlevnad. Hållbarhet kan aldrig nås så länge som vi håller fast vid denna uppdelning, vilken fortfarande här och nu, i huset jag sitter, hotar att slita söner gemenskapen ur vilken ny kunskap skulle kunna uppstå. Om vi bara kunde mötas som jämlikar, vi humanister och naturvetarna. Idag är det inte så, men varför är det som det är? Det borde vi fundera över, alla vi som säger oss värna ett kritiskt tänkande.

Alla sinnesförnimmelser, menar Parmenides, ger bara upphov till villfarelser, och den viktigaste villfarelsen är just nu den att de förespeglar att även det icke-varande är, att även blivandet äger vara. All mångfald och brokighet i den empiriskt kända världen, kvaliteternas växlingar, ordningen i uppåt- och nedåtgående, förkastas obarmhärtigt som blott sken och vanföreställningar; där finns inget att lära, varför all möda är bortkastad som läggs på denna förljugna, alltigenom intiga värld som så att säga svindlas fram av sinnena.

Vi som lever idag måste inte, bör inte acceptera dessa antaganden. Vi måste inte slaviskt följa tänkare som Parmenides längs den väg de stakat ut för sig. Vi kan och måste ta hänsyn till kroppen, utan vilken inget mänskligt liv och följaktligen inget tänkande, ingen kultur, existerar. Kroppen lever vi med, och genom. Utan den dör vi. Vem tjänar på att vi föraktar den? Ingen, för det finns ingen högre makt än den vi själva underkastar oss.

Den som på det hela taget har den uppfattningen som Parmenides upphör att vara en naturforskare i enskildheter; hans deltagande i fenomenen vissnar och utvecklar till och med ett hat mot att han inte kan bli kvitt sinnenas eviga bedrägeri.

Mer humaniora, och mindre fysik, det borde vara den logiska insikten, det borde vara mantrat för en hållbar utbildningspolitik. Tyvärr har vi en utbildningsminister som vägrar inse det, som ser pengar som det högsta goda, som dyrkar abstraktioner och föraktar människor som inte kan disciplinera sig och följa den antika lagen om det kroppsligas problematik. Men surprise, surprise, Björklund, vi lever här och nu. Och ingen kommer annat än marginellt undan sitt kroppsliga vara. Hur mycket man än önskar att så vore fallet och hur mycket pengar man satsar på mattematik och naturvetenskaplig utrustning. Av jord är vi komna, och jord ska vi åter bli. Det är det enda vi vet. Livet är allt det som finns däremellan. Livet bor i kroppen, inte i abstraktionerna.

Endast i de mest förbleknande, abstrakta generaliseringar, i de mest obestämda ordens tomma hylsor, skall nu sanningen dväljas som i ett bo av spindelväv; och bredvid en sådan "sanning" sitter nu filosofen, lika blodlös som en abstraktion och inspunnen i formler. Spindeln är ju ute efter offrets blod; men den parmenidiske filosofen hatar just blodet från sina offer, blodet från den empiri han offrat.

Hur länge skall vi med öppna ögon se på medan själva basen för vårt mänskliga vara monteras ner? Hur länge skall vi som mänsklighet förneka oss kunskap om det mänskliga?

Gör om, gör rätt! Än finns det tid!

Dagens Nietzsche, om visioner och en annan syn på kunskap

Herakleitos, skådad genom Nitetzsches blick och blixtrande intellekt talar över århundradena. Här finns saker att lära, insikter att göra, erfarenheter att begagna sig av, konstruktiva möjligheter att utnyttja. Hittar till exempel några förlösande meningar om sanningen om kultur, i följande citat.

Hans ryktbarhet angår människorna, inte honom; mänsklighetens odödlighet behöver honom, inte han människan Herakleitos odödlighet. Det som han skådade, läran om lagen i blivandet och om leken i nödvändigheten, måste från och med nu skådas för evigt: han har lyft upp förlåten till detta det största skådespelet.

Genom att varje ord av Herakleitos uttrycker sanningens stolthet och majestät, men en sanning fattad i intuitioner och inte uppnådd genom att klättra uppför logikens stege, genom att han i en sibyllisk hänryckning skådar men inte spejar, inser men inte räknar, har han en motbild i den samtide Parmenides, som likaledes är en sanningens profet, men så att säga formad av is och inte av eld och omgiven av ett kallt och stickande ljus.

Lagen om blivandet och leken i nödvändigheten, det är en vackert uttryckt tanke. Den fångar på ett lysande sätt humanioras syn på kunskap, om sitt undersökningsobjekt. Lagbundenhet finns men den är i rörelse, och ett moment av överraskning måste man räkna med. En strid ström av slumpvis utkastade möjligheter, i en föränderlig struktur, det är vad som frambringar världen så som vi människor känner den. Darwin hade inte kunnat uttrycka det vackrare. Ett slags evolutionär process, det är i alla fall vad jag finner i citatet. Ett lagbundet blivande, reglerat av slumpen. Biologi och kultur är två sidor av samma sak. Och människan är till 100 procent kultur, samtidigt som hen är till 100 procent är biologi, och var det ena börjar och det andra slutar, eller snarare vilket av egenskaperna som är relevant bestäms av sammanhanget.

Förstår man detta, att det är så som människornas värld fungerar och blir till, då förstår man vikten av ett annat vetande, en annan syn på kunskap. En kulturvetenskaplig sanning går inte att nå med hjälp av ren logik, går inte att räkna på. Sanningen om kulturella fenomen kan undersökas, men målet är inte ren upplyst och försvarbar klarhet utan fördjupad intuitiv förståelse.

Det är måndag morgon. Försöker hitta fram till och in i ett slags jobbläge. Svårt efter fredagens urladdning uppe i norr. Alltid svårt att ladda om efter att man genomfört något man haft hängande över sig länge. Står här och stampar. Det går trögt. Men det går måste gå. Tar hjälp av inspirerande texter, som det finns av i överflöd, om man bara vet var man ska leta. Nietzsche ovan ger mig tron tillbaka på kunskapen, men varför har han inte fått större genomslag? Hans klokskap, varför har den inte tagits upp och påverkat samhället och kulturen mer? Hittar ett förslag på svar på SvD, i en Under Strecket från förra veckan.

Också i vår egen förmodat rationella tid blomstrar marknaden för föryngringspreparat, kristallterapi, astrologi och mindfulness. Futurologer och andra orakel profiterar på våra förhoppningar om att framtiden på något sätt är förutbestämd, och att det bara gäller att hitta metoder effektiva nog för att uppenbara den.

Är detta svaret på varför uppenbart kloka tänkare inte vinner större genomslag? Beror det på att människan i grunden är lat i tanke och handling, att man ständigt och konsekvent väljer enkla lösningar framför lösningar som faktiskt fungerar? Sten Niklasson skriver vidare.

Åtskilliga psykologer har funderat över varför människor inte bara låter sig luras av andra utan också bedrar sig själva. Hur kan det med andra ord komma sig att folk betraktar sig själva som skickliga bilförare, talangfulla älskare och lysande kockar, när verkligheten är en patetisk parad av buckliga fordon, besvikna kärlekspartners och platta suffléer? Ett svar är att en dos självbedrägeri får oss att klara livet. För att citera Daniel Gilbert vid Harvard: ”Om vi skulle uppleva världen precis som den är, skulle vi bli alltför deprimerade för att komma ur sängen på morgonen.”

Kanske är det så, att vi inte vill veta? Gott så, om detta vore en allmänt accepterad sanning. Tyvärr verkar det som om vi kollektivt vill veta, men inte det vi behöver, utan det vi önskar. Världen, människornas värld, kultur, som den verkligen är, tror vi är beräkningsbar och möjligt att förstå in i minsta detalj. Men i själva verket är den mångfacetterad, komplex och styrd av slump. Framtiden är oförutsägbar och därför öppen. Kanske tror vi bara att världen och verkligheten är deprimerande? Kanske är det precis tvärt om, att det är vår syn på kunskap som är deprimerande och hämmande? Kanske borde vi lyssna mer på tänkare som Nietzsche och Herakleitos, på deras förslag till definition av sanning, istället för fysikens och Royal science själlösa svar på frågan om vad livet och verkligheten egentligen är.

Tron på att det finns en absolut sanning som går att nå med hjälp av logik och mattematik leder oss rakt i armarna på oärliga charlataner som profiterar på vår vilja att veta det som inte går att veta, och som med glädje plockar av oss våra pengar för att ge oss det vi vill ha, men inte det vi behöver. Vetenskapen, naturvetenskapen är det inget fel på, men tron på att sanningen finns och att den är evig leder oss fel. Åtminstone i frågor som rör levt liv, humanioras område. Där behövs en annan syn på sanning. En mer intuitiv syn. En öppen och sökande inställning till kunskap, och mer av kritiskt tänkande. Herakleitos och Nietzsche, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Visioner, det är vad vi behöver. Visioner som revideras med jämna mellanrum. Inte mål som processäkras och följs upp. Visioner som skapas inom ramen för samtal. Visioner som stöts och blöts, mellan människor i vardagen. Och, vilket är lika viktigt, en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Kommer det eller detta beslut att närma oss eller fjärma oss från visionen? Och rör vi oss i riktning mot, eller från visionen? I en sådan värld göre sig inga kvacksalvare besvär, men gärna drömmare. Bara man inte reser anspråk på att sitta inne med den definitiva sanningen, för det är det enda vi vet, att den existerar inte.

Bara i en värld där man tror på en evig sanning går det att bli lurad, en Nietzsches värd är det utgångspunkten och därför måste vi dels vara vaksamma, dels lita på varandra. För ingen utifrån kommande kraft kommer till vår räddning. En värld utan bestående och eviga världen, givna oss av en Gud, är en värld där vi måste skapa våra egna världen. Och det är detta vi gjort sedan tidernas begynnelse, det är bara det att vi inte vetat att så varit fallet. Men Herakleitos visste, och Nietzsche hjälper oss inse det.

Därmed är den akademiska delen av veckan officiellt invigd. Upp till kamp, för visioner och en bättre och mer användbar syn på kunskap. Det får bli veckans motto!

Samtar med Deleuze VIII

Kan man äga en tanke, ett ord? Den frågan är bara aktuell att ställa i ett sammanhang där det går att tjäna pengar på det som är immateriellt, överallt annars är det en obegriplig fråga. För det kan man så klart inte, äga något som är allas egendom. Språket, orden, kunskap. Ändå låter vi det ske. Trots att det är omöjligt anses det rätt för en individ att kunna äga de ord man yttrat, och att den rätten kan överlåtas. För att det finns pengar att tjäna. William Faulkner är död sedan länge, men äganderätten över hans ord lever i högönsklig välmåga. Läser i SvD att Woody Allen hamnat i klammeri med "rättvisan".

Bolaget som äger rättigheterna till William Faulkners verk stämmer Sony för upphovsrättsbrott, skriver Variety.

Anledningen är ett citat som förekommer i Woody Allens film ”Midnatt i Paris”, och som enligt Faulkner Literary Rights använts utan tillåtelse. Citatet – ”Det förgångna dör aldrig. Det är inte ens förgånget” – förekommer i Faulkners roman ”Själamässa för en nunna”. Trots att det i filmen tydligt framgår vem som skrivit raderna hävdar bolaget att Sony borde ha bett om tillstånd att använda citatet.

Eller, rättare sagt, och med hänvisning till vad jag skrev om igår, om grupper som tilldelas makt över individer, det är bolaget som hävdar att man äger Faulkners ord som stämmer bolaget som äger resultatet av Allens arbete som gör upp i rätten. Och det handlar om pengar, inget annat. Man skulle ju kunna se det som att Allen utan ersättning sprider uppmärksamhet för Faulkners arbete, men det gör inte Faulkner Literary Rights. Det visar att man egentligen inte bryr sig ett dugg om den upphovsman man vars rättigheter man säger sig värna, man bryr sig bara som sin egen balansräkning.

Det är en fattig värld som ligger i förlängningen av den rörelsen. En värd för ingens ord sprids, och där utbytet av tankar är starkt reglerad. En strikt kontrollerad värld. En sårbar monokultur. Kallt och sterilt. Med andra ord håller denna typ av grupper på att såga av den gren de själva sitter på, av kortsiktiga kvartalsekonomiska skäl. Vad bryr sig väl en ekonomiansvarig om framtiden, det är här och nu och en budget i balans som räknas. Inga andra hänsyn tillåts. Ett kortsiktigt tänkande, som underminerar samhällets bas, och hotar den långsiktiga hållbarheten. En konsekvens av debattens, av diskussionens primat. Ett resultat av människans vilja att veta, och begäret efter sanning i bestämd form singular, vilket får mig att tänka på vad Ann-Helen skrev som kommentar på det förra inlägget i serien.

Jag kommer att tänka på de (kulturella) bilder av och användningar av "samtal" och "debatt" som man kan se. I jämförelse med hur Deleuze talar om samtal, så tror att det kan vara så (här i Norden?), att debatt ser ut som samtal och samtal ser ut som debatt. Det har något att göra med om det är önskvärt med konsensus eller inte, hur stort utrymme som finns för olika sätt att tänka och om "tänka lika" (eller "rätt") är ett önskvärt resultat av ordutväxlingen. Begreppet "samtal" kan leda tankarna i riktning terapisamtal, föräldrasamtal.. ja faktiskt ofta mot rådgivande eller allvarsamma situationer, när någon "måste förstå" eller "bör få veta" något. Det skulle kanske behövas ett annat ord för "samtal i Deleuzisk" mening? Vad skulle det vara?

Ett viktigt påpekande. Det spelar ingen roll vad man kallar det, ett samtal är bara ett samtal i den mening som jag här försöker skriva fram, om det är öppet, förutsättningslöst och lyssnande. Om det är en förtäckt metod för att vinna över någon på sin sida, för sakens skull, då är det inget samtal. Jag är dock inte säker på att jag ser ett behov ett annat ord, för det är ju en gång så med ord att deras innebörd är redundant. Ords innebörd växlar över tid. Ord får sin betydelse i och genom sammanhang. Och det är alltid konsekvenserna som är det viktigaste. En mer utvecklad förmåga till kritiskt tänkande, det ser jag som den enda hållbara lösningen. Insikt om problemen, och analytisk förmåga, det är vad samhället behöver. Det räcker inte att några få äger förmågan, det är först när den är vida spridd bland befolkningen som den får effekt. Deleuze menar att:

Man ska inte söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en.

Slumpen, det är ett nyckelord, en intellektuell vattendelare. Går det att eliminera slumpen, eller måste vi acceptera det oväntat oväntade som ett obestämt men oundvikligt inslag i vardagen, i livet? Svarar man ja, då ser man värdet av samtalet. Svarar man nej, då finns bara en väg: Debatt och sökande efter sanning i bestämd form singular. Expertvälde och maktordningar kommer som ett brev på posten, liksom effektiviseringar och upphovsrättstvister. Territorialisering och intellektuell stagnation. Det är vad jag ser i alla fall. Därför vill jag se mer av samtal, för att jag insett värdet av ett öppet samhälle. Ett samhälle där den verkliga makten och det sanna ansvaret utgår från folkets breda massa. Världen skapas gemensamt, och allt och alla blir till i samma blivandeprocess.

Man bör inte vara sakkunnig, kunna eller känna till området, men lära sig än det ena än det andra inom mycket olika områden. Det är bättre än »cut-up«. Det är snarare ett förfarande som »pick-me-up« eller »pick-up« - i lexikonet = hopsamling, tillfälle, en motors accelerationsförmåga, våglängds­inställning; och så ordets sexuella betydelse.

Experter stänger in, kräver ägande och upphovsrätt. Samlar ihop vetande. Vad vi behöver för att uppnå hållbarhet är något helt annat, det är öppenhet och spridning. Ömsesidigt utbyte av än det ena än det andra. Ökad gemenskap och insikt om hur beroende allt och alla är av allt annat. Och insikt om slumpens inverkan i och på alla komplexa tillblivelseprocesser. Återigen vill jag påpeka att orden inte är det viktiga, det är konsekvenserna som räknas. Alltid konsekvenser.

Burroughs cut-up är ytterligare en metod för sannolikhe­ten, åtminstone lingvistiskt, och inte ett förfarande med lottdragning eller någon enstaka slump vid varje tillfälle som förenar det som är olikartat. Till exempel försöker jag förklara att saker, människor består av mycket olika linjer och att de inte nödvändigtvis vet av sig själva på vilken linje de befinner sig och inte heller var de ska få linjen att gå som de håller på att dra upp: kort sagt finns det inom människor en hel geografi, med hårda linjer, mjuka linjer, flyktlinjer och så vidare.

Vi är och blir till i handling, inte i ord. Även om ord kan ge upphov till handling så är det överallt och alltid handlingarna som räknas. Och ingen vet vad mina handlingar idag kommer att leda till imorgon. För jag är en del av samma delade helhet som alla andra, och det jag hör påverkar lika mycket som det påverkas, av det alla andra gör. Det finns dessutom bara en insida, och det är till den allt och alla är hänvisade. Därför blir slumpen något att räkna med. Därför kan man bara anpassa sig, och lyssna till, förstå och kritiskt granska det som sker, förutsättningslöst. Samtalet underlättar det arbetet och främjar utvecklingen av dessa egenskaper.

Jag träffar min vän Jean-Pierre som apropå något annat förklarar för mig att en valuta­balans innebär att det finns en linje mellan två slags till synes enkla transaktioner, men att nationalekono­merna kan låta just denna linje gå var som helst lika väl som de inte alls vet var de ska låta den gå. Det är ett möte men med vem? Med Jean-Pierre, med ett område, med en idé, med ett ord, med en gest?

Ingen vet på förhand var agensen finns, det som får betydelse, det som gör skillnad. Det är en egenskap som uppstår i mellanrummet, utan att någon enskild aktör kan påverka utfallet annat än marginellt. Samtalet utgår från den premissen, och är utformat för att öka möjligheten att så tidigt som möjligt kunna upptäcka vart åt det barkar. Ingen kan veta, det får vi aldrig glömma. Vi kan bara följe med, mer eller mindre följsamt.

Jag har alltid arbetat på det här sättet med Fanny. Hen­nes idéer har alltid angripit mig bakifrån och de kom någonstans långt bortifrån, så att vi korsade varandra som signalerna från två lampor. I sitt arbete har hon råkat på dikter av Lawrence som handlar om sköld­paddor, jag kunde ingenting om sköldpaddor, och likväl förändrar det allt för djurtillblivanden. Det är inte säkert att vilket djur som helst fångas in i dessa tillblivanden, kanske är det sköldpaddorna eller gi­rafferna? Så här säger Lawrence: »Om jag är en giraff och engelsmännen som skriver om mig är väldresserade hundar stämmer ingenting längre, för djur är än mer annorlunda. Ni säger att ni tycker om mig, men tro mig, ni tycker inte om mig, ni avskyr instinktivt det djur som jag är.«

Ord, citat, men allt annat än slaviskt följande. Det är vad jag läser in i ovanstående rader. Deleuze använder och skapar något nytt av det kända, av orden som uttalats. Han stjäl orden på samma sätt som jag stjäl hans ord här för att skapa något nytt och samtidsrelevant. Och jag hoppas att det jag skriver skäls på samma sätt och används i arbetet med att uppnå förändring, där ute i världen. Om vi förhåller oss allt för respektfullt och underdånigt inför de stora mästarna skapas inget nytt, då återupprepar vi bara det som är känt, och dessutom underblåser vi destruktiva och förändringsobenägna maktordningar. Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt äventyr, sa Karin Boye, och jag ger henne cred för de orden, men jag använder dem efter eget huvud. Bara så kan man uppnå förändring.

Samtalet handlar om att ta vara på slumpens möjligheter. Debattens mål är att eliminera osäkerhet. Vilket är bäst i en värld där allt flyter och allt blir till i och genom icke-linjära processer av ömsesidig tillblivelse? Åter till Deleuze.

Våra fiender är hundar. Men vad exakt är ett möte med någon man älskar? Är det ett möte med någon, eller med några djur som befolkar er, eller med några idéer som invaderar er, med några rörelser som berör er, några ljud som når er? Och hur ska man kunna skilja på de här sakerna?

Det är frågor som allt för sällan ställs. För att vi lever i ett sammanhang där man har bestämt sig för att mening kan fixeras, och att utveckling kan kontrolleras. Vi vet samtidigt att vi är biologiska varelser, att vi styrs i hög grad av instinkt och drift, men vi väljer att bortse från det. Kanske för att det är smärtsamt och svårhanterligt, för att det ger upphov till ångest, är obehagligt? För att vi kan, och om bara tillräckligt många kommer överens, ja då går det. Ända tills det oförutsedda inträffar, det oväntat oväntade. Då står vi där handfallna med krossade drömmar och ett samhälle slagit i spillror. Dit, i den riktningen leder debatten, diskuterandet, mot hybris. Det kan komma att stå oss dyrt. Bättre att samtala, för det leder i riktning ökad ödmjukhet och höjd vaksamhet.

Jag kan tala om Foucault, berätta att han har sagt än det ena än det andra och framställa det som jag ser det. Det är ingenting så länge som jag i verkligheten inte har kunnat möta alla dessa uthamrade ljud, beslutsamma gester, idéer av torrved och eld, extrem uppmärksam­het och plötsligt avslutande, av skratt och leenden som man upplever som »farliga« i samma ögonblick som man känner ömhet — allt detta som en unik kombination vars rätta namn skulle vara Foucault.

Samtalet riktar fokus mot konsekvenser, skärper uppmärksamheten på här och nu. Hjälper oss att se det som räknas och verkligen betyder något. Samtalet fördelar makt, och sprider ansvar. Bara så kan vi uppnå hållbarhet. Subjekt blir vi kollektivt, och då är det bättre att se på sig själv med sådana glasögon. Foucault skriver om författarens och subjektets död, men det är bara bilden av dessa som han krossar. Människor av kött och blod kommer alltid att finnas, oavsett hur vi ser på oss själva. Konsekvenser, det är vad som räknas.

En man utan referenser, säger Frangois Ewald: den bästa komplimangen... Jean-Pierre, den ende vän som jag aldrig har övergett och som inte har övergett mig... Och Jérôme, den där silhuetten som är på gång, i rö­relse, överallt genomsyrad av liv och vars generositet och kärlek får sin näring från en hemlig källa, JO­NAS ... Inom oss alla finns det något som är som en askes, delvis riktad mot oss själva. Vi är öknar men befolkade av stammar, djur och växter. Vi tillbringar tiden med att ordna stammarna, sätta dem i en annan ordning, ta bort vissa och få andra att blomstra. Och alla dessa folkgrupper och folksamlingar förhindrar inte att öknen finns och utgör vår egen askes, tvärtom bor de där, passerar igenom och över den.

Öknen är det mellanrum som skiljer aktörerna åt, men den är aldrig tom, för där uppstår flyktlinjer och där verkar slumpen. Öknen är befolkad, men av vad får vi aldrig insikt om, vi kan och får bara leva med konsekvenserna. Och detta måste vi acceptera, kollektivt om vi skall kunna utarbeta verktyg och metoder för att bygga ett hållbart samhälle. Det är budskapet som jag finner mellan raderna, mellan orden, i Deleuze text. Någon annan kanske ser något annat, eller använder ursprungstexten på ett annat sätt. Tillsammans, om vi möts i ett samtal, kan vi fördjupa vår egen förståelse. Samtalet gör det möjligt för oss att lyssna och lära, ömsesidigt. På det sättet kan vi få öknen mellan oss att blomstra. Samtalet hjälper oss att se sådant vi aldrig skulle kunna få syn på på egen hand. 

Hos Guattari har det alltid funnits ett slags vild rodeo som delvis drivs mot honom själv. Öknen, experimente­randet med oss själva är vår enda identitet, vårt unika tillfälle för alla de kombinationer som finns inom oss. Då säger någon till oss: ni är inga herrar utan något ännu mer kvävande. Vi hade verkligen önskat att det var på något annat sätt.

Djur är vi sedan av födsel och ohejdad vana. Människor blir vi tillsammans. Samtal hjälper oss att utveckla den insikten, hjälper oss att växa tillsammans. Debatter och diskussioner fjärmar oss från dem vi hade kunnat vara, förstärker det djuriska och utvecklar det råa. Samtalet tvingar oss att lyssna, att lära. Samtalet öppnar upp för utbyte och bryter ner barriärerna som hindar utveckling.

Vill vi att öknen skall blomstra och befolkas, eller ska den växa? Det är en öppen fråga, och svaret på den gör bara att få genom att samtala. Kultur är allas gemensamma egendom som hör hemma på caféer och seminarier, mellan människor, inte i domstolar och inlåst i slutna gemenskaper!

Vems är ansvaret?

Makt och kunskap, om relationen mellan dessa båda aspekter av mänskligt liv, av kultur och samhälle, skriver Michel Foucault klokt. Hans poäng är att makt och vetande aldrig går att separera, att det ena alltid är en aspekt av det andra. Läser två artiklar i dagens SvD som handlar om detta problemkomplex, belyst genom frågan om ansvar. För den som har makt borde i rimlighetens namn också ha/ta ansvar, inte minst om man får en rundlig ersättning för rolluppfyllelsen.

Carolina Neurath skriver i sin krönika (som än så länge bara finns i pappersutgåvan av tidningen) om detta med ansvar i börsbolagens styrelser. Vem är det som tar ansvar där, egentligen? Styrelsen svarar de flesta, för det är ju så det ser ut rent formellt. Men hur är det i praktiken? Neurath skriver.

Att sitta i en börsbolagsstyrelse kan innebära stora risker. En styrelseledamot eller vd "som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget när han eller hon fullgör sitt uppdrag, ska ersätta skadan", framgår i aktiebolagslagen.

Men en styrelseledamot som är oengagerad och missköter sitt uppdrag kan vara lugn. För i allt fler av Stockholmsbörsens storbolag serveras ledamöterna en ansvarsförsäkring. Det betyder i praktiken att de inte måste vara lika noggranna i arbetet som lagen kräver. Åtminstone ska det bli mindre kännbart om de gör bort sig.

Den som har makten, hen har även makt över vetandet. I detta fall utnyttjas makten för att kunna plocka russinen ur kakan, vilket gör att ersättningarna i näringslivets topp sticker än mer i ögonen. Om detta nu var kunskap som var vida spridd, vilket inte är fallet. Den som har makten har även makten över vetandet, som bekant. Ersättningsnivåer och andra förmåner för dem i samhällets topp redovisas bara där och när lagen är tvingande. Transparens ses som ett hot mot företagande, och det kanske stämmer. Men vad är det vi vill ha, egentligen (alla vi som lever här, tillsammans), är det välmående företag, eller ett långsiktigt hållbart samhälle? Det senare, svarar jag! Och då är det viktigt att granska vad som sker i samhällstoppen och hur man tänker där.

Det behövs ingen ingående granskning för att se att och hur makt korrumperar den som har den. Neurath avslutar sin krönika på följande sätt.

Telia-styrelsen är långt ifrån ensam om att ha undvikit att sätta sig i i viktiga detaljer - som kan bli avgörande för bolagens framtid. Volvo PV:s nyutsedde vd Håkan Samuelsson hade, som vd för tyska MAN, även tid att sitta i Siemens och tysk-danska rederibolaget Scandlines styrelser. I dag utreds han för mutbrott av tyska åklagare. Håkan Samuelsson lyfte nyligen fram hur nöjd han var över att ha haft en ansvarsförsäkring. När SvD Näringsliv uppmärksammade att MAN mutat inköpare i Afrika och Asien under Håkan Samuelssons vd-tid svarade han att det inte är något han "grubblar över" med tillägget:

- Det finns försäkringar för personer i verkställande positioner som täcker sådana saker.

Det om något, visar att vd- och styrelseansvar börjar bli ett urvattnat begrepp.

Makten ser om sitt eget hus i första hand, alltid. Det är ingen anklagelse, det är så det är. Alla är sig själv närmast, att förneka eller bortse från det är djupt problematiskt. Ändå gör vi det, och bygger ett samhälle där den som har makt både kan och får ta del av fördelarna, samtidigt som man slipper nackdelarna. Det är problemet, inte girigheten eller cynismen. Låt oss erkänna det, att den som har makt korrumperas. Vad har samhället att vinna på att sopa detta under mattan? Kunskapen finns ju, om både fenomenet som sådant och om dess konsekvenser. Är det hållbart att låta det fortgå? Är det klokt att ge någon ersättning för att arbete som inte utförs till 100% och ett ansvar som täcks upp av betalda (av aktieägarna) försäkringar. Vad är detta om inte ett hån mot övriga samhällsmedborgare?

Styrelserna har ingen makt, den är dem given av aktieägarna och samhällsmedborgarna. Makt är en konsekvens av sammanhang. Och över detta har vd:ar och styrelseledamöter i börsbolag, eller politiker för den delen, mycket lite inflytande. Makten kommer underifrån och utgår från den stora massans handlingar. Makten har med andra ord mycket med kultur att göra, och en kulturanalys av synen på makt och ansvar ger vid handen att problemet finns folkets, den breda allmänhetens begär efter kunskap och sanning. Viljan att veta är stor, och blir till en stark kollektiv kraft när den verkar gemensamt. Det blir möjligt för samhällets toppar att förhandla fram denna typ av avtal för att viljan att veta och rädslan för ansvar är stor och utbredd. Den som en gång tilldelats makt inser detta, och utnyttjar förhållandet. Makt och vetande, vetande och makt. Två sidor av samma mynt.

Frågan om ansvar, makt och kunskap är relevant överallt. Processerna och uttrycken för mänsklighetens inneboende och starka vilja att veta är globala. Det inser jag när jag läser om att italienska vetenskapsmän har dömts i domstol, för att man misslyckats med att förutsäga och varna för jordbävningen i L'Aquila 2009. Jag läser följande.

En italiensk domstol dömde i tisdags sex italienska forskare och en tjänsteman för att inte ha varnat i tid för skalvet i L´Aquila 2009. Jordbävningen uppmätte 6,3 på Richterskalan, orsakade över 300 människors död, gjorde tiotusentals hemlösa och jäm- nade stora delar av den pitto- reska medeltidsstaden med marken. Skalvet var ett av de värsta i Italiens moderna historia.

Skulden för det stora dödstalet har lagts främst på vetenskapsmännen. De sex forskarna och tjänstemannen har dömts till sex års fängelse för dråp och nedtonad riskbedömning samt drygt 80 miljoner kronor i skadestånd till överlevande. Samtliga var ledamöter i en riskkommission med ansvar att hantera stora olyckor och katastrofer i Italien.

Här är det uppenbart att makt går före vetande, för forskare kan uppenbarligen inte teckna någon ansvarsförsäkring. Och vad skulle det göra med synen på kunskapens värde? Viljan att veta är så pass stark att man villigt offrar ansedda (annars hade de ju inte fått uppdraget) forskare, för att de misslyckats med något som alla vet är omöjligt att förutse. Samtidigt som man belönar företagsledare för att de medvetet undviker att ta det ansvar de får betalt för. Paradoxalt, som alla kulturella sammanhang. Människan har förmågan till logiskt tänkande, men det räcker inte, den måste användas också.

Inom såväl den italienska som den internationella forskarvärlden reagerar man med bestörtning på domen. Det går inte att förutsäga en jordbävning, framhålls det. Seismologerna gav sin vetenskapliga syn på saken: ingen kan med säkerhet förutspå ett stort skalv men samtidigt kan ett större skalv i en jordbävningsdrabbad region inte uteslutas. Därefter var det upp till myndigheterna och politikerna att fatta beslut om en eventuell evakuering. Ett fullt rimligt resonemang.

Ytterst är det dem som har makten som har ansvaret, alltid. Men den som har makten har också makten (i alla fall så länge detta förhållande förnekas) att undvika ansvar. Detta är högst olyckligt och kan leda till ännu större katastrofer, som drabbar folk och samhällen väldigt mycket mer än dem som har makten. Forskare söker kunskap, men kan aldrig avkrävas ansvar, om de inte medvetet undanhållit allmänheten insikt om sådant de vet. Men det ligger inte i forskares intresse eftersom de får både anseende och ersättning för att sprida kunskap.

Kanske borde forskarna ha varnat tydligare för en större jordbävning. Kanhända utsattes de för påtryckningar att tona ner riskerna av politiker som ville undvika en kostsam massevakuering. Även om det är så, anses domen vara olycklig. Den riskerar att paralysera eller förvränga forskarnas framtida arbete på ett sätt som varken gynnar vetenskapen eller allmänheten.

Forskare – och framför allt seismologer – kan framöver vägra uttala sig om riskerna för naturkatastrofer av rädsla för att hamna bakom galler om deras prognoser inte stämmer. Det kan bli en sorts ”prognos-förlamning” när det gäller naturkatastrofer, vilket vore tragiskt och rentav livsfarligt i ett skalvrikt land som Italien med regelbundna jordskred och två hotfulla vulkaner.

Eller så väntar alarmistiska falsklarm, panikscener och onödiga massevakueringar, vilket lär följas av en djupare misstro mot forskarvärlden. Kort sagt kan L´Aquiladomen få allvarliga konsekvenser för Italien.

Makten, allt går ytterst tillbaka på den. Och den som har makt värnar sitt och de sina. Framförallt värnas möjligheterna till fortsatt innehav av makt. Det är vad politik handlar om, att stanna kvar vid makten. I alla fall så länge vi gemensamt är överens om att samhället skall styras i enlighet med rådande principer. Jag vill se mer av transparens, inom fler områden. Bara så kan man få syn på maktens mekanismer och jobba med problemen.Det är ingen vacker bild som målas upp i artikeln, men det är så här det ser ut, över hela linjen, även här hemma.

Men efter tre års debatt i Italien om vem som bär ansvar för katastrofen – samtidigt som stora delar av staden fortfarande ligger i spillror då pengar saknas för återuppbyggnad – är pressen stor att peka ut skyldiga.

Många menar att forskarna hängts ut som syndabockar. Ansvaret bör i stället läggas på fuskande byggföretag som inte respekterar byggnormerna. Företagen späder ut cement med vatten, vilket gör byggnaderna bräckliga och får dem att falla ihop som korthus vid jordskalv. Problemet är känt och utbrett i särskilt södra Italien, där maf- fian ofta har ett finger med i spelet.

Men det är nog svårare att komma åt dessa maffiainfiltre- rade fuskföretag än vetenskapsmännen i riskkommissionen. Sista ordet är dock inte sagt. Domen har överklagats, och debatten om vem som bär ansvaret för skalvtragedin lär fortsätta i flera år till innan någon hamnar bom lås och bom.

Folket, den stora massan, har ansvaret och får ta ansvaret, vare sig man vill eller ej. Och kunskap om människors agerande i grupp finns inom human och kulturvetenskapen. Den behövs för att kunna bygga ett hållbart samhälle. Det är forskning som kostar samhället förhållandevis lite, men som kan ge väldigt mycket tillbaka.

Humaniora är nyttigt, och behövs! Håller med Anders Ekström och Sverker Sörlin om det, och läser deras bok Alltings mått, med stor behållning. Det borde fler göra, för att undvika fortsatta problem av ovanstående karaktär. Det finns inga genvägar!

Samtalar med Deleuze VII

Talade igår om samtalet som en möjlig väg fram, mot ett hållbart samhälle. Försökte argumentera för att det är en bättre väg att gå än debatten. Den tanken kommer så klart från Deleuze, tydligast framskriven i hans text om samtalet, som är utgångspunkten för dessa reflektioner. Gillar tanken på men också rent konkret att, samtal/a. Samtalet har inget annat mål än ökad, ömsesidig förståelse. Samtalet för människor samman, och låter kompetenser mötas. Samtal kan inte vinnas, de kan bara utnyttjar mer eller mindre väl. Med debatter är det precis tvärt om. Debatter måste vinnas, och de fjärmar människor från varandra. Dessutom är debatten en arena för makt. Debatten vinns av den som är starkast, den som är mest på tårna. Debatten är således kortsiktig, och den främjar slagkraftighet framför eftertänksamhet. Debatten är ett effektivt sätt att avgöra en fråga, så den formen för utbyte passar så klart som hand i handske i dagens samhälle.

Är det hållbarhet vi vill ha, som vi verkligen vill kämpa för. Då är detta saker att beakta. Är det fler debatter vi behöver, eller mer tid för samtal? Är det ytlighet eller fördjupning som leder till ett mer hållbart samhälle? Jag drar min lans för samtalet, i ordets allra vidaste betydelse. Samtalets förutsättning är utbyte av ... Samtalar gör man för att lyssna och lära, lika mycket som för att bli lyssnad på. Tillsammans ansvarar man för att samtalsklimatet är konstruktivt, för alla har lika mycket att vinna på att utbytet blir givande. Resultatet av samtalet är gemensam egendom. Samtal går på tvärs mot alla upphovsrättsliga principer. Samtal bryter ner barriärer och öppnar upp tankar. Debatten gör precis tvärt om. Dags att inse det. Hög tid att dra lärdom. Gör om, gör rätt. Lyssna, till exempel på Deleuze, eller på Bob Dylan. Det viktiga är inte vad man lyssnar på, det som betyder något är hur man lyssnar och framförallt vad man gör med det man lär sig. Deleuze skriver; "Så här skulle ett samtal kunna vara", och pekar på en dikt av Bob Dylan:

Yes, I am a thief of thought not, I pray, a stealer of souls I have built an' rebuilt upon what is waitin' for the sand on the beaches carves many castles on what has been opened before my time a word, a tune, a story, a line keys in the wind t'unlock my mind an' t'grant my closet thoughts backyard air it is not of me t'sit an' ponder wonderin' an' wastin' time thinkin' of thoughts that haven't been thunk thinkin' of dreams that haven't been dreamt an' new ideas that haven't been wrote an' new words t'fit into rhyme (...) an' not worry about the new rules for they ain't been made yet an' t'shout my singin' mind knowin' that it is me an' my kind that will make those rules... if the people of tomorrow really need the rules of today rally 'round all you prosecutin' attorneys the world is but a courtroom yes but I know the defendants better 'n you and while you're busy prosecutin' we're busy whistlin' cleanin' up the courtroom sweepin' sweepin' listenin' listenin' winkin t'one another careful careful your spot is comin' up soon.

Dikten valde jag att skriva i en följd, men i original, så som den citeras av Deleuze står den som korta rader, staplade på varandra. Jag har letat men inte funnit den, så jag vet inte om det är Deleuze som valt att presentera den så, eller om det är så Dylan presenterat den. Men det spelar ingen roll, det viktiga är orden, som presenteras i ett slags flöde. Det ena efter det andra, utan sammanbindande led. En tanke, följer på en tanke, som följer på en tanke. Röd tråd, eller någon argumentationslinje finns inte. Bara tankar som kastas ut, till oss att göra vad vi vill med. Dylan ger oss, mottagarna makten att definiera. Det enda han gör är att peka ut en riktning.

Bob Dylans dikt är så stolt och underbar, men även ödmjuk. Den säger allt. Som lärare skulle jag vilja kunna hålla en lektion på samma sätt som Dylan lägger upp en sång, han är en häpnadsväckande producent snarare än författare. Och det skulle börja som han gör, plötsligt, med hans clownmask, och med varje detalj skickligt planerad och ändå improvi­serad.

Skickligt planerad, men ändå improviserad. Det skulle kunna fungera som definition på ett lärt samtal, för det är vad det handlar om. Välutvecklade och beprövade, individuella kompetenser, som möts, inom ramen för en kontext som ingen bestämmer över. Fler än en, men färre än många. Igen! Debatten kräver att man förbereder sig mer på den än på kunskapen och kompetensen. För samtalet gäller motsatsen, där är kunskaperna och kompetenserna avgörande, och sedan får man se vad som händer i mötet.

Motsatsen till någon som plagierar, men även motsatsen till en lärare eller en modell. En mycket lång förberedelse, men utan metod eller regler eller recept. Förbund men inga par eller äktenskapliga band.

Öppna processer av ömsesidig tillblivelse, det är vad samtalet handlar om. Samtalet fungerar som lärare, och alla som deltar lär, samtidigt som man delar med sig. Därför leder samtalet i riktning mot hållbarhet, och eftersom debatten är samtalets diametrala motsats kan vem som helst räkna ut i vilken ritning den leder. Fler samtal, och färre debatter. Ge folket vad det behöver, inte vad det vill ha. Ta ert ansvar politiker, och andra makthavare. Inse att vi inte klarar er utan alla andra. Tillsammans lever vi här på jorden, på gott och på ont. Gemensamt ansvarar vi för miljön. Vi är alla ömsesidigt beroende av varandra, men relationen är inget äktenskap, mer som ett ständigt omförhandlat förbund mellan likar.

Jag ska ha en väska där jag lägger allt jag möter, under förutsättning att jag också läggs i en väska. Att hitta, möta, stjäla i stället för att reglera, godkänna och döma. För godkänna är motsatsen till att möta.

Idag granskas allt och alla. Vi godkänner och bedömer. Alla underkastar sig detta, tvingas underkasta sig. Och den som stjäl, eller önskar mötas, bestraffas. Debatter, kontroller och regleringar; det är i den riktningen vi rör oss. Det oreglerade, odisciplinerade och vildvuxna anses farligt. Budget i balans, det är målet som överskuggar allt, och vägen dit är strikt reglerad. Allt färre får allt mer ansvar, för att den ekonomiska logiken leder oss dit. Men är det dit vi vill? Borde vi inte mötas istället, och lyssna mer på varandra. Alla har rätten till arbete, enligt nuvarande regering. Men för att det ska fungera krävs att någon är skyldig att anställa, annars går kalkylen inte ihop. Löftet om arbete är tomt, så länge inget tilldelas ansvar att anställa. Och det är ju ingen hemlighet för något att företagen idag prioriterar vist och aktieutdelningar framför anställningstrygghet. Detta gör att det sprider sig en känsla av otrygghet i samhället, och den gör att färre vågar investera. Hur man än gör har man ändan bak. Lösningen finns på insidan, liksom problemen. Dags att inse det. Hög tid att börja samtala, för att stärka banden mellan samhällets alla delar. För att säkra processens långsiktiga hållbarhet.

Många människor har till yrke att döma och det är inget bra yrke, men det är även så många använder sig av det skrivna. Det är bättre att vara gatsopare än domare. Ju mer man har misstagit sig i livet desto mer tillrättavisar man andra; ingenting går upp emot en stalinist som ger lektioner i icke-stalinism och som uttalar »nya regler«.

Det är inte ledarna det är fel på, det är systemen som kräver ledning som är problemet. Först när man gjort upp med och byggt ett annat system har man kommit tillrätta med problemen. Att störta diktatorn är meningslöst, om man inte samtidigt skapar ett helt nytt system. Ett mer hållbart system. Ett system där man lyssnar mer än talar, där man lär mer än lär ut. Där man dömer mindre och litar mer, på varandra. Där ledningen är mer självorganiserad och kommer underifrån. Fast då måste man sluta sätta upp mål, och mer koncentrera sig på vägen dit. Samtalet kan fungera som modell för vad som krävs. Det går inte att använda som medel för att nå ett bestämt mål, vilket debatten är skapad för. Samtalet är konstruerat för att sprida kunskap och förståelse. Debatten för att kanalisera makt. Och makt, det vet vi, korrumperar. Oavsett vem som har makten.

Det finns ett helt släkte med do­mare och tänkandets historia kan lätt förväxlas med en domstol, den åberopar sig på det rena Förnuftets domstol, eller den rena Trons domstol...

Båda aspekterna är lika farliga, för oss alla. För de utgår från att det finns ett svar, och det banar väg för debatter som ju är skapade för att sålla agnarna från vetet och arrangerade för att utse en vinnare. Samtalet har helt andra mål, och utgår från tanken om att ingen någonsin har helt rätt, samt att det inte finns någon absolut sanning, bara mer eller mindre välfungerande lösningar. För individen är det så klart lockande att hamna i rampljuset, men är det bra för samhället? Vad är viktigast, för helheten och för framtiden?

Det är därför som människor så lätt talar i någon annans namn och ställe, och som de älskar frågor så mycket och kan ställa dem så väl och svara på dem. Det finns även de som kräver att få bli dömda om det så bara vore för att erkänna sig skyldiga. När det gäller rättvisa åberopar man sig på likformigheten, även om det rör sig om regler man själv hittar på, eller ett transcendent tillstånd man påstår sig avslöja eller känslor som driver på en. Rättvisa och korrekthet är dåliga idéer.

Rättvisa går hand i hand med rättsskipning, och korrekthet kräver anpassning för sakens skull. Någon måste tillse att reglerna följs och att det som sägs och görs är korrekt. Denne någon får därigenom makt, och makt korrumperar. Det är med andra ord en återvändsgränd, oavsett hur rätt och riktigt det låter. Jag menar ingen vill ju att fel beslut skall tas, eller att det som sägs och görs ska vara inkorrekt. Och just därför måste vi paradoxalt nog släppa på kraven om rättvisa och korrekthet, för att uppnå just det. Det finns ingen rak väg till ett hållbart samhälle, det är det enda vi vet. Därför bör vi samtala och på det sättet uppfinna vägen i och genom den process av tillblivelse som vi ändå gemensamt är inbegripna i. En annan syn på kunskap, det är vad som behövs.

Ställ detta mot Godards formulering: inte en rätt bild, utan rätt och slätt en bild (pas une image juste, juste une image). Samma sak gäller inom filosofin som med en film eller en sång: inga rätta idéer, utan rätt och slätt idéer.

Det är det enda som finns och som vi har att hantera, bilder, tankar, uppfattningar, ord, viljor och visioner. Ingen har rätt, och ingen har fel. Därför är det fel att försöka avgöra saken till någons fördel. Därför är det bättre att samtala än debattera. Bättre att lyssna och lära, än att bedöma och skipa rättvisa. Livet är orättvist, fatta det! Acceptera det du inte kan ändra på, och ändra på det du kan. Och för allas skull, låt oss utveckla en kollektiv förmåga att avgöra skillnaden. Bara så kan vi nå målet om hållbarhet, för allas skull.

Bara idéer är mötet, tillblivandet, flykten och förbundet, detta »mittemellan« i ensamheterna. När Godard säger: jag skulle vilja vara ett produktionsbolag, menar han givetvis inte: jag vill producera mina egna filmer eller jag vill ge ut mina egna böcker. Han menar bara idéer, därför att när man väl har kommit till den punkten är man helt ensam, men man är också som en samling förbrytare.

Bara idéer, det är vad som stöts och blöts i samhället idag. Det är vad kulturen byggs av, idéer. Det är mänsklighetens fundament, eller ett av dem i alla fall. Det är utgångspunkten. Sedan är det upp till oss vad vi gör med dem, idéerna. Vi kan antingen debattera om dem, och försöka avgöra en gång för alla vad som är rätt och vad som är fel. Bedöma, döma och skipa rättvisa. Eller så kan vi samtala. Samtalet hjälper oss att vända och vrida på idéerna, hjälper oss att upptäcka vad de kan användas till, och när det är lämpligt att använda dem. Samtalet bygger upp och främjar kreativitet. Samtalet för människor samman. Fast för att det skall fungera optimalt krävs att man inser följande.

Man är inte längre författare utan ett produktionsbolag och man är mer befolkad än någonsin. Man är ett »gäng«: gäng utsätter sig för de värsta faror, de omformar domare, domstolar, skolor, familjer och äktenskapliga band, men det som i princip är bra med ett gäng är att var och en driver sina egna affärer där, var och en kommer med sitt stöldgods samtidigt som man träf­far de andra och där börjar ett tillblivande ta form, ett block sätts i rörelse som inte längre tillhör någon utan finns »mellan« alla, som en liten båt som några barn släpper och blir av med och några andra stjäl.

Ensamma, tillsammans. Det är vad vi är, och det är vår styrka, vår gemensamma resurs. Den hjälper oss samtalet att främja. Samtalet handlar om just det, om förståelsen för hur viktigt det är att vi inser hur beroende vi är av varandra, för vår gemensamma överlevnad.

I TV-programmet »6 fois 2« använde sig just Godard och Mieville av sin ensamhet på bästa sätt, som ett sätt att mötas på, att låta en linje eller ett block löpa mellan två personer, skapa dubbla infånganden, att visa vad en förbindelse OCH är, varken en sammanfogning eller en juxtaposition utan början på en stamning, konturen av en bruten linje som alltid far ut åt sidorna, ett slags aktiv och skapande flyktlinje? OCH... OCH... OCH...

Jag OCH du, OCH du, OCH du och så vidare, men också vi OCH alla ting och tankar, verktyg OCH konsekvenser. Det är elementen och aktörerna som ömsesidigt blir till och får sin betydelse i det sammanhang som skapas i och genom interaktionen. Därför bör vi samtala, mycket mer än vi gör, och debattera mindre.

Zinat Pirzade, Jonas Gardell och tron på ett hållbart samhälle

Jesús Alcalá skrev en tankeväckande Understreckare här i veckan, som jag tänkte använda som utgångspunkt för reflektion över gårdagens intryck uppe i Luleå. Han skriver om relationen mellan religionsfrihet, och yttrandefrihet, som på senare år, globalt och lokalt, har förskjutits i riktning från individ till grupp. Kyrkans makt ökar i många länder, och eftersom vi lever i en globaliserad och sammankopplad värld påverkar det oss alla. Det är en farlig utveckling! Artikeln avslutas med följande, kloka ord.

Allt får inte sägas, många av oss instämmer i att det bör vara på det sättet. Yttrandefrihet handlar inte om vars och ens fria vilja in absurdum. Upphöjd till rättighet skulle mångfalden av vars och ens fria vilja smula sönder allt fredligt socialt liv. Därför finns och ska det finnas gränser, men de gränserna bör bestämmas utifrån grundidén för de mänskliga rättigheterna. Och grundidén är att fri- och rättigheterna är individuella. Allmänmänskligheten och allmängiltigheten kommer ur individualiteten. Det är oroande att vi tycks tappa den riktlinjen till förmån för tradition, kollektiv och massa.

Arrangemanget i Luleå handlade om vilken värld vi håller på att bygga för oss, och om hur vi kan öka hållbarheten i samhällets tillblivelseprocess, samt minska effekterna av maktordningar. Mitt intryck av dagen som helhet är att anslaget var respektfullt, och att förslagen på lösning och hela grundinställningen i regionen, var/är konstruktiv. Utgångspunkten var individen, i sitt/sina sammanhang. Och där ser jag också nyckeln till hållbarhet. Ett hållbart samhälle får vi om när tillräckligt många inser att allt utgår från individen, men att individen aldrig är ensam. Båda aspekterna måste balanseras mot varandra. Individen behöver gruppen. Men, och här uppstår problemen som Alcalá pekar på, gruppen behöver aldrig en enskild individ. Hen kan och måste ibland offras för gruppens skull. Därför är det farligt att ge gruppintressen företräde framför individer.

Företag, kyrkor, organisationer och så vidare, om vi lyssnar mer på dem, eller om vi låter deras röst vägar lika tungt som en enskild individ. Eller om vi fegar ur och försöker hitta kompromisser som gör att vi säger oss utgå från individen, men i själva verket lyssnar på människor som är beroende av gruppen. Då är samhället som vi känner det illa ute. Då kommer vi aldrig att nå hållbarhet. Företag bryr sig alltid om ekonomin i första hand, hur mycket man än säger sig värna miljön. Oundvikligen är det så. Och kyrkan hänvisar till böcker som skrevs för över 1000 år sedan, i en helt annan värld. Kyrkan är vidare en hierarkisk organisation som predikar lydnad inför överheten, förkroppsligad på jorden av de religiösa ledarna. En värld styrd av organisationer är en kall och människofientlig värld, en värld som lämnar fältet fritt för den råa makten. Vi får aldrig glömma att individen är den punkt som allt utgår från, det är hen vi ska värna, inte organsationer.

Därför tänkte jag lyfta fram några individer, som berört mig starkt genom sina berättelser om vad de upplevt. Jag vill lyfta fram dem för att de, trots fruktansvärda erfarenheter, aldrig förlorat tron på och kärleken till medmänniskorna.

En av dem fick jag den stora äran att lyssna till och tala med igår, i Luleå; Zinat Pirzadeh. Lyssnade på hennes sommarprat 2007, och blev oerhört berörd. Med humorn som vapen fångar hon in lyssnaren, och plötsligt delar hon med sig av minnen som är fruktansvärda. Hon blottar sin sårbarhet, talar om sina upplevelser, och återvänder sedan till humorn. Hennes unika förmåga att gå vidare, utan att glömma det som hänt är en värdefull gåva. En resurs för samhället. För når man får ta del av en människas personliga upplevelse av vad som kan hända när gruppen eller kyrkan ges företräde framför individen, utan att det rörs upp andra känslor än kärlek och medmänsklighet. När kritiken mot kyrkan eller det manliga kollektivet inte landar i hat eller fördömande. Då skapar den som berättar ett klimat som går att bygga vidare på, sprider känslor som pekar i rätt riktning. Mot ett mer hållbart samhälle. Zinat har den förmågan, och hon använder den på ett oerhört klokt sätt. Hon fick mig och andra i publiken att gråta, där och då, liksom nu när jag tänker på vad hon berättade. Det är omöjligt att värja sig från det hon förmedlar. Hon får oss att skatta liksom övriga stå-uppare, men det som gör henne unik är att man hela tiden vet, att under och bakom skrattet finns en svärta och djup sorg.

Zinat är unik i humorsammanhang, för hon använder skrattet som vapen. Hon använder publikens skratt, inte som många andra för att få bekräftelse för egen del och för att göra sig lustig över andra, vilket är cyniskt och leder bort från ett hållbart samhälle. Zinat använder humorn för att avväpna publiken, och rätt som det är, mitt i skrattet berättar hon om ett minne från hennes tidiga tonår, från Iran. Hon berättar hur hon och två kompisar gjorde en tidning där de ställde oskyldiga frågor om varför kvinnor inte hade samma rättigheter som män. Och hur detta ledde till att de fängslades, och sedan tvingades skriva på ett papper där de gjorde avbön. Redan det måste varit en hemsk upplevelse, men det var inte slut där. För en av kompisarna vägrade, och hamnade i fängelse; där hon våldtogs och sedan avrättades. En fruktansvärd historia som gör ont att höra. Ändå förlorade inte Zinat, uppenbarligen, tron på människan. Hon fortsatte, och har fortsatt, trots att liknande saker upprepats, där och även här hemma i Sverige. Hennes unika förmåga att fortsätta tro, och hennes försvar för de svaga, hennes kärlek, den är värd mer än alla pengar i värden. Låt oss inspireras, och låt oss lyssna på Zinat och sådana som hon. Det är kungsvägen till hållbarhet. Tacksam för att jag fick dela taxi till flygplatsen. Tacksam för den kraft och den framtidstro hon fyllde mig med. Att hon lever under ständigt hot, det manar till eftertanke. Det visar vilka krafter vi har att göra med i samhället. Det visar vad identifikation med en grupp kan leda till. Vi måste kollektivt värna individen, mot grupper, alltid och överallt, annars kommer vi aldrig att nå målet om hållbarhet.

Den förmåga som Zinat äger har även Jonas Gardell. Och jag tänker på ett likande minne, som han gav mig, på Svenska kyrkans riksmöte runt sekelskiftet. Han var inbjuden att tala om sin kristna tro i Wasakyrkan, i Haga, i Göteborg. Inbjuden av KG Hammar, som är en annan människa som står upp för individens rätt, också värd all respekt. Gardell använder också humorn som vapen. Och upplevelsen förstärktes av att det var i en kyrka han talade om dels sin kristna tro, dels om hur han blivit behandlad i kyrkor. När han fick publikens skratt att fastna i halsen och blev allvarlig, då kunde man bokstavligen höra en knappnål falla i rummet. Och när han berättade om hur han blivit stoppad i altargången av andra kyrkobesökare som sa: Gud hatar och förbannar sådana som du! Då hände något i mig. Något år senare gick jag ur Svenska kyrkan, för kyrkan tar inte dessa problem på allvar. Man värnar sin egen organisation mer än individerna som utgör dess bas. Kyrkan må tala om moral, men vad det handlar om och har handlat om sedan urminnes tider, är makt. Och det gäller alla samfund, utan undantag och vilka värden man än säger sig värna.

Det finns så klart många som blivit utsatta, självklart. Zinat och Gardell är inte unika i den meningen, tyvärr. Men de är unika för att de äger förmågan att förmedla sin upplevelser på ett som inte leder till hat, utan till kärlek och en tro på människan. Det är en sorgligt underskattad förmåga i dag. Och den politik som förs gynnar inte på något sätt dessa egenskaper, tvärt om gynnar den cynisk individualism och leder till utslagning, vilket lämnar fältet fritt för grupper att agera, mot individer.

Tänk om Zinat Pirzade fick tala i Riksdagen. Tänk om ... tänk vilka möjligheter det finns. Tänk på att framtiden är en öppen fråga, den finns inte än, och den blir till i och genom våra handlingar. Tänk, och handla på det sätt som leder i riktning mot förverkligandet av din vision. Bara så kan vi bygga ett hållbart samhälle.

Tack Zinat, för att du finns och för att du sprider en tro på mänskligheten i dessa nattsvarta tider!

Samtalar med Deleuze VI

Ska tala på ett arrangemang i Luleå om några timmar. Vaknade tidigt, av tystnaden. Utvilad, och laddad. Mörkt och tyst är det, och det slår mig att jag sällan upplever tystnad. Ämnet jag ska tala om är genus/jämställdhet och social hållbarhet. Inser här i tystnaden, verkligen hur ohållbart det är att leva som vi gör. Och igår på Landvetter och Arlanda, bland alla affärsresenärer, med mobiler och datorer, som pratar ett språk jag inte behärskar, företagsekonomiska, insåg jag hur fort allt ändrats och förändras, samt hur isolerad man är som akademiker. Alla, slår det mig, i dagens samhälle är allt mer isolerade, tillsammans. Det är med andra ord inte bara trafiksystemen som är ohållbara och som har allt för få och för små marginaler, även det sociala livet är det. Hastigheten och kraven på prestation gör det svårt att vara närvarande, och det gör det svårt att få perspektiv. Och får man inte det, ser man inte till att få det är det lätt att fastna, i sitt och de sina.

Både exempel på isolering och fjärmande inåtvändhet, och på hur lätt det leder till att man värnar om det egna, fick jag uppleva på ett seminarium, igår (känns som det var längre sedan). Vi hade gemensamt bestämt att vi skulle läsa Material Feminism, där man lanserar nya tankar om relationen mellan immateriella och materiella aspekter av människoblivandet, för feministiskt intresserade läsare. Haraway, Latour, Foucault, Deleuze, med flera passerar revy. Igår var andra tillfället. Nya seminariedeltagare hade tillkommit. Och plötsligt var det bara jag som såg värdet av boken, som ju ligger helt i linje med både vad jag tror på och har arbetat med de senaste 10 åren. Såg fram emot en diskussion, om texterna, som visserligen var kritisk, men konstruktiv och inriktad mot förståelse för texternas bokstav, det som faktiskt står där. Det blev inte så, istället talades det om böcker vi borde läsa istället. Och många runt bordet var ense om att tankarna som förs fram i Material Feminism är slarvigt framskrivna, att man presenterar otillbörlig kritik, och att det man har att säga inte är nytt. Först försökte jag förklara, försökte tala om det som faktiskt står i boken, men det föll inte i god jord. Man hade helt enkelt bestämt sig.

Min tolkning av vad jag fick vara med om är att det är svårt att tänka nytt, speciellt om det nya inte sticker en i ögonen och finns på ytan. Och det nya med Material Feminism är just att man inte går i polemik, tvärt om visas genomgående en stor uppskattning för tidigare tänkare. Det nya är att man tänker framåt, om vad som behövs för att verkligen kunna göra skillnad och jobba konstruktivt med frågan om jämställdhet och andra maktordningar. Det nya är att man inte för fram en fräck och revolutionerande teori om hur det är, utan man använder kunskaperna som finns och utarbetar mer användbara verktyg för att förstå en värld som samtidigt är både materiell och immateriell. En värld där alla gränser är flytande, och där det enda som är konstant är förändring och tilblivelse. En värld där människor och materia samproduceras. Låt oss jobba konstruktivt med det vi har, hör jag författarna säga. Låt oss gemensamt se över våra verktyg och hur samt till vad de kan användas. Och det är svårt att ta till sig sådana tankar, dels för att det är ett helt nytt sätt att argumentera, dels för att det i grund och botten är så enkelt.

Förundrad satt jag vid bordet och förpassades 15 år tillbaka i tiden, till seminarierna i Umeå, när vi doktorander gjorde upp med det gamla och bejakade det nya, för att det var nytt. Diskussionen på seminariet igår försatte mig också i kontakt med minnen från genusfältet, och alla hetsiga diskussioner där om vem som var mest renlärig. Jobbiga minnen var det som väcktes till liv. Och bristen på vilja i rummet, att förstå, och aversionen mot att verkligen göra något, utanför akademin. Önskan om att gå i polemik, viljan att kritisera och det sekteristiska över hela diskussionen. Den skrämmer mig. Det är inte hållbart.

När man arbetar är man oundvikligen totalt ensam. Man kan inte bilda skola eller vara en del av en sko­la. Det finns bara arbete i mörker och underjord. 

Så kändes det verkligen. Så känns det. Utanför fönstret är det fortfarande mörkt. Jag är inte intresserad av bilda skola, vill heller inte vara en del av en skola. Behöver inga lierade. Vetenskap är sökande efter kunskap och arbete med det som fungerar, oavsett vad "det som fungerar" är eller kommer ifrån. Då kan man inte liera sig, inte bilda skolor. För det stänger tanken och riktar uppmärksamheten inåt. Ser man så på världen är det lätt att känna sig utsatt, lätt att se motstånd även där det inte finns något. Skolor måste försvaras. Skolbildningar leder till maktkamp. Därför jobbar jag ensam.

Men det är en ensamhet som är synnerligen befolkad, inte av drömmar, dagdrömmerier eller projekt utan av möten.

Bara den som är ensam, och som inte har något att försvara eller förlora, kan vara fri i tanken. Och ensamhet innebär inte isolering. Den som söker kunskap förutsättningslöst är aldrig ensam. Hen står i ständig kontakt med omvärlden, för det är mot den intresset och viljan att förstå är riktad (inte inåt mot den egna gruppen). Jag är ensam nu, på hotellrummet, men det är en befolkad ensamhet. En ensamhet fylld av möten med potential att förändra. Och det är vad jag behöver och söker här, i skrivandet, inspiration till saker att krydda mitt anförande med, som kan användas för att hjälpa publiken att se möjligheterna och vägarna fram, istället för svårigheterna och problemen. Världen består alltid av både ock. Deleuze kommer mig som alltid tillmötes, och han får mig att känna mig välkommen och inbjuden i samtalet. Fast han inte lever. Men hans texter lever. Och det jag lärt av mötet med honom, genom hans texter, det skall jag försöka förmedla här idag.

Ett möte är kanske samma sak som ett tillblivande eller ett förbund. Det är ur djupet av den här ensamheten som man kan vara med om vilket möte som helst. Man träffar på människor (ibland utan att känna dem eller någonsin ha sett dem), men även rörelser, idéer, händelser, entiteter. Varje ting har sin egen benämning, men det ordet betecknar inte alls en person eller ett ämne. Den betecknar en effekt, en sicksacklinje, något som passerar eller händer mellan två som vid en potentialskillnad: »Compton-effek-ten«, »Kelvin-effekten«.

Effekter, skillnad. Fokus på det som främjar förändring i riktning jämställdhet, mångfald och hållbarhet, det är vad jag har just nu och det är vad jag skall försöka förmedla. Att tala på en konferens är att mötas, så tänker jag, även i föreläsningssammanhang. Ömsesidig tillblivelse, inte överföring av information, det vill jag jobba med. Jag vet inte vilka flyktlinjer som kommer att dyka upp under mötet, med mig på scenenen och publiken i rummet. Jag kan aldrig veta vad som kommer att haka i och ge effekt. Min roll blir därför att förbereda åhörarna, att skärpa deras uppmärksamhet och förmåga till kritiskt tänkande. På samma sätt som Deleuze hjälper mig att öppna upp och se världen och kulturen som tillblivelser, ständig upprepning av skillnad.

Vi sade samma sak angående tillblivandena: det är inte en term som blir den an­dra, utan var och en som möter den andra, ett enda tillblivande som inte är gemensamt för båda, eftersom de inte har någonting med varandra att göra, men som är mellan båda, som har sin egen riktning, ett tillblivandeblock, en a-parallell utveckling.

Något sådant vill jag skapa, ett sådant klimat. En stämning i rummet som har potential att leda till förändring. Jag har inte skådat ljuset och har inget att predika, jag vill lära lika mycket som jag lär. Och det underlättas om man ser på det som sker och det man får vara med om som möten, a-parallell utveckling, som tillblivandeblock. Jag har inte åkt till Luleå för att predika eller tjäna pengar. Är inte intresserad av uppmärksamhet. Jag är här för att försöka göra skillnad, ensam tillsammans. Det jag vet och har att säga ser jag som verktyg, men det viktiga är inte jag och det jag har att säga, det är effekten av det som blir sagt.

Just så är det, det dubbla infångandet, getingen OCH orkidén: inte ens något som kunde vara i den ena eller något som kunde vara i den andra, även om det skulle förväxlas, blandas ihop, utan något som är mellan båda, utanför båda och som löper i en annan rikt­ning.

Mellanrummen, det är där det händer. Ingen kan veta vad som kommer att fungera, för framtiden är alltid en öppen fråga. Det enda man kan veta är vad man gör. Ensam, men tillsammans. Vi är individer, separata kroppar, men utan kultur och allt annat vi delar är vi inget. Ensamhet är ett märkligt ord på det sättet, och därför är ensamheten också fylld av möten. Det gäller bara att lära sig se, och förstå.

Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är »utanför« och »mellan«.

Återvänder ofta till just denna passage, och den finns med i min presentation. Brukar krydda den med citat från Deleuze, för att utmana. För att göra det oväntade. För att få publiken att tänka och jobba med det de har och kan. Bara tillsammans kan vi förändra och göra världen till en bättre plats, ensamma tillsammans.

Ser fram emot att få möta publiken, men först ska jag lyssna.

Beatles, Stones och Dylan. En helig treenighet?

Utsatt för Västtrafiks bedrövliga trafiksystem, med brist på det mesta: marginaler, fungerande fordon, växlar och information, tror jag det är bäst att skriva om något helt annat. Något som inte triggar känslan av att vi byggt in oss i ett system som inte är hållbart. Har ett sådant ämne på lut. Sedan förra helgen har jag funderat på följande.

Beatles firar 50 år, liksom Stones. Vi ägnade därför fredagskvällen åt att lyssna på våra bästa Beatleslåtar. Finns ju lite att välja på, om man säger så. Here comes the sun, är min favorit, även om det egentligen inte går att välja en. Efter en stund kröp sig emellertid känslan på, att det är lite för intelligent och lite för många olika stilar och intryck för att det ska fungera som helkvällsunderhållning. Vi sökte oss därför vidare. Till Dylan, bland annat. Tanken som slog mig var att man nog (och här får ni protestera om ni tycker att jag har fel) på goda grunder kan säga att populärkulturens heliga treenighet består av Beatles, Stones och Dylan. Dessa tre står i samma relation till övriga, som Bach, Bethoven och Mozart gör till resten av den klassiska musikens kanon.

Det jag har att säga handlar inte om att hävda att dessa tre skulle vara bäst, för det är så klart omöjligt att uttala sig om. Men att de är klassiska artister finns ingen tvekan om, det råder det ingen tvekan om. Beatles känns inte daterade. Stones fyller fortfarande arenor (två spelningar i London, och två i New York här snart, och kanske en världsturne) och Dylans karriär rullar fortfarande på. Finns det några andra artister från 60-talet som fortfarande känns aktuella? Tror inte det.

Det slog mig förra helgen att dessa tre är unika, var och en på sitt sätt. De närmar sig och använder musiken på tre olika sätt. Skrev för snart två år sedan om Stones spelning, vilken filmades av Scorsese; Shine a light. Titta på den, och försök sedan övertyga mig om att det vi ser inte är äkta spelglädje. Keith Richards faller ner på knä och det lyser om honom. Han förundras fortfarande, och drivs ännu efter 50 år, av det som växer fram i mellanrummet mellan musikerna. Det är inga hits som rivs av, det är guldkorn och värdefulla presenter som med kärlek överlämnas till publiken. Stones har absolut levererat hits genom åren, men de har få klassiska låtar som alla känner till. Däremot har de en massa riktigt bra låtar, och ytterst få dåliga. Spelglädje och gemensamt skapande, det ser jag som Stones viktigaste egenskap. Och att man förvaltar arvet från bluesen med den största respekt.

Beatles hann aldrig dit, och mycket talar för att det vore omöjligt. Beatles skapade populärmusikaliska klassiker och blev större än vad som var hälsosamt för dem och gruppen. Lika svårt att uppnå det som att fortfarande känna äkta glädje efter 50 år. Beatles  skapade sina verk i studion, ganska mycket som gemensamma soloprojekt. Om Stones är en grupp bestående av musiker så var Beatles musiker som gemensamt utgjorde en grupp. Fyra musikaliska genier, i ett maskineri som tidigt började gnissla och som bröts upp av inre spänningar efter 10 år. Men musiken lever kvar utan dem. Lite som antitesen till Stones. Lika bra, men på ett annat sätt.

Två olika sätt att representera populärmusik på, men båda från England. Båda grupper. För att det ska bli en helig treenighet krävs balans. En egensinnig soloartist från USA. Listan är komplett. Hos Dylan är det dessutom texterna som står i fokus. Dylans musik är inte så mycket att skriva hem om, men texterna. Mellan honom och Stones är det eoner, och Beatles har visserligen producerat texter med djup, men Dylan är unik. Hos honom är det orden som bär musiken. Dylans kraft är politisk. Han är ensam, men hans ord når ut över världen och berör.

Alla tre är unika på sitt sätt, och tillsammans utgör de essensen för 1960-talet. Men deras värde går utöver detta, vilket bevisas av att de fortfarande i högsta grad är aktuella och att de aldrig återförenats. Vi snackar obrutna karriärer som sträcker sig över 50 år. Finns det ens någon som står på tur, undrar jag. Är det möjligt att återupprepa? Frank Sinatra är en som fortfarande ligger steget före, men återväxten är helt klart hotad. Vad detta beror på, det tror jag mig ha ett svar på.

Det handlar inte om kvalitet. Det handlar om en lång rad lyckliga tillfälligheter. Dels på/av mänskliga aspekter och skäl. Alla kommer från den första ungdoms generationen, vilket gör det lätt att bryta nu mark och med lojala fans är det förhållandevis lättare att hålla en karriär igång under så många år. Dessutom var konkurrensen inte mördande då, och förändringstakten var långsammare. Dels fanns det rent tekniskt en tröghet inbyggd i systemet. Utan internet och digital teknik vad man hänvisad till vinyl och konvolut, som bara kunde fraktas på traditionellt sätt, med bil, båt, järnväg och flyg. Det fanns få radiokanaler och färre TV-program. Genomslaget var större, vilket gör att intryck lämnar djupare avtryck som stannar kvar längre. Och så vidare. Det var varken bättre eller sämre förr, bara annorlunda. Och den som är först ut har så klart fördelar, om man bara har vad som krävs för att nå ut.

Så vad vill jag säga? Jo att människan är en biologisk varelse, som samverkar med teknik och som drivs av ekonomiska hänsyn. Kulturen uppstår i mellanrummet mellan dessa aspekter, och påverkar dem lika mycket som den påverkas. Allt samverkar och blir till i samma process. Inget går att reducera till något annat, och inget är viktigare än något annat. Allt och alla är lika viktiga. Utan insikt om dessa livets fakta, ingen musik. Inget liv.

Kulturvetenskap och humaniora är LIKA viktigt som annan forskning!