Var går normalitetens gräns?

Alla kriser har faser. Just nu är vi inne i en fas där det handlar om att förstå vem förövaren är, och hur det är möjligt att utföra fasansfulla gärningar. Och som alltid söker man svaret på ett ställe, hos gärningsmannen (exempel från dagens tidningar finns här, här och här), i hans barndom, hans personlighet eller bland hans vänner. Det är där som svaret förutsätts finnas. Men är det alldeles säker att svaret finns där, och inte i det kulturella sammanhang som vi alla är en del av?

Går det att förklara denna typ av handlingar med hjälp av hänvisning till en persons psyke eller biologi? Eller söker man svaret där man har verktyg, även om det inte finns där man söker? Bara för att det är de verktygen man har bestämt sig för att använda. Jag är benägen att tro det senare och vill därför föra fram en alternativ förklaring. En lite mer komplex förklaring. En förklaring som gör det svårare för samhället att sätta parentes kring Anders Behring Breivik. Det är ju så vi brukar göra. Definiera ut det sjuka, och sedan pusta ut och fortsätta som vanligt. Skulden läggs på en enskild, galen individ och det övriga samhället friskrivs.

Ett sådant agerande handlar om att sticka huvudet i sanden. Dådet som utfördes i Norge fredags går inte att förklara på ett, och ett enda sätt. Det är resultatet av en hel massa interagerande delförklaringar. Det är inte nätets fel, det är inte Behring Breiviks fel, det är inte någons fel. Det är en händelse som frammanats av ett system, av ett kulturellt sammanhang där vi alla ingår. Det är ett ytterlighetsfenomen, inom ramen för det normala.

Och det är viktigt att man ser det så, som ett fenomen (visserligen extremt, men ändå) inom ramen för det normala. Händelsen i sig är exceptionell, den är är oacceptabel och den måste fördömas. Lika fullt är den ett resultat av det sammanhang vi alla delar.

Accepterar vi den synen på kultur, att det är ett resultat av handlingar och att det är en helhet där alla ryms. Då sprids ansvaret för handlingen ut. Fler blir delaktiga, och många har anledning att se över sina tankar och sina handlingar. Och det är som jag ser det den enda vägen fram, bort och ut ur den låsning vi som samhälle annars riskerar att hamna i. Accepterar vi att det var ett dåd utfört av en galen gärningsman, då accepterar vi att det inte är något fel på det sammanhang vi lever i.

Allt som sker, sker inom ramen för helheten som alla är en del av. Allt sker inom kulturen. Och det är helheten som måste granskas för att man ska kunna förstå hur det som hände kunde ske. Gränsen mellan det normala och det onormala är skapad. Det är en kulturell konstruktion. Den är meningslös, och till och med farlig. Det som hänt har hänt, och det går aldrig att gardera sig mot något sådant. Förstår vi det har vi kommit en lång väg mot ett annorlunda, bättre samhälle. Och då kan arbetet med att försöka förstå logikerna vilka styr helheten börja.

Låt oss inte fastna i en skulddiskussion där vi söker ett enkelt svar på frågan: Varför? Låt oss ta tillfället att se över hur vi ser på varandra. Nästa gärningsman finns mitt bland oss, det vet vi. Behring Breivik är inte unik. Han är en människa som du och jag. Och om vi på allvar vill förhindra att detta sker igen, då måste vi förstå den kultur där det händer.

Dåd som dessa går inte att förklara, men det går att förstå mekanismerna som gör dem möjliga och det sammanhang där de utförs. Mekanismerna är många, väldigt många. Och sammanhanget är komplext. Ingen enskild expert får därför tilldelas tolkningsföreträde. Svaret på frågan kan bara växa fram i en samtalsinriktad, öppen och förutsättningslös dialog mellan psykologer, poliser, samhällsvetare, kulturvetare och så vidare. Och det samtalet kan och får inte handla om att positionera sig eller sitt ämne. Kompetenserna som samtalsdeltagarna besitter måste stötas och blötas mot varandra, förutsättningslöst. Bara så kan en fördjupad analys växa fram. Och den i sin tur bör ligga till grund för arbetet med att skapa ett bättre, mer långsiktigt hållbart samhälle.

Tänk om det kunde bli så. Tänk om det vore möjligt. Tänk om man denna gång kunde ställa sig över den primitiva hämndlystenheten och lyfta blicken lite. Välja en alternativ väg.

Tänk om!