Läser i SvD om en form av praktik som skulle kunna omtalas i termer av: Arbetsintegrerat lärande. Till det skall jag återvända i höst, på många olika sätt. Här kommer ett litet smakprov på hur jag tänker och vad jag vill jobba vidare med. Sedan. Efter semestern.
AIL kan sägas vara ett slags möte mellan olika kompetenser, alla nödvändiga i ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Det missar man ofta när man talar om det, i termer av enbart praktik eller uteslutande som ett sätt för företag att fånga upp talanger. Framgångspotentialen med konceptet, i den mening som jag arbetar med det, är relaterad till parternas ömsesidiga förmåga att uppmärksamma och tillvarata de flyktlinjer som processen genererar.
Vad som händer när studenter kommer ut i arbetslivet är något unikt, och det vore synd att slarva bort potentialen i det möte som praktiken ger upphov till. Studenten kommer till arbetslivet med nya ögon och med aktuella kunskaper. Han eller hon kan också fungera som länk mellan företagen och akademin, som båda behöver lära av varandra. Alla parter har något att vinna på detta, om man bara lägger upp arrangemanget på rätt sätt.
Tänker man på det som möts i AIL-processen i termer av kompetenser, snarare än som möten mellan företrädare för olika vetenskapliga discipliner och representanter för företag och samhälle så undviker man en hel del problem, även om farorna inte bör underskattas. Vad det handlar om och vad man vill undvika är att parterna ser sig som företrädare för olika intressenter, vilket gör att man lätt går in i försvarsställning. Och det leder inte till ny kunskap, för någon. Då blir praktiken bara ett sätt att fånga upp talanger. Synd om det blir så!
Tankarna som här förs fram bygger på att samhället är en process som befinner sig i ständig förändring och som upprätthålls i och genom människors vardagliga handlingar. Samhället skapas med andra ord genom att du, jag och alla andra gör det vi brukar. Det handlar i grund och botten om kanalisering av energi och i viss mån makt eftersom mina handlingar delvis sätter gränser för andras handlingar. Samhället förstått på detta sätt blir ett slags spel, eller för att använda Deleuzes flödesontologiska terminologi, världen blir ständigt till. Inget är med andra ord som det varit och att göra ingenting (vilket således blir en motsägelse) är också en handling som kräver kraft och energi.
Att sätta igång ett AIL-arbete är med andra ord inget revolutionerande, det handlar om att kanalisera krafter som redan idag existerar och verkar i vardagen. Vad som krävs för att kunna implementera denna tanke är ett perspektivskifte. För att kunna förstå behövs nya sätt att se på och uppfatta det invanda eller en ny epistemologi.
Den finns det anledning att återkomma till! Nu åter till städningen och semestern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar