Man kan leva på olika sätt, efter olika principer och skilda ledningsstrategier. Dessa kan grovt delas upp i och efter två tydliga vägar. Två olika sätt att se på och organisera processerna man ingår i. Det första, det vanligaste och det som utgör ett slags norm i samhället handlar om att formulera ett mål, om att bryta ner detta i delmål och om att följa upp processen så att det stadigt följer den uppgjorda planen.
Det är ett sätt. Ett sätt som visat sig fungera, bra. Baksidan är att livet blir överskådligt och förutsägbart. Planerandet och målfokuseringen riskerar också att sätta fokus på slutprodukten, målet. Det man vill uppnå blir viktigare än vägen dit. Dessutom tenderar denna strategi att resultera i att man jämför varandras mål. Och den som formulerar det djärvaste målet vinner. För inom detta paradigm litar man på att alla mål går att uppfylla, om man bara följer upp och bryter ner målen på rätt sätt.
Vi hade aldrig kommit till månen utan denna typ av mål, och det finns en hel massa olika andra saker som vi, som mänsklighet, idag kan vara tacksamma över. Som är resultatet av ett målfokuserat tänkande där kartan är viktigare än verkligheten. Det alternativ till detta tänkande som jag här vill undersöka möjligheterna för och vill skissa på konturerna av, det bygger på en annorlunda princip.
Att fokusera målet, slutprodukten, det tar fokus från vägen dit. Och det är vägen dit som är livet. Vi glömmer det allt för ofta, och måltänkandet underblåser den tendensen. Som mänsklighet betraktad borde vi fokusera mer på vägen, och mindre på målet. För mig som individ är målet, döden. Och det enda syftet med mitt människovara är blivandet. Vägen mot det yttersta målet.
Strävan mot utopier riskerar också att utsträckas långt utöver dem som uppfyller dem. Stora mål riskerar att förläggas utanför den horisont som en enskild individ kan hoppas uppleva. Och då får ingen njuta frukterna av det goda som kan komma ur mänskligt liv. Även problem kan leva kvar, om man har som mål att ta itu med dem, sedan. På sikt. Tekniken löser detta, någon gång. I framtiden ... Och så glömmer vi att det dyker upp nya problem. Hela tiden.
Med ett målfokuserat tänkande riskerar vi att lära oss leva med en känsla av otillfredställelse. Men det finns som sagt en annan strategi. En mer vägfokuserad modell, som fokuserar nuet. Som hjälper oss, både som enskilda och som samhälle, som mänsklighet, att se nuet. Det ständigt flyktiga nuet. Vi lever här och nu. Och då borde det vara vårt primära fokus.
Denna väg kan tyckas oansvarig och utan ambitioner. Men det är precis tvärt om. Det är bara om den betraktas utifrån ett målfokuserat perspektiv som den framstår på det sättet. Den väg jag tänker på går mer ut på att följa flödet man ingår i, och om att göra det bästa av den situation man befinner sig i för stunden. Eftersom världen varken är perfekt eller framskrider linjärt är det bättre att göra vad man kan, förs stunden, av det man har, än att lägga fokus på framtiden och på ambitiösa mål.
Ambitioner ska man ha, men inte mål. Det är en skillnad där, en viktig skillnad. Det bästa sättet att beskriva vad jag menar är att vända sig till musikens värld. Till musikern som övar natt och dag för att återge ett musikstycke exakt efter kompositörens anvisningar och visioner. Visst blir man imponerad, och visst kan det vara njutningsfullt att få uppleva detta. Om noterna och visionen de förkroppsligar är bra, annars inte. Men det för med sig två problem, dels dyrkan av geniet (han eller hon som skrivit noterna. Upphovsmannen. Dels ett olyckligt regelföljande, anpassande efter på förhand uppgjorda modeller.
Det alternativa sätt som jag har i åtanke handlar om att våga slå an ett ackord, och framförallt om att lyssna på den ton som anslaget resulterar i. Blir det fel, låter det inte som det var tänkt, då kan man se det som ett misslyckande. Eller så kan man se om det det inte går att göra något av det ändå. Det handlar om att följa med, om att vara vaksam på den plats man befinner sig på eller det sammanhang man verkar i.
Jag är en ivrig anhängare av den senare vägen. Jag har svårt för målrationalitet och vill jobba med friare tyglar. Vill ha fokus på här och nu. Ambitionen är att långsiktig hållbarhet, vilket är ett mål som inte går att bryta ner, bara en vision att sträva efter. Visionen om långsiktig hållbarhet är ett ackord som väntar på att slås an, en ton som ännu inte klingat ut. Den kräver en lyhördhet för det som händer här och nu.
Genom att fokusera vägen, genom att följa flödet, ökar möjligheterna till njutning både på sikt och i nuet. Det blir med ett sådant tänkande viktigare vad man gör än vad man lovar och tänker. Det riktar fokus mot och uppmärksammar det som är viktigt i livet. Nu, och nu, och nu ... i ett ständigt flöde.
Det är så jag tänker, i min akademiska gärning såväl som under semestern. Det är min livsfilosofi. Istället för att drömma och och lägga möda på att bygga den bästa lyran slår jag an ton på det jag har, och lyssnar in och gör det bästa möjliga av den. Med ett sådant tänkande blir faktiska kompetenser viktigare än titlar och examensbevis.
Livet? Det är det som händer här och nu. Låt oss fokusera vägen istället för målet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar