En intressant iakttagelse från avhandlingen och artikeln är väl värd att uppmärksamma. I artikeln står att läsa:
Det mänskliga genomet, så som forskarna har beskrivit det, är en statistisk konstruktion. Genom att samla DNA från en mängd individer världen över har man skapat ett statistiskt mänskligt genom, inget annat. I "verkligheten" finns inget sådant som det mänskliga genomet, eller någon annan arts genom. Det enda som existerar är enskilda individers högst personliga uppsättning av gener. Därmed finns ingen norm, ingen plan att avvika från. I Gilles Deleuzes värld blir vi alla monster. Det normala blir i detta tänkande en chimär. Världen blir en värld utan fasta punkter, utan referenser, utan begrepp. Inför detta förhållande är det lätt att hisna; tankarna, världen, löses upp i oöverskådlighet.Det är bara att hålla med. Det är som bekant så här som även jag ser på världen. Detta är i sig inget unikt. Posthumanismen är emellertid ett sätt att tänka kring människan som jag finner användbart och framåtblickande, just eftersom den handlar mer om att bryta upp kategorier än om att definiera dem. Posthumanismen är ett verktyg, att använda i arbetet med att bygga en ny värld.
Posthumanismen som verktyg är en helt central tanke, för bara i och genom handling kan en ny och mer långsiktig värld skapas. Bara genom att fokusera tillblivelse och handling kan ett samhälle byggas där fler än idag får plats. Och vägen dit skulle kunna handla om att betrakta alla som monster, som råmaterial till kategorier. Och att se kategorier som sociala, temporära och föränderliga ÖVERENSKOMMELSER. Om och när tillräckligt många gör så, då har vi skapat en värld som tagit klivet bortom humanismen.
Humanismen är inte längre adekvat. Det begreppet har tjänat mänskligheten väl, men det har blivit dags att lägga den till handlingarna. Det är hög tid att ta nästa steg. Posthumanismen är ett förslag till ny definition av begreppet människa. Varken mer eller mindre. Finns inget hotfullt i det, som man ibland får höra. Det är heller inget galet påhitt för att få uppmärksamhet.
Posthumanismen är ett verktyg, redo att sättas i verket. Och bara med utgångspunkt i resultatet av det arbetet går det att uttala sig om dess värde. Posthumanismen som koncept har potential. Om ni frågar mig. Risken för att hamna i total relativism, som Hagberg pekar på i artikeln, tror jag är liten. Med ledning av vad jag lärt mig om hur människans hjärna fungerar tror jag inte det är möjligt. Hjärnan klarar inte kaos, kan inte hantera total relativism. Det är därför det finns kategorier. Och därför är risken liten att samtal om och ifrågasättanden av existerande kategorier skall leda till problem. Tvärt om torde sådana samtal leda till ökat engagemang i världen, den värld vi alla delar.
Hagberg skriver vidare:
Kanske måste den filosofiska posthumanismen kompletteras med en filosofisk.pragmatism för att vi överhuvudtaget skall kunna hantera den? Det vill säga en sorts överenskommelser om vad som är just rätt och fel, ont och gott, men som inte bygger på några föreställningar om det rätta eller det onda, utan på våra gemensamma överväganden. Därmed skulle vi kunna säga att människan inte existerar i någon filosofisk eller naturvetenskaplig bemärkelse, men i en samhällelig. Hon finns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, men hon finns inte i "verkligheten". En sådan debatt skulle kunna bryta med århundraden av humanistiskt förhärligande av människan och för första gången låta oss se individen på riktigt.Tack så mycket Mattias (och Jonnie), you made my day! Det finns hopp, tillsammans, om vi blir tillräckligt många, kan en ny definition av begreppet människa skapas. Kom med på tåget vet jag, det är en spännande resa vi har framför oss. För min del är det bara några veckor till av semester som står i vägen för det arbetet. Sedan så.
På återhörande!
2 kommentarer:
Jag har inga direkta invändningar; jag vill "fylla" på. Jag tror att man behöver tänka mycket grundligare; och kanske inte tänka så mycket. Det stora fenomenet i vår tid är det paradoxala och ambivalenta tillståndet som hela tiden frammanas via postmodernismen. Jag tror aldrig att det går att definiera människan; det finns inga klart urskiljbara kategorier, som Deleuze menade. Det är det kategoriska tänkandet som bör omprioriteras, avvecklas och på sikt upphöra i den mänskliga hjärnan. En utopi? Ja, men man kan via en annan socialisationsprocess fokusera på estetik och skapa grundvalar som förtvinar de neurobiologiska incitamenten för bl.a. kategorier, skillnader och de begrepp som inte uppmärksammar självbedrägeri och tankefel. Alltså, mer bildning och mindre utbildning!! Tack för ordet,Eddy
Tack Jan, för insiktsfulla kommentarer! Det kategoriska tänkandet, det håller jag med om måste problematiseras mycket mer än vad som är fallet idag. Alla former av tvärsäkerhet gör mig illa till mods. Intressant tanke du för fram kring det, att nya sätt att tänka, andra prioriteringar i arbetet med att skapa och tänka kring det goda samhället, att det skulle förändra hjärnan. Det tror jag man kan finna stöd för i den nya forskningen om hjärnan, som betonar dess plasticitet och anpassningsförmåga. Och vägen dit kan vara att ifrägasätta kategoritänkandet. Utopi blir det bara så länge man inte försöker nå målet, tänker jag. Men om man försöker och gör vad man kan får man se hur långt dte räcker, och då har utopin blivit ett strävansmål istället. Alldeles för många goda ideer har dödats på ritningsbordet, bara därför att man låtit krafter som inte vill gå i den riktningen bestämma vart resurserna skall läggas. Mer bildning, mindre utbildning: Det är vägen fram, absolut!
Skicka en kommentar