Livet kan inte bara puttra på i största allmänhet, det behöver en riktning. Mål behövs däremot inte. Mål som uppfyllts finns per definition inte längre. Målmedvetenhet är också problematiskt, för det premierar tvärsäkerhet där sådan är omöjlig.
Världen är föränderlig, motsägelsefull och förutsättningarna förändras ständigt. Att sätta upp mål blir därför bara ett spel för gallerierna. Och mål som uppfylls är oftast bara ren tur. Detta erkänns dock inte av måluppfyllaren, den som hade turen på sin sida. Vinnaren skriver på detta sätt historien, och förloraren dras härigenom i smutsen. Det är orsaken till dyrkan av stora mål.
Många goda idéer har på detta sätt dödats redan på ritbordet, för att dess upphovsman inte varit betrodd. Medan dåliga idéer som på förhand borde ha dömts ut erhållit stöd och resurser av samma skäl, för att målet varit stort och ambitiöst. Det är så det är, i alla kulturella sammanhang. Inget att bli upprörd över. Bara att acceptera. Men man behöver inte stämma in i hyllningskören för det. Är kejsaren naken är jag hellre ett oskyldigt barn, än del av en ignorant och räddhågsen skara jasägare.
Detta med mål, och tron på målens välsignelse är och förblir problematiskt. Det stämmer helt enkelt inte med hur världen är konstruerad, det går på tvärs mot kulturens inneboende lagar och regler. Ett mål är en önskan, för stunden. Inte något som går att styra mot. Först i efterhand går det att identifiera det. När alla glömt hur det förhöll sig innan. Tron på det goda med mål är som att upphöja glömskans behagliga oansvarighet till norm. Det är farligt, inte nu kanske, men på sikt, för samhället!
Livet har inget mål. Men riktning, och riktningen bör ägnas mycket större uppmärksamhet än vad fallet är idag. Glöm målen, lär dig se riktningen. Det är vad jag vill säga. Det är mitt budskap. Inte bara till Svenskt Näringsliv, utan till alla. Den som lovar måluppfyllelse, den far med osanning. Och ljuger man om ett ljuger man med säkerhet också om annat.
Lär man sig däremot att se och hantera livets riktning, då ökar chanserna till långsiktig hållbarhet. Både på det privata och det samhälleliga planet. En riktning kan alltid ändras. Riktningar är alltid förslag, som kan och bör modifieras för att få stadga. Och det är mer långsiktigt hållbart att styra med hjälp av att peka ut en riktning, än att med järnhand uppfylla mål.
En riktning är ett förslag, konturen till ett blivande. Aldrig en färdig produkt. Rikningar blir vad man själv gör dem till, till skillnad från mål som blir vad någon annan bestämt på förhand. Att hålla sig med en riktning är att aktivt ge sitt liv en mening, dag för dag och i enlighet med förutsättningarna som föreligger för stunden. Det är att fylla livet med innehåll och dynamik.
När Svenskt Näringsliv på fullaste allvar hävdar att man skall straffa dem som vill förkovra sig på högskolan, bara för att det man läser inte passar in en mall utformad efter näringslivets behov, då blottar man sig mer än jag tror man är medveten om. Man visar sin ignorans och okunnighet, blottar sitt kortsiktiga kvartalstänkande och erkänner öppet sin okunnighet om världen och det som är viktigt i livet.
Svenskt Näringsliv bryr sig bara om förmering av kapital. Inget annat. Därför presenterar man den typen av förslag som man kom med igår. Men uppfyllandet av ett sådant mål skulle innebära att livet, samhället och kulturen utplånas. Ingen skulle känna igen sig, allt skulle se helt annorlunda ut. Pengar på hög, efter hög, det är vad som räknas i den värld som skissas på bland lobbyisterna på Svenskt Näringsliv.
Liv levs emellertid inte av kapitalförmering. Det är i bästa fall ett medel, men aldrig ett mål. Därför behöver vi fler filosofer och kulturvetare. Eller, vi behöver snarare ökad filosofisk och kulturvetenskaplig kompetens i ledningen för samhället och näringslivet. Få läser filosofi för att få jobb som filosof, men kompetensen som filosofistudierna ger kan ändå användas i arbetslivet och i samhällsbyggandet. Den kompetensen behövs, just där och för dessa ändamål.
Filosofin kan hjälpa oss att hitta en långsiktig riktning. Därför är den viktig! Inte i kraft av sig själv, eller per definition. Vi behöver filosofi och kulturvetenskap. Vi behöver dem för att kunna saka ut en riktning. Vi behöver dem för att inte stagnera, för att inte gå under.
Däremot behöver vi inte Svenskt Näringsliv. Företagare behöver vi troligen, men inte organisationen Svenskt Näringsliv! Det enda goda som utspelet möjligen medfört är att det ger debatten om högskolan en ritning, det mobiliserar krafter som har förmågan att tänka lite längre än den egna plånboken och den egoistiska egennyttan (se här, här och här till exempel).
Nu återvänder jag till mina böcker, njuter av ledigheten, och samlar kraft för ytterligare ett år i humanioras tjänst. Det är mitt sätt att ge mitt liv en riktning.
3 kommentarer:
Tack för ditt inlägg! Visst behöver vi företag, men inte Svenskt Näringslivs snäva syn på vad som är fruktbart eller inte.
Själv är jag dels museimannautbildad, utbildad bibliotekarie, egenföretagare inom en helt annan sektor, och dessutom kulturutövare.
Skön sommar!
Tack! Utmärkt replik på SN's huvudlösa utspel.
Hear hear! Well said!
Skicka en kommentar