Var och hur börjar en akademisk karriär?

Till hösten blir det 20 år sedan jag började läsa på Universitetet. På Etnologen, Göteborgs Universitet. I Sveahuset, på Västra Hamngatan där Elit Plaza Hotel ligger idag. Hur hamnade jag där? Jag som trodde jag skulle arbeta resten av livet som bagare? Tänker på det så här i slutet av semestern, och drar mig till minnes en dag, för länge sedan. Kanske var det där och då allt började. Som mitt liv vände. Inte kunde jag då ana att jag 20 år senare skulle förbereda en docentföreläsning. Tacksam för att jag tog chansen!

Det blir en lång bloggpost. För detta är ett utdrag ur en mycket längre text, om hur jag tog mig ur min gamla tillvaro, in i akademin. Allt, vill jag se det som, började en dag för många år sedan. Flera år innan jag började läsa på Universitetet. Så här vill jag minnas det ...

Klockan ringde, som vanligt tjugo minuter efter fyra. Mekaniskt sträckte jag mig efter sänglampans kontakt och ögonen bländades av ljuset även om jag inte öppnade dem mer än nödvändigt för att ställa fram klockan, till tjugo i fem. Det gav mig tjugo minuter att vakna i sängen och tio minuter att borsta tänderna och få på kläderna. Att tända lampan och ställa om klockan var mitt sätt att vakna på ett relativt skonsamt sätt, även om gudarna ska veta att vakna var det sista jag ville. Vem lever frivilligt ett stympat liv, hade jag allt oftare frågat mig på senaste tiden. Mina kvällar slutade obönhörligen strax innan tio på kvällen. Somnade jag senare orkade jag överhuvudtaget inte med mig själv dagen efter. Efter nyår (1987/1988) och allt mer ju längre våren led blev jag allt tröttare på mig själv, på den jag var, på mitt jobb. Mitt liv. Om jag inte fick sova var det som om det korthus som min tillvaro vilade på rasade samman. Sömnen blev som ett immunförsvar mot självhatet. Tänk om jag kunde få ligga kvar i sängen.

När tänderna var borstade och kläderna någorlunda uppvärmda och mjuka, tog jag på mig jackan och stannade tvekande vid dörren. Skulle jag byta kläder? De jag hade tagit på mig var bekväma men allt annat än snygga. Nej, jag orkar inte bry mig nu. Men jag visste som alltid djupt där inne någonstans att jag skulle ångra mig senare på dagen, när jag var på väg hem genom folkmyllret på stan. Så var det nästan varje morgon, och eftermiddag. Kläder har alltid varit ett känsligt kapitel. När jag var liten kunde jag inte klä mig som jag ville, då bestämde föräldrarna. I tonåren fick jag inte klä mig som jag ville, det såg man till på skolan. Därför har jag aldrig riktigt lärt mig hur man gör för att hitta kläder som är bekväma och som stämmer överens med känslan inombords. Nåväl, jag gav mig ut i den kyliga och klara vårluften i Kortedala och det fick mig att känna mig lite bättre till mods. Från bageriet på andra sidan gatan luktade det gott av nybakta kanelbullar. Men jag var på väg till ett annat bageri. Tänkte på det underliga faktumet att samma lukt som doftade gott hemma utanför huset på morgonen, på min egen arbetsplats några timmar senare kunde kännas så pass förkvävande. Den tanken hade på senare tid allt oftare slagit mig. Som vanligt försökte jag titta in genom de neddragna persiennerna på bageriets framsida, men jag kunde inte se om det var någon där inne idag heller. Förmodligen hade de sin första rast just när jag var på väg till mitt arbete. I kemtvätten och konsumbutiken var det mörkt och stilla, som alltid vid den här tiden på dygnet. Jag önskade att jag precis som personalen där låg kvar i sängen och sov ännu några timmar. Men fåglarna som kvittrade, solen som höll på att stiga upp över horisonten och vädret som faktiskt var riktigt skönt fick mig att repa mod. Visst var det jobbigt att gå upp, men väl uppe och ute var det oftast skönt. Det som var påfrestande var nog i första hand känslan av att bageriyrket höll på att fånga mig i sitt grepp. Samtidigt var det ju ett tryggt jobb som jag behärskade och i sina bästa stunder var det riktigt roligt.

Förbi fotbollsplanen mellan höghusen tänker jag på att den är lika tom nu på morgonen som den alltid är och tomheten minner om en tid då Kortedala var en stadsdel för alla generationer. Någon enstaka sommarkväll bara kan man se en pappa sparka boll med sin son, men aldrig några spontana matcher mellan gårdens ungar. Den tiden är förbi. Min generation var kanske den sista som på tio minuter kunde få ihop två brännbollslag, fotbollslag eller röda-vita-rosenlag. Vi var alltid ute och lekte. Men här spelar det ingen roll vilken tid på dygnet man är ute och promenerar, det är aldrig några barn ute. Kanske dock mest för att det inte bor några barn här. Därtill är lägenheterna allt för små. Femtiotalsstandarden tilltalar inte barnfamiljer längre.

Efter fotbollsplanen går vägen genom en liten skogsdunge innan Citytorgets bebyggelse visar upp sin karakteristiska siluett mot den rodnande morgonhimlen. Visst fanns det en charm i att vandra genom stadsdelen på morgonen om våren och visst var det ibland riktigt skönt att komma ut i den friska luften och se den uppstigande solen. Det var bara inte värt att offra alla kvällar i veckan för det. Men här i den soligt friska vårdagsmorgonen, med fågelkvitter i öronen och en uppåtgående sol i ögonen kände jag mig trots allt relativt tillfreds med tillvaron. Jag fortsatte ner mot Citytorget och spårvagnshållplatsen. Passerade videobutiken, det lilla bageriet, fiskaffären, Ovrells och Konsum, Pizzerian, de två tobaksaffärerna, radiobutiken och den fina Allhelgonakyrkan. Hur länge får vi behålla den lilla Konsumbutiken uppe på Västra Midvintersgatan, tänkte jag ofta? Inte länge visade det sig. Den nya tiden kom så fort och då stängdes vår närbutik. Då dog en del av Kortedalas själ, även om vi hade kvar kiosken i huset där vi bodde.

Så kom jag fram till spårvagnshållplatsen, som vanligt allt för tidigt. Har verkligen svårt att komma för sent. Det känns ibland som en förbannelse. Alltid är det jag som får vänta. Där vid Allhelgonakyrkans spårvagnshållsplats brukade jag vänta på vagnen tillsammans med en kärring som alltid stod inklämd i ett hörn av väntkuren, alltid spanande efter spårvagnen, och alltid varmrökande en cigarett i hastiga bloss. Hon sög i sig cigaretten i djupa, giriga drag som hon genast blåste ut i ett maniskt upprepande tempo. Aldrig sa hon något, inte ens när det regnade och jag tvingades tränga mig in under taket, i molnet av rök. Det var som jag inte fanns i hennes värld. Samma ritual varje morgon, hon i hörnet av kuren, och jag vandrande fram och tillbaka på perrongen, bara vi två, och inte en enda gång talade vi med varandra, även om vi stod där tillsammans och väntade på vagnen i över två år. Vi hälsade inte ens på varandra. Snart skulle gubben från Jehovas komma med sina papperskassar. Hela resan ner till centralen satt han och läste i någon av sektens böcker. Honom talade jag heller aldrig med. En annan figur, som inte kom lika regelbundet men som jag ändå räknades in i gänget, var han som lite för ofta kom till hållplatsen bakis, rödögd och ostadig. Undrar vad han jobbade med, eller jobbade han inte? Jo det gjorde han för vi åkte ofta samma vagn hem på eftermiddagen. Dessa aparta individer och jag bildade ett gäng. Men var jag verkligen en av dem? Fast så kanske de också tänkte, bara jag inte blir en av dem. Antar att det var det som gjorde oss till ett gäng. Pliktkänslans kvarnsten höll allt mer på att kväva mig. Varför kunde jag inte bara bryta med allt och ge mig iväg, bort? Lämna den tillvaro som inte gav mig någon tillfredställelse längre. Varför tvingade jag mig själv att se på mitt arbete och den jag höll på att bli som om det var det enda alternativet för mig? Med stormsteg var jag, trots missnöjet, på väg att bli en av dem som tålmodigt väntar på spårvagnen och därigenom indirekt förverkligar andras drömmar istället för sina egna. Förändringen går långsamt först, men sedan allt snabbare tills ingen återvändo finns, och den som befinner sig i en sådan process rör sig genom den med ett ständigt växande tvivel, ända tills det, utan att man vet hur det gick till, är för sent att göra något annat än att invänta pensionen, den slutgiltiga befrielsen. Jag hade stått vid sidan av och iakttagit sådana processer många gånger på nära håll Vad jag behövde var någon eller något som kunde rubba min bana. Hade jag lidit av tvångstankar hade kanske elchocker fungerat, men nu led jag istället av bageriarbetshopplöshet. Idag tackar jag min lyckliga stjärna, för hjälpen fanns närmare än jag kunde ana där och då.

När spårvagnen äntligen kom såg jag till min glädje att det var den gamla typen. Ännu hade man i Göteborg inte helt gått över till de nya moderna jättevagnarna. Den gamla spårvagnsmodellen, som jag älskade, var murrigare och mycket sovvänligare. Den var varmare mörkare, mysigare och minde om gamla dagar. Det kändes tryggt att låta sig transporteras i den. Den nya modellen upplevde jag som ett mekaniskt monster. Kraftigt upplyst och med stela säten. Stora dörrar som om vintrarna blåste ut all värme som mödosamt upparbetats mellan hållplatserna. Där hade jag inte lärt mig att sova. Men den gamla vagn jag denna dag äntrade erbjöd mig en ledig fönsterplats. Där sjönk jag ner och tittade ut på den fina morgon som höll på att vakna till liv utanför.

Resan ner mot Kortedala torg gick som vanligt. Men precis innan spårvagnen rullade in i tunneln under torget såg jag en stor fet råtta som sprang mellan stenarna. Jag hatar råttor och även om jag satt inne i spårvagnen gick det kalla kårar längs ryggraden. I mörkret i tunneln växte bilden av råttan för mitt inre. Och för att skingra tankarna tänkte jag på mig själv som barn och hur jag då kunde skratta med hela kroppen. Hur skrattet liksom kom bubblande upp inom mig och bara växte tills jag inte kunde kontrollera det. Bröderna Marxfilmen, En dag i varuhuset, till exempel fick mig att skratta så jag rullade på golvet helt oförmögen till något annat än att bara ge mig hän i stunden. Det slår mig att det nog bara var i skrattet som jag var totalt närvarande, utan att tänka på omgivningen och hur den skulle uppfatta mig. Varför kan jag inte skratta så idag? Det verkligt förlösande skrattet som får en att glömma tid och rum och alla bekymmer, vart tog det vägen? Finns det där inne någonstans, eller har jag förlorat det för alltid? Idag kan jag aldrig skratta så, någonsin. Överhuvudtaget skrattar jag sällan, även om jag tycker något är roligt och jag uppskattar verkligen humor. Bra humor. Men skrattet har jag förlorat. Är det priset man får betala för att bli vuxen, eller är det en själslig skada jag lider av? Långt upp i tonåren jagade jag envist efter det där barndomsskrattet. Jag läste humortidningar, såg humorprogram på TV, lyssnade på Byteskomik på radion, ständigt på jakt efter detta befriande skratt som alltid tycktes lura bakom nästa hörn, eller nästa, eller nästa. Jag lärde mig roliga historier. Men ju mer jag letade desto längre bort försvann det. Visst kunde jag och kan ännu få andra att skratta, det händer ofta, men det ser jag snarare som en förbannelse. Det är själva skrattet jag vill ha åter. När jag var liten trodde jag inte på dem som sa att en riktig clown gråter inombords. Men idag vet jag att det är sant. Humor som inte bär på djupaste allvar är bara skit. Bra humor har alltid en kärna av allvar. Den som inte har skådat djupt ner i livets bottenlösa brunn, den som inte har fått smaka på tillvarons meningslöshet, den kan nog aldrig få mig att ens dra på smilbanden. Riktiga skratt skapas bara av riktiga erfarenheter. Kanske är det när man upptäcker det som man slutar skratta och istället på riktigt börjar uppskatta humor?

Vagnen skramlade snart vidare förbi Kvibergs regemente som ju liknar ett riktigt gammalt slott även om det inte är så himla gammalt. Det som idag är ett område som sjuder av föreningsliv och kommers var då ett inhägnat och förbjudet område som naturligtvis satte fantasin i rörelse. Vad försiggick där inne? Var det verkligen stora hemliga lokaler insprängda i berget? Hur såg det ut? Min egen lumpartid hade jag tillbringat på I21 i Sollefteå uppe i Norrland och där fanns ett berg med flera våningar insprängt, en hel stad sades det. Dit fick vi meniga soldater emellertid inte access hur mycket vi än tjatade på vårt befäl. Under närmare åtta månader var det ingen som tvingade upp mig i ottan. Klockan sju var rena sovmorgonen för mig och när vi låg i fält tog jag ofta frivilligt det första passet. Det var ganska speciellt att stiga upp först av alla i gryningen och höra knarret av snön under fötterna. När månen var uppe var det inte alls mörkt, bara kallt klart och magiskt. Kompaniet skulle ha kaffe och fruktsoppa till frukost och det var min uppgift att värma detta med ångkokaren. Först skulle det tändas i pannan. Det fixades enkelt med fotogen, och sedan var det bara att vänta. En sådan morgon minns jag särskilt. Jag höll på att lasta av någon från taket på bandvagnen som stod parkerad i skogsgläntan, i mitten av en ring med tält täckta av vita kamouflagenät. Röken från pannan och från tälten spred en angenäm doft. Plötsligt hör jag hur det knakar bland grenarna. Någon kommer pulsande genom snön. Först trodde jag det var vakten som skulle lösas av, men det visade sig vara ett befäl som jag aldrig, varken förr eller senare såg till, vilket gör händelsen än mer speciell. Han steg fram och lyste på mig med en ficklampa och började tala om vår litenhet i kosmos. Om hur man borde minnas mornar som denna, som tilldelats oss av högre makter. Hur kort livet är och hur värdefullt varje minut av det är. Det var nu inte mycket till samtal, bara en klok man som delade med sig av sin klokhet. Jag sa inte mycket. Stod bara där på taket och förundrades över att det fanns någon sådan inom den militära organisationen. Plötsligt började han sjunga, ”Good morning star shine”, från musikalen Hair. Sedan försvann han lika snabbt som han kom, men minnet av mötet bär jag med mig. Annars representerar lumpen en parentes i livet. Det jag minns är bara sådana där utomjordiska händelser, som den. Jag tilltalas allt mer av funderingen, tänk om det blev krig. Och ingen kom! Finns det inga soldater kan det inte bli krig. Därför bestämde jag mig efter hemkomsten från lumpartiden att jag skulle totalvägra om jag inkallades till repmöte. Men det fick jag aldrig chansen att göra, för innan dess förflyttades jag till personalreserven, av besparingsskäl.

”Nästa Bellevue” ropades det i högtalaren. Här gick cigarettkärringen av i sällskap med sin schalettprydde väninna, som idag liksom alla andra dagar gått på vid Kortedala torg. Nästa hållplats på vägen mot centrum och bageriet på Avenyn var SKF och sedan Gamlestadstorg. Känslan av missnöjdhet med att tvingas sitta på vagnen med de andra aparta individerna som var vakna när alla vettiga människor låg och sov var en aning kluven. Med viken rätt kritiserade jag dem? Vem är jag att döma? Jag som aldrig vågade konfrontera någon med mina tankar och åsikter. Alla har en plats att fylla och alla människor har rätt att leva sitt liv som de vill. Vi ska vara tacksamma för att någon vill gå upp och vill jobba när andra sover. Alla människor är lika mycket värda. Varför kände jag då sådan avsky för medresenärerna? Förmodligen för att jag i dem såg mig själv, om några år.

Eftersom det var tidig morgon åkte spårvagnen inte snabbspåret utan tog vägen över Redbergsplatsen. Det gav mig några extra minuters respit. Det fördröjde det oundvikliga och gav mig ytterligare några värdefulla stunder i ensamhet på vagnen.

Vid Redbergsplatsen stannade spårvagnen till lite längre än vanligt. Den gjorde så ibland för att vänta in någon annan vagn. När jag tänker på det idag var det många små saker som sammanträffade just den här morgonen. Så är det väl alltid, men man lägger lättare märke till livets tillfälligheter och slumpartade karaktär när det händer något betydelsefullt, just på grund av sammanträffandena. Denna morgon gjorde det sammantaget att jag lite senare befann mig just på Ullevis spårvagnshållplats, vid just den tidpunkten.

När spårvagnen stannade där lade jag först inte märke till något speciellt. Men något fick mig ändå att reagera. Något var annorlunda. En man kliver på vagnen, närmare två meter lång, med en stor schäferhund i band. Hans rörelsemönster och hans sätt att titta på oss andra avslöjade att han inte var en av oss. Han var uppenbart inte på väg till något tråkigt, grått och själsdödande arbete. Han ställde sig vid stämplingsapparaten och svepte med blicken över vagnen. Han såg ganska mycket ut som ett typiskt fyllo men verkade inte påverkad. Det var något med honom som gjorde honom svårplacerad. Hunden flåsade i kopplet och såg hotfull ut. Just i det ögonblicket stannar tiden. Det som händer sedan är overkligt och jag undrar fortfarande om det verkligen hände.

Passagerarna sitter blickstilla och väntar på vad som ska hända. Det gör även föraren, för spårvagnen rör sig inte ur fläcken. Mannen sträcker på sin redan långa hals och med tydlig klar röst, på utpräglad göteborgsdialekt, säger han: ”Här sitter ni. Jävla Svenssontyper! På väg till arbetet! Fy fan va rediga ni är! Hur i helvete orkar ni! Vem tackar er? Förbannade idioter!” Ingen varken säger eller gör något, än mindre rör sig. Om vi låtsas som han inte finns kanske han lugnar ner sig och sätter sig längst bak i vagnen så att färden kan fortsätta. Alla undviker ögonkontakt med honom. Tiden står stilla. Bara han där framme rör sig. Ingen vågar så mycket som andas. För mig själv tänker jag att det ju är sant det han säger. Vi är en samling skötsamma, plikttrogna individer som tvångsmässigt gör samma sak varje dag utan att reflektera över det. Men jag sitter lika paralyserad som alla andra och tittar utan att titta på avvikaren, som brutalt bryter sig in och stör våra liv, som kastar grus i våra maskinerier.

För varje bänkrad han passerar på sin stolta vandring bak i vagnen, pustar människorna han passerar ut, en efter en. Och precis när jag tror att han har passerat även min rad, stannar han och vänder sig om istället. Böjer sig ner mot mig och tittar mig rakt in i ögonen. Hunden snuddar vid mitt ben eftersom platsen bredvid mig blivit ledig. Blodet fryser till is i ådrorna. Adrenalinet pumpar i kroppen. Han böjer sig ännu mer, ner mot mitt ansikte. Omöjligt att titta bort. Och när hans mun bara är några decimeter från örat viskar han: ”Din idiot. Du är alldeles för ung att sitta här. Titta på dom”, säger han och sveper med armen över vagnen. ”Tänk dig för helvete för. Ägna dig åt vettiga saker istället för att åka spårvagn vid den här tiden på dygnet. Titta, det är lik som sitter här. Levande döda på väg mot sin undergång. Är det vad du vill få ut av livet? Än finns det hopp. Försitt bara inte chansen”.

När han sagt detta reser han sig hastigt upp. Min puls går ner. Ett märkligt lugn infinner sig. Jag söker hans blick, men han har redan vänt sig om och är på väg ut genom mittdörrarna. Allt är över på bara någon minut och sedan är allt som vanligt igen. Spårvagnen skramlar vidare.

Inget har egentligen hänt, och ändå är allt förändrat. Efter mötet med mannen kunde jag inte luta mig mot rutan och slumra in igen. Hans ord slog i ett slag hål på lögnen om mitt liv. Där på Ullevis spårvagnshållplats öppnades mina ögon. Den snara som sedan länge legat redo runt min hals drogs plötsligt åt. Äntligen fick jag den knuff jag så väl behövde för att rubba mina cirklar.

Ett frö till en tanke var planterat och från den stunden blev livet sig aldrig riktigt likt. Efter det mötet var det omöjligt att vända åter in i tryggheten. Men det skulle dröja innan fröet fick fäste och det skulle dröja ännu längre innan det resulterade i något som jag kunde uppskatta.

Spårvagnen rullade sakta vidare bort mot centralen, men jag befann mig fortfarande på Ullevis hållplats, med mannens ord ringande i örat. Det gjorde ont i kroppen, något djupt där inne längtade efter att få komma ut, något nytt, som tärde och sprängde. Kroppen skalv av ängslan, samtidigt som jag klamrade mig fast vid den kvist jag så länge hängt vid. Hur skulle jag kunna våga kasta mig ut, våga släppa taget? Hur fan skulle jag göra, med allt?