Relationen mellan könen, var diskuteras den?

Följer med växande intresse artikelserien i DN, om mannen. Har som bekant (se tidigare bloggposter, bland annat) ägnat en stor del av mitt akademiska liv åt honom. Har förresten inte bara ägnan studietid och mitt arbetsliv åt honom, även en stor del av mitt privatliv har vikt åt funderingar kring denne man. Mest har jag dock funderat kring jämställdhet, om maktrelationerna mellan kvinnor och män.

Den relationen lyser med sin frånvaro i artikelserien, som mest handlar om för eller emot, och vad som är bra eller dåligt, med MANNEN. Ständigt detta intresse för och dyrkan av, honom. Så länge som det allmänna intresset ser ut på detta sättet, och det är varken bra eller dåligt, bara en temperaturgivare på det aktuella läget, så kommer jag att förbehålla mig rätten att kritisera samhället för bristande jämställdhet. Så länge som intresset för mannen och för manlighet är större än intresset för kvinnan och kvinnlighet, så länge som det går att iaktta skillnader ifråga om hur man talar om män respektive kvinnor, så länge fins det anledning att påpeka detta.

Mitt mål är en värld där kön, klass, etnicitet och så vidare, inte spelar någon roll när kompetens bedöms och ansvar fördelas. Och jag menar här inte det spel för gallerierna som vi ser prov på idag, det är i bästa fall bara ett första steg på vägen mot riktig jämställdhet. Men dit är det lång väg kvar att gå.

Tänkte kasta in två texter som jag hittar i min dator. En har dykt upp här tidigare, och en annan hämtar jag från ett självbiografiskt romanprojekt som ligger i byrålådan (och som i sin helhet kommer att få ligga kvar där). Båda texterna visar upp en lite annan sida av manligheten än den vi är vana vid. Båda försöker problematisera och ställa kritiska frågor. Några svar på frågorna finns inte, men i samtal om dem finns frön till en annan värld. Incitament till en bättre värld.

Om vi vill! Vi alla, tillsammans. För manligt och kvinnligt, män och kvinnor: kön, görs! Det är handlingarna som definierar oss, inte bara som män och kvinnor. Det när vi skrider till verket, i vardagen, som könsrollerna skapas och ojämlikheten manifesteras. Dags alltså att sluta snacka, och börja handla. Det, Dagens Nyheter, vore en utamning som heter duga. Sluta skriv om mannen, och börja i handling att omdefinera innehållet i manuskripten för manligt och kvinnligt.

Som inspiration för hur man kan tänka annorlunda kring könsmakt och manlighet anför jag en anspråkslös analys av en välkänd sångtext av countryartisten Jonny Cash: A boy named Sue. Vad jag ser i den är ett sannt inifrånperspektiv av den process som man tvingas genomgå för att tillägna sig det manliga manuskript som ofta kritiseras men som sällan analyseras eller problematiseras, på allvar och på sina egna premisser. Här följer mina tankar om innehållet i berättelsen vi får oss till livs.

Låttexten handlar om en pojke som av sin far, strax innan denne övergav hemmet, fick namnet Sue. Att som man vara döpt till ett kvinnonamn är inom ramen för den kontext där pojken växer upp ungefär det värsta man kan tänka sig. Genom hela sin skolgång trakasseras han också på grund av sitt namn och när Sue växt upp drar han på grund av skam från stad till stad. Eftersom han inte accepterar att bli hånad hamnar han ständigt i slagsmål. ”Livet är inte enkelt för en pojke som heter Sue”, säger han. Att fadern övergav familjen känner han ingen bitterhet över, men eftersom denne givit honom ett flicknamn har han tilldelat sig själv en livsuppgift, att söka efter fadern och döda honom. Slutligen finner han honom, på en bar. Mötet resulterar oundvikligen i en våldsam uppgörelse mellan männen, först med knytnävarna, sedan med kniv. Far och son hamnar slutligen ute på gatan, uppställda mitt emot varandra med laddade pistoler. Avgörandet är nära. Just innan Sue ska avlossa den förlösande kulan, ler fadern mot sonen och säger:

Den här världen är hård och om en man ska klara sig i den måste han vara tuff. Jag visste att jag inte skulle finnas där för dig, så jag gav dig det där namnet och tackade för mig. Jag lämnade dig i trygg förvissning om att du skulle bli tuff eller dö. Det är det där namnet som har hjälpt dig att bli stark. Det märker jag när vi slagits. Du har din fulla rätt att hata mig, och jag skulle inte anklaga dig om du dödade mig. Men innan du gör det borde du tacka mig för dina muskler, ditt mod och din manlighet – För det var jag som gav dig namnet Sue!

Förklaringen leder till försoning. Men, och det är själva poängen med att presentera låten här, när Sue tänker på egna eventuella barn säger han avslutningsvis, med eftertryck, att de ska få namn som: ”Bill, George eller vad som helst. Utom Sue”. Dessa slutord glöms allt för ofta bort när manlighet diskuteras, det är min erfarenhet! Synd, för här finns många uppslag till samtal.

Den uttrycksfullhet Jonny Cash lägger bakom orden när han räknar upp de klassiska pojknamnen vill jag se som ett tecken på ambivalens i förhållande till det manliga ideal som presenteras i sången. Här finns en uppenbar paradox, ett slags manlighetens akilleshäl. Det Sue tvingats utstå i sitt liv har visserligen försett honom med eftertraktade manliga attribut, men eftersom han poängterar att han inte tänker ge sina egna barn kvinnonamn, kan man misstänka att det inte varit mödan värt. Manligheten kostar helt enkelt mer än den smakar. Och det gäller såväl på ett individplan, som på ett samhälleligt plan.

Detta vet vi, alla. Men vi glömmer det, alldeles för ofta. Och det diskuteras nästan inte alls. Det är det stora problemet! För det drabbar enskilda män, och det drabbar samhället, världen. Därför är kön/genus en angelägenhet för alla!

Det andra exemplet får illustrera just detta, att manligheten bär på fröet till sin egen undergång. Läs, begrunda, och lämna gärna kommentarer. Även om jag forskat i ämnet i många år reser jag inga anspråk på att ha rätt. Jag vill bara samtala om en angelägen fråga. För det är viktigt, för alla!

Han var en av dem som alla såg upp till på skolan, en av dem som väl finns på alla skolor och som kan linda resten av flocken runt sitt finger, vars gester alltid blir åtlydda. Men som det av någon outgrundlig anledning aldrig blir något av senare i livet. Fast det visste jag ju inte då. Tommy hade i alla fall precis blivit ihop med Ulrika som jag visste att han älskade och gjorde allt för. Killen vars namn jag förträngt, som bytte tjejer varje vecka hade, visade det sig, också varit ihop med henne (så klart). Nu ville han som den något äldre kille han var mäta sin mandom med Tommy. Orden minns jag som de hade uttalats igår. Det var mörkt ute. Vi satt och drack folköl på den gamla stationen, innan en av terminens skoldanser. Då kommer det en bil som körs av en äldre kille, och ställer sig och gasar på parkeringen. Runt bilen flockas det tonårskillar som ser upp till ledaren. Rutan på passagerarsidan vevas ner, och han, svinet, ropar till sig Tommy som lite avvaktande går bort till dem. Och säger överlägset:


– Hörde du blivit ihop med Ulrika.

– Ja, det blev ju så på festen hos Freddan i helgen. Vi vaknade bredvid varandra och på den vägen är det. Jag minns inte mycket av kvällen.

– Har ni knullat än?

– Nej, men …

– E du bög eller? Sätt på henne för helvete. Hon är djävligt bra i sängen. Och här ska du få ett gott råd. Först lägger du satsen på magen och sen ber du henne suga av kuken. Hon är suverän! Hon gör precis vad du vill.

Det smärtade mig att se hur Tommys goda humör försvann. Han däckade efter några timmar och vi fick släpa hem honom. Han och Ulrika var ihop i över ett år. Tror aldrig att han kom över henne riktigt. De älskade verkligen varandra och deras förhållande var av en helt annan karaktär än den där okänsliga idioten någonsin skulle kunna fatta. Fast tonårsförälskelser tar ju slut, det hör ju lite till sakens natur. Och den där idioten förresten, hörde jag för några år sedan, han tog livet av sig, kastade sig framför tåget. Jag blev nästan rädd för mig själv när jag insåg vilket som var den första tanken som dök upp i huvudet på mig: ”Gott åt honom”, tänkte jag skamfylld. Men å andra sidan, det enda jag minns av honom är alla hans gliringar, alla uttalade och dolda hot, alla föraktfulla kommentarer riktade mot mig som aldrig överhuvudtaget gjort honom något och alla de tjejer som han arrogant förbrukade. Varför ska jag tycka synd om honom? Varför ska jag ens ha dåligt samvete för att jag reagerade på dödsbudet som jag gjorde? Varför i helvete kan jag inte få känna som jag gör, när han så länge jag bodde i Förortsidyllen oprovocerat trakasserade och mobbade mig? Däremot kan jag känna djup sympati med hans lillasyster, hans mor och hans barn. Men om honom kan jag bara tänka att det var väl inte någon stor förlust för världen.

Sensmoral: Vi måste, alltid, se mer til konsekvenserna än till intentionerna. Måste uppmärksamma hela skeendet, inte bara utvalda sekvenser som stödjer den ståndpunkt vi förfäktar. Måste börja samtala om viktiga frågor där det inte finns några enkla svar. Att samtala är att handla, att göra, att bli till.