Speglingar

Halva semestern har gått, avverkats, upparbetats ... eller hur man nu ska uttrycka sig. Först, i New York, var det som arbetsårets tempo satt kvar i kroppen. Som om storstadspulsen höll kvar systemet i läget, full fart framåt. Det var bra. Ledigheten fick en flygande start. Tror jag behövde det i år. Rädd för slentrian. Vill göra nya upplevelser. Inte trampa på i gamla hjulspår.

Men ledigheten behövs också. Den rofyllda. Långsamheten är vacker, den med. Balans är viktigt. Och så här halvvägs in i ledighetsprojektet är det just balans och harmoni jag känner.

Tog en tur med kameran längs Säveån häromkvällen. Det var stilla ute. Upplevelserna fördubblades. Speglingarna gav perspektiv på det invanda. Liksom semester och ledighet ställer arbetet i relief till arbetsvardagen, förvränger vattenytan verkligheten. Intrycken mångfaldigas och blir därigenom lättare att bearbeta. 

Det är vad jag upplever här, just här. Halvvägs in i den lagstadgade och välbehövliga ledigheten. Att verkligheten förmeras, när intryck adderas till intryck. Varje ledig dag ger nya perspektiv på det som varit. Varje upplevelse i ledigheten distanserar mig från minnena av det akademiska året 2010/2011. Varje ledig minut tar mig närmare det nya arbetsåret 2011/2012. Men just nu är det lika långt kvar av ledigheten som det har förbrukats. Känns tryggt.

Ännu är jag inte riktigt redo för arbete. I alla fall inte för arbetets krav. Arbeta kan jag inte låta bli. Det går inte att stänga av analyserandet. Det finns där, ständigt. Och uppslagen sinar aldrig. Överallt finns kulturen. Även i speglingarna från Säveån som fångas av kameran.

Kulturen finns också i skönlitteraturen. Den ägnar jag mig åt med liv och lust. Läsningen förgyller ledigheten och fyller den med mening. Läsningen ger stadga åt dagarna som bara flyter på, helg som vardag. 

Resa är att vila. Kommer just från Köpenhamn. Det blir en egen bloggpost. Eller två kanske. Var i Louisiana på vägen hem. Där väcktes tankar, tankades inspiration.

Lovar att skriva om det. Snart. Men jag är ledig nu. Även från bloggandet. Tar det som det kommer. Får inte bli ett tvång. Skriver på inspiration, bara. Fäster tankar på Flyktlinjer när behov uppstår, och det får bli som det blir. Detta är också jag. Bloggen speglar mitt liv, utifrån ett kulturvetenskapligt perspektiv. Och när jag har ledigt, då är det färre intryck som speglas.

Tankar inspiration är vad jag gör. Kände det på Louisiana, att analyserandet pockar på uppmärksamhet. Det var länge sedan. Har verkligen behövt vila, och behöver fortsätta att vila. Men att det börjar hända saker visar att maskineriet inte är dött. Året som gått har skadat vissa delar, men de går att reparera. Därför är det viktigt att inte glömma vilan.

Sätter därför punkt här. Återkommer imorgon med reflektioner kring staden Köpenhamn. Bilderna får tala. Jag sätter mig på balkongen med en kopp kaffe. Fortsätter läsa i boken Niceville, av Katryn Stockett. För ovanlighetens skull (för mig i alla fall) en bok skriven utifrån ett kvinnoperspektiv. Tre kvinnor handlar den om, i den amerikanska södern, på 1960-talet. Två svarta kvinnor och en vit. Om skillnaden som svart och vit hud gör för upplevelsen av världen. En gripande berättelse. Ögonöppnande, på många sätt. Ett bra sätt att vila.

Solen går ner. Inte bara på bilden. Imorgon är jag tillbaka med fler tankar, fler bilder.