För ett halvt år sedan började jag blogga. Hade tänkt på det länge. Vid årsskiftet var det dags. Bara att ta tjuren vid hornen, bestämma sig, och sätta igång att skriva. Inga texter kommer ur drömmar, bara ur arbete och en konsekvent hållning. Det finns alltid något att skriva om, ifall man bara bestämmer sig. Sedan behövs bara lite tid. På tåget till jobbet har jag tid, och på helgen, semestern.
Tycker om att blogga. Det hjälper mig att tänka och utvecklar mig som kulturvetare. Och av kommentarerna att döma finns det läsare som uppskattar det jag skriver. Det är jag tacksam för. Flyktlinjer är en plats för mig att vila på, ett ställe där idéer föds, projekt initieras och tankar testas.
Börjar hitta formen, men har ännu inte riktigt skjutit in mig. Ämnena växlar, frågorna varierar. Ibland blir jag personlig, ibland akademisk, ibland allmängiltig och ibland förstår jag inte riktigt själv vad jag skriver. Tycker det kan få vara så. Och hoppas att läsarna har överseende. Jag har inget behov av att staka ut en fast riktning. Vill att Flyktlinjer ska få vara en öppen fråga. Tar gärna emot synpunkter och lovar att försöka anta utmaningar. Tror på den arbetsformen, inte bara här utan på andra ställen också. Lyhördhet saknas i dagens samhälle där det gäller att skrika högt för att få, där det krävs att man har en tydlig plan och att man helst vet vad man ska komma fram till, för att man ska få chansen.
Ser med sorg på ett samhälle som håller på att utvecklas till en själlös plats där spontanitet och ömsesidighet får stå tillbaka för planering och individualitet. Vi lever i en kulturförnekande värld som föraktar det obestämbara och förnekar osäkerhet, som premierar klarhet och beslutsamhet, tvärsäkerhet. Erkänner att det oftast fungerar, men vet också att det invaggar oss alla i en falsk säkerhet. Den säkerheten har ett pris, och hoppas innerligt att jag slipper skriva: Vad var det jag sa. För vet så klart inte att det kommer att gå åt skogen, även om jag befarar det. Det kan mycket väl gå åt skogen, med budgetarbetet i USA, med Grekland och Portugals ekonomier eller med klimatet. Men det behöver inte bli så. Jag kan lika lite som någon annan skåda in i framtiden. Jag vet lika lite som tvärsäkra experter hur det kommer att bli.
Men jag ser kulturen. Har lärt mig det i min utbildning, och jag vet att den i grunden är icke-linjär och omöjlig att förutsäga. Kulturen påverkar oss alla. Kulturen är ett resultat av vår tillblivelse. Vi blir vi parallellt med kulturen, samhället, världen. Jag vet det. Men jag kan inte bevisa att det är så. Det är kulturvetarens stora dilemma. Nu kanske någon invänder att samma gäller för den som tror på Gud, men så är det inte. Kulturen lämnar tydliga spår efter sig, men dessa måste man lära sig att läsa. Och skiter man högaktningsfullt i dem så går det (oftast) lika bra ändå. Men bara oftast. Vi har alla mycket att vinna på om befolkningens generella kulturella kompetens ökade. Samhällsplaneringen skulle vinna på det. Den skulle kunna bli mer långsiktigt hållbar då. Skyddet mot det oväntat oväntade skulle öka.
Om detta. Om kulturens gäckande karaktär och om samhällsvinsterna med ökade satsningar på humaniora, om det skall hålla en docentföreläsning i början av nästa arbetsår. Jag ska tala om min forskning hittills. Och den har handlat om Kultur, i vid mening. Vad är den, var finns den och hur fungerar den? Det är frågor som löper som en röd tråg genom min akademiska gärning, och präglar även allt jag skriver här på Flyktlinjer. Kultur är frågan jag bär med mig, överallt. Den tar aldrig semester. Ändrar bara karaktär, och ambitionsnivå. Studieobjekten skiftar, men grundfrågan är alltid den samma. Vad är kultur, var finns den och hur fungerar den?
Jag har forskat om och skriver här om så pass skilda ämnen som: genus, jämställdhet och manlighet. Vill verka för ökad mångfald. Om alkohol och droger, om kulturen i alkoholen och alkoholen i kulturen. Det saknas mycket kunskap på det området, och jag ser att jag som kulturvetare kan tillföra viktiga pusselbitar till det pusslet. Och jag har skrivit och forskat om kunskap och om arbetsintegrerat lärande. Det ser ut som disparata ämnen och väsensskilda frågor, men jag ser en tydlig röd tråd här. Allt har en kulturell dimension, och det är den jag är intresserad av, vill visa på och anser behöver uppmärksammas. Kultur finns överallt, och påverkar alla. En ökad förståelse för denna livets förutsättning, det är vad jag vill verka för. Häri ligger kulturvetenskapens nytta, i en ökad förståelse för världens blivande.
Om det handlar Flyktlinjer. Bloggen är inte bara min. Liksom kulturen är den delat, ett gemensamt projekt. Utan läsare och kommentatorer är detta en död plats. Tillblivelsen sker i mötet, mellan mina tankar och läsarnas reaktioner.
Ser fram emot hösten. Längtar till att ta tag i arbetsårets utmaningar, som docent. Titeln i sig är meningslös. Men den medför andra uppgifter och innebär ökat ansvar. Det är detta och dessa jag ser fram emot. Till hösten blir det 20 år sedan jag började min akademiska bana. Dags att bryta ny mark. Ta nya steg. Utmana sig själv. Vill fortsätta blogga. Tänker fortsätta blogga.
Jag tror på Kulturvetenskapen. Och jag tänker fortsätta driva frågan om dess berättigande i och nytta för samhället. Till hösten kommer det arbetet att tas upp igen. Men nu har jag semester. Fram till dess skriver jag lite friare. Läser bara skönlitteratur. Har tagit ledigt från filosofin. Det ger annan input, och utfallet förändras. Men till hösten tar jag tag i fenomenologin, ooo och Deleuze igen. Då kommer nya tankar att födas. I mellanrummen. Semester är också ett slags mellanrum. Jag förändras i och av ledigheten. Blir till i vilan. Föds på nytt. Varje dag. Liksom kulturen.
Spännande, det är vad det är. Inget står stilla. Allt förändras. Vi med. Alla, utan undantag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar