På nyheterna är det som inget händer. Där har semestern slagit till. Tomheten fylls med oväsentligheter, om inte verkligheten pockar på akut uppmärksamhet. Som i fallet med svenskarna i Etiopien. För övrigt är det mest pseudohändelserna i Almedalen som det rapporteras om. Skönt, på ett sätt, att inte bombarderas med oroande bulletiner och alarmerande upplysningar om det ena eller andra. Samtidigt är det skrämmande att befinna sig i skuggan av nyhetsflödet, för det händer så klart en hel del i världen och här hemma.
USA brottas med sin budget, till exempel. Och som det verkar står man på randen till en omfattande kris, vilken kommer att påverka resten av världen. Om det får man läsa i krönikor. Eller Portugals kreditvärdighet som nedvärderats till skräpstatus, och som riskerar att spilla över på hela eurozonen, på alla ekonomier i Europa. Samtidigt går börsen upp, liksom räntorna.
Allt detta påverkar oss, alla. Utan undantag får skeendena återverkningar på vardagen, för samtliga medborgare. Inte bara i Sverige, utan i världen. Vi hänger alla ihop. Sitter i samma båt på ett helt nytt sätt genom att ekonomin i ett land är direkt avhängig ekonomin i ett annat. Inget land kan svära sig fritt, utom möjligen Nordkorea. Men även där är man beroende av hjälp utifrån. Detta vet vi. Detta är inget vi kan göra något åt, oavsett hur vi ser på det och tänker om det. Detta är utgångspunkten för vidare agerande.
Världen är inte något fundament som vi bygger våra samhällen på, och som sedan kopplas ihop. Världen är lika mycket som länderna och samhällena, företagen och ekonomierna sammankopplade i intrikata nätverk. Allt påverkar allt annat. Och det som sker eller inte sker får återverkningar på helheten. Gränserna för de delar som bygger helheterna är diffusa, temporära och interaktiva. Förhållandena kan ändras mycket snabbt. Ingen kan, just på grund av detta a priori-förhållande, förutsäga vad som kommer att hända. Världen är per definition en process, ett termodynamiskt tillstånd långt ifrån jämvikt.
Det kommer för mig dessa dagar. På semestern när hjärnan och tankarna kan och får vandra lite som de vill. Med få krav och inga måsten händer det saker. Jag har semester, men kan inte sluta tänka. Hjärnan jobbar på, om än något långsammare och lite mindre fokuserat. Den är också ett slags process. Tänkandet följer med och påverkas i lika hög grad som det påverkar skeenden. Allt, precis allt är sammankopplat.
Snart är semestern över. Då måste tankeflödet riktas mot mer specifika uppgifter. Det ser jag fram emot, även om jag vill och behöver vara ledig några veckor till. Ser fram emot en vecka i Turkiet, och kanske en tur i Sverige. Dagar utan tvång och tidsplanering. Sedan är jag redo för jobbet och en ny yrkesvardag som docent. En spännande höst.
En sak som också händer, lite i skymundan, här under sommaren. Det rör den teoretiska kartan. Deleuze verkar vara på väg ut, eller hans stjärnstatus dalar i alla fall. Andra tänkare pockar på uppmärksamhet. Det går mode i tänkare, också. Även tänkandet har karaktären av ett flöde. Deleuze har varit inne ganska länge. Många hat väntat på dagen då hans inflytande ska minska. Kanske är den dagen här nu. Kanske kommer andra tankeverktyg att vara på modet, snart.
Hur ska jag förhålla mig till det, jag som lagt mina ägg i Deleuzekorgen? Kan inte säga att det bryr mig speciellt mycket. Deleuze erbjuder verktyg, och de är fortfarande användbara, oavsett hur hans anseende inom vetenskapen. Han har aldrig hävdat att han sitter inne med sanningen. Bara att han konstruerar verktyg. Och att man kan använda dem, eller förkasta dem. Så länge jag finner hans tankar användbara kommer jag att använda dem. Men jag kommer också att fortsätta söka efter nya verktyg, andra verktyg. Visst har jag satsat mycket på Deleuze. Visst har jag försummat annat. Men det har hjälpt mig fram. Deleuze har aldrig varit ett slagträ i någon kamp. Jag har inte byggt något på hans grund. Han har gett mig verktyg. Varken mer eller mindre. Kanske dags att prova nya verktyg? Kanske, men inte självklart? Vi får se vad som händer till hösten.
Oavsett vad som händer kommer jag att fortsätta arbetet med att försöka förstå vad kultur är. Min akademiska gärning är synonym med det projektet. Det löper som en röd tråd genom alla arbeten, projekt och texter jag sysslat med. Den frågan är essensen av mitt arbete, inte verktygen jag använt för att öka förståelsen.
Vad som behövs, inom både arbetslivet, akademin och politiken, det är verktyg. Och en förståelse för att man är ömsesidigt beroende av varandra, att alla utgör små kuggar i ett större maskineri där ingen del är viktigare än någon annan. Bara så kan man förstå, förhålla sig till och påverka den process som skapar världen. Ledare kommer och går, ideologier och preferenser avlöser varandra. Det är bara processen som lever kvar. Vad som behövs är kompetenser, i samverkan. Inte strider om vem som är bäst. Alla behövs och är lika viktiga.
Förstår vi det, och inser vi hur komplex den är. Då finns det hopp. Det är där jag landar i tanken. I den förvissningen kan jag vila, läsa skönlitteratur och bara låta allt gå sin gilla gång. Jag kommer tillbaka. Starkare än någonsin. Till hösten. Då ...
Nu frukost. Sedan iväg till stan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar