Behövde röra på mig idag. Tog därför en långpromenad. Först spårvagn till Gamlestaden, sedan gick jag därifrån till Partille och tog tåget från den stationen, istället för från centralen som jag brukar. Tycker om att bryta mönster, ta nya vägar. Gillar omväxling. Tror det är nyttigt för tankeförmågan, att inte fastna i gamla vanor och tankebanor.
Tyvärr är det inget som premieras i den akademiska världen. Att tänka nytt möts med skepsis. En av mina ansökningar, som handlade om alkohol och drogforskning, om vad jag som kulturvetare kunde tillföra det området, avfärdades med motiveringen att jag skrev min avhandling om genus inom åkerinäringen. Underförstått, att det diskvalificerade mig för medel för forskning om alkohol. Märkligt! Mer av samma, fler artiklar om samma ämne. Det är så man bygger en karriär. Det är så man skaffar sig anseende, inom akademin. Det är så man blir någon att räkna med.
Akademin är en plats där man hyllar det ensamma genier. Universitetsvärlden och vetenskapen har tagit till sig myten om den enskilde utövaren som på egen hand avslöjar världen och presenterar dess hemligheter för allmänheten. Akademin är en plats där man vet att uppskatta gurusar. Och den som uppnår status som guru kan räkna med att han eller hon får tala ostört. Kan njuta av att tala utan att mötas av motargument. Den som betraktas som gurus blir lyssnad på. Tyvärr sker det ofta på bekostnad av innehållet. För det är gurun man lyssnar till i första hand, inte vad som sägs. Yta, utanpåverk och koketterande marionetter. Det är så jag ser på akademin, i mina dystraste stunder. Det är så det känns när man står ock stampar.
Som tur är, är inte alla dagar svarta. Vissa dagar är ljusa, och då finns det hopp. Dessutom vet jag att det inte finns någon annan plats där jag hellre skulle vilja vara. Jag är akademiker, på gott och ont. Men det betyder inte att jag sväljer allt med hull och hår. Jag finns här och akademin är min arbetsplats. Mina ord och tankar om miljön har lika stor rätt som någon annans att uttryckas.
Idag, när jag promenerade förbi fotbollsplanerna i Kviberg, där Gothia cup spelas. Kom jag att tänka på akademin. Tankarna kom till mig, pockade på uppmärksamhet och det gick liksom inte att skaka dem av mig. Tänkte på vetenskap, som verksamhet, i allmänhet och på kulturvetenskap i synnerhet. Det slog mig att det går att koppla ämnet kultur och även vetenskap till Gothia cup, eller i alla fall till lagidrotter. Kulturvetenskap är som ett slags lagidrott, ett kollektivt projekt.
Kultur är till sin karaktär föränderlig, och för att undersöka fenomenet, för att kunna säga något vederhäftigt om det, måste man följa med sitt objekt. Det går inte att låsa in i sig ett elfenbenstorn för att tänka höga tankar. Gurus göre sig icke besvär. Kultur kan man bara förstå om man delat i den, på samma villkor som alla andra. Det är lite som fotboll. Den måste sättas i spel för att bli förståelig. Bara i rörelse går den att förstå, utifrån den match som för tillfället spelas. Så är det med kultur, och det ställer speciella krav på den som vill utöva kulturvetenskap. Det var så jag tänkte, så jag tänker. Och det blev så tydligt när jag såg glimtar av match, efter match. Alla med sin unika karaktär. Alla deltagare spelar exakt samma sport, ändå är varje match unik. Ingen del går att ersätta med någon annan, med mindre än att helheten förändras.
Vad det handlar om på planen är att kompetenser sätts i samspel. Här finns vidare vissa fasta förutsättningar (planens storlek och zonindelning, till exempel. Reglerna och så vidare). Varje match bjuder på nya möjligheter, är en unik händelse. Det går aldrig att slå sig till ro. Hela tiden måste nya situationer hanteras. Och för att förstå helheten, för att förstå hur man ska kunna spela spelet behövs ganska få formella kunskaper. Framförallt behövs erfarenhet, och en blick för och förmåga till samspel. Det som samspelar i ett lag är olika kompetenser.
Det lag som vinner är det lag som äger förmågan att anpassa sina olika delar och de unika kompetenser man förfogar över, efter just den unika situation man för tillfället har att hantera. Det är lätt att säga, men oerhört svårt att utföra. Slumpen är en faktor man hela tiden måste räkna med. Bollen är som bekant rund, och gräsplanen fylld av tuvor och ojämnheter. Solen kan blända, det kan börja regna. Nästan vad som helt kan hända, inom ett begränsat urval av kända variabler.
Samma gäller kultur. Den som vill förstå kultur, och det borde ligga i allas intresse att göra det, måste förstå förutsättningarna för det spel som frambingar effekterna som i dagligt tal omnämns i termer av kultur. Kultur är ett lagspel, kan man säga. Jag gillar i alla fall den tanken. Kultur som en kollektiv process.
För att förstå kultur, för att kunna forska om den behövs, precis som inom fotbollen. En uppsättning kompetenser, som i samspel kan nå längre än någon kan på egen hand. Kulturvetenskap är med andra ord inget i sig, det är en kollektiv verksamhet vars syfte och mål är att förstå de underliggande principerna för kulturella processer.
Ovanstående tankar är resultatet av min kropps behov av att röra på sig, av mitt intellekts rastlöshet och av att jag sakta närmar mig ett nytt arbetsår. Jag är utvilad, och vetenskapen pockar på uppmärksamhet igen. Den docentföreläsning som jag skall hålla den 23 augusti kommer att handla om ämnet kulturvetenskap, om vad jag har åstadkommit hittills inom akademin. Och den kommer att avslutas med tankar om hur och med vad jag går vidare. Redan nu vet jag att det på något sätt kommer att handla om arbetsintegrerat lärande. Om hur man kan se på kunskap och lärande som ett slags fotbollsmatch där kompetenser interagerar.
Genierna är döda, leve den kollektiva genialiteten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar