(Vart är vi) på väg?

Det är semester nu. Känner det. På allvar. Kroppens och medvetandets omsättningshastighet går på sparlåga. Livet har knappt styrfart. Behöver det, efter ett hektiskt år. Men har svårt för det, samtidigt. Intalar mig att det är bra. Och det är det ju. Vill inte hamna på sjukhus igen. Vill kunna lita på min kropp, på mitt hjärta. Då måste signalerna tas på allvar. Därför ser jag vilan som ett projekt. Det går lättare då, att hålla rastlösheten stången.

Tyvärr verkar även världen, ekonomin och allt lida av samma problem. Med knapp styrfart och stor tvekan står systemet liksom och stampar. Och de förslag som presenteras är antingen håglösa eller huvudlösa. Samtidigt verkar problemen vara större än någonsin. Hoten mer allvarliga på mycket länge. Ändå bryr sig ingen. Vad som skall läggas på grillen är viktigare än hur det går med budgetarbetet i världens (än så länge) största ekonomi. Känner en viss oro för detta, för oengagemanget och bristen på riktning, både privat och globalt.

Privat är oron dock bara temporär, och den handlar mer om rastlöshet. Oron för läget i världen är större och allvarligare. Svårare att skaka av sig. Vad man än anser och hur man än tänker så går det inte bara att skaka den av sig. Hur man än gör är man med om att påverka skeendet, alla handlingar skapar världen. Det är både skrämmande och hoppfullt att tänka så, och på det.

Ska ta tag i det lite mer systematiskt till hösten. För att orka hålla ut, och för att klara av uppgiften behöver jag vila. Men för att kunna vila behöver jag intellektuell stimulans. Tänkte därför lära mig lite mer om baseball i sommar. Det är ett sätt att ge livet en riktning. Ett sätt att inte förgås av leda, i vilan.

Genom att lära mer om baseball, tänker jag mig, lär jag mig med om det amerikanska samhället. Och den kunskapen känns viktig. Vill förstå logiken bakom. Tror mig finna den i basebollen. Viktig kunskap finns ju där man minst anar den. Och ny kunskap är alltid stimulerande. Därför baseball. Vet inget om den sporten, egentligen. Ser fram emot att lära.

Ser fram emot, och vet att det är nyttigt, att lära nytt. Lära för lärandet skull, det är vägen fram. Lära för och av strategiska skäl däremot. Det är förkastligt, både för samhället och för enskilda. Dags att fatta det, annars är vägen mot undergången utstakad. Den som tror sig veta vart vi är på väg, och som försöker skräddarsy fordonet som skall ta oss dit. Han eller hon, om många lyssnar och tar till sig, är farliga.

Vi är på väg. Det är det enda vi kan veta. Resan är målet, och ingen kan veta vad vi behöver för att lyckas. Därför måste vi, liksom med kosten, konsumera allsidigt. Mångfald är garanten för långsiktig hållbarhet. Leda är uppfinningarnas moder. Variation är lösningen.

Att oroa sig leder ingen vart. Handling är enda vägen. Upp till kamp mot dumheten. All kunskap är bra kunskap, om den bara tillåts möta andra perspektiv och kritiskt granskas. Ingen är bättre än någon annan.

Vart är vi på väg? Det är en retorisk fråga som inte ska besvaras, bara begrundas. Den gör oss uppmärksamma på riktningen mer än på målet. Vägen dit, hur vi färdas. Det är det centrala. Vi glömmer det, alldeles för ofta.

Därför tar jag boken jag nyss började på: Den hemliga historien, av Donna Tartt, med mig ut på balkongen. Och jag låter dagen följa sin egen logik. Släpper taget om tillvaron och följer bara med. Målet är att bara vara, i nuet.

På väg! Gott så.