Inom den svsnska åkerinäringen finns ett motstånd mot förändring, inte bara av den rådande mansdominansen. Detta önskade jag undersöka vidare i min avhandling (som presenterats här i olika bloggposter, under ettiketten Från arkivet). Då avhandlingen knyter an till artikelserien i DN publicerar jag här några tankar och reflektioner hämtade från avhandlingens sammanfattande slutdiskussion.
Min ambition har var att ta reda på vilka värden och tänkesätt som var centrala inom lastbilsföraryrket och hur dessa upprätthålls i det dagliga arbetet. Främst var jag intresserad av synen på jämställdhet och mångfald inom branschen. Där fanns ett tyst och passivt motstånd bland flera förare. Det tog sig uttryck bland annat i en kollektiv strävan efter att bibehålla traditioner och vissa av de föreställningar som förknippas med just den här yrkeskåren.
En allmän iakttagelse är att den manliga överordning som präglar det svenska samhället i stort framträder ännu tydligare i ett så mansdominerat yrke som detta. Här har kulturforskaren en viktig uppgift att analysera hur könsorganisationen ser ut och fungerar i olika sociala sammanhang, utan att fastna i schabloner. Även om lastbilsförare på många sätt uppträder som ”typiska män”, räcker en beskrivning av det inte långt för att förstå de processer som upprätthåller en sådan könsbestämd ordning, inte heller för att se tendenserna till förändring av den.
I min studie av de yrkeskulturella aspekterna av åkerinäringen är det särskilt två sidor som är viktiga för att förstå den homogenitet och strävan efter kontinuitet som finns bland lastbilsförare. Den första är lastbilsförarnas kollektiva känsla av att vara föraktade i samhället, att deras arbete inte uppskattas. Detta, kan man anta, förstärker gruppens sammanhållning utåt, vilket i sin tur reglerar vem man släpper in i gemenskapen. Den andra sidan är lastbilsföraryrkets fysiska avskildhet från det övriga samhället, att lastbilsförarna alltid befinner sig vid sidan av. Lastbilarna har egna parkeringar och förarna sitter vid egna bord på matserveringarna och syns oftast inte när de sitter i lastbilshytten ovanför den övriga trafiken. Man kan undra över om det är synen på förarna som lett till deras isolering, eller om förarnas avskildhet givit upphov till synen på yrkesgruppen.
Oavsett vilka orsakerna är finns här ett kulturellt hinder mot förändring av mansdominansen. Ett annat hinder av mer speciell natur är förarnas definitioner av vad som signalerar individuell pålitlighet och förmåga att känna ansvar. Dessa visade sig vara mycket snäva. Den som avviker från normen får därför svårt att bli accepterad inom yrket. Om ”avvikaren” trots allt ges chansen att prova på arbetet som chaufför ställs det dessutom högre krav på denne än de som bättre uppfyller normen.
Ett annat betydelsefullt inslag inom åkerinäringen som främjar homogenitet och kontinuitet är föreställningen om att framgångsrika åkeriföretagare själva bör har kört lastbil för att överleva som företagare. Likaså måste hierarkin inom näringen ständigt bevisas för att erkännas av berörda parter. Det krävs alltså lång erfarenhet, många år inom yrket, innan utövaren kan få gehör för eventuella krav på förändring. Och då kan situationen vara en annan. Under hela socialiseringsprocessen till en erkänt pålitlig och ansvarsfull förare har aspiranten utsatts för påverkan. Den dag då chauffören aktivt skulle kunna medverka till förändringar har han eller hon tilldelats en privilegierad position inom yrkeskulturen, vilken kanske skulle kunna hotas om föraren börjar uttrycka åsikter som avviker mot rådande inomkulturella föreställningar. Detta är en vanlig paradox inom de flesta yrken. De som tar sig fram och lyckas blir benägna att vara lojala med organisationen och bidrar därmed till att bevara den som den är.
Det är emellertid inte bara inom åkerinäringen som det finns krafter som verkar för denna kontinuitet. Den kanske viktigaste orsaken till att det framförallt varit män som sökt sig till yrket (vilket i sin tur torde vara den enskilt viktigaste orsaken till mansdominansen) finner jag i det omgivande samhället, i den kulturellt föreskrivna kopplingen mellan män och maskiner. Redan från unga år inskolas pojkar mot intresse för bilar. Kvinnorna motas därigenom med milt våld, redan tidigt i livet, bort från det som mycket väl skulle kunna vara en utmärkt arbetsmarknad även för kvinnor. Myterna om truckers är ett viktigt led i denna process som underblåser föreställningen om att bara män kan köra lastbil, även om många förare idag inte vill sammanblandas med dem. Mytdimensionen av yrket är tämligen unik för åkerinäringen. Få yrken omgärdas av så många förutfattade meningar som just lastbilsföraryrket. Här kan man ställa sig frågan varför det nästan bara är manligt dominerade yrken som föräras sådan status (jfr t ex brandmän, soldater).
Vägen som ett manligt könskodat rum där en lång rad stereotypa könsroller reproduceras är en annan aspekt som torde befrämja kontinuiteten inom åkerinäringen, och som inte bör underskattas i en diskussion om jämställdhet. Kvinnors status och rätt till respekt är långt ifrån självklar där, vilket påverkar vem som kan tänka sig att söka sig till yrket. Det räcker inte att kvinnliga lastbilsförare bryter könsbarriären inom åkerinäringen, de konfronteras dessutom dagligen under yrkesutövandet med sitt påtvingade utanförskap.
Är det då omöjligt att få till stånd jämställdhets- och mångfaldsbefrämjande förändringar inom åkerinäringen? Det tror jag inte. Det finns sprickor i muren av mansdominans. En sådan är viljan att uppmärksamma kvinnliga förare som finns i olika sammanhang. Dessutom står åkeriäringen inför ett omvälvande generationsskifte. Den höga medelåldern inom gruppen förare är en betydelsefull faktor som kommer att innebära genomgripande förändringar. Näringen kommer inom några få år att behöva ett stort antal nya förare, och i denna process kommer det förmodligen att bli svårt att hålla fast vid ”tingens ordning” inom åkerinäringen.
Det finns inget som tyder på att samhällets transportbehov kommer att minska i framtiden, snarare tvärtom. Varorna och godset måste förflyttas och kunderna torde inte ha något större intresse av förarens kön, nationalitet eller sexuella läggning. Inte heller ligger det i kundernas intresse att föraren bor i lastbilen.
Av bland annat sådana skäl kan förändringar komma snabbt och på bred front. Dessutom kan införandet av GPS-teknik bidra till att bryta upp rådande strukturer. Vetskapen om att arbetsgivaren har möjlighet att ständigt hålla sig informerad upplevdes åtminstone besvärande av de förare som jag träffade.
Flera av nyckelbegreppen inom åkerinäringen – pålitlighet, ansvar, erfarenhet och frihet – kommer förmodligen, som en följd av sådana förändringar, att förlora sin starka symboliska laddning inom yrkeskulturen. I gengäld kommer kanske förändringarna, i kombination med en allmän strävan i samhället att inom allt fler områden efterfråga och arbeta för jämställdhet och mångfald, att öppna åkerinäringen och lastbilsföraryrket för nya kategorier av människor.
Här känner jag faktiskt en viss kluvenhet som forskare. Mina mål med undersökningen överensstämmer förmodligen inte helt och hållet med lastbilsförarnas egna önskningar. Hur ska man komma till rätta med en sådan intressemotsättning? Det är ju lastbilsförarnas vardag och yrkeskultur som jag i första hand vill presentera. Men jag har också ambitionen att sätta in den i ett större politiskt sammanhang där ett arbete för jämställdhet pågår. Denna kluvenhet har funnits med under hela forskningsprocessen.
Den typ av manlighet som upprätthålls inom åkerinäringen försätter ofta förarna i problematiska situationer som tenderar att osynliggöras inom den mansdominerade kontexten. Sättet att organisera arbetet på, vilket jag ser som en konsekvens av denna manlighet, hindrar till exempel föräldrar från att få en nära relation med sina barn. Det anser jag, med stöd i regeringens jämställdhetspolitik, är något som behöver uppmärksammas och diskuteras kritiskt.
Genom hela avhandlingen har det funnits en ambition att ”bråka” med bilderna som förknippats med lastbilsförare, både sådana som finns inom yrket och de som upprätthålls utanför åkerinäringen. Ett sätt har varit att söka efter inkonsekvenser och paradoxer i materialet.
Ensam är stark, är ett ”manligt” talesätt som kan sägas prägla åkerinäringen. Som en konsekvens av detta går det paradoxalt nog att finna ett dialektiskt förhållande där man samtidigt både fördömer konsekvenserna av en utbredd illojal konkurrens, och berättar hur man strävar efter att klara sitt eget skinn. Hela åkeribranschen kan sägas digna under detta ok. Tänkandet tenderar åtminstone att premiera djungelns lag och under tiden pressas priserna, av den inbördes konkurrensen, neråt. Den som är ensam och stark kan visserligen, åtminstone kortsiktigt, ta hem vinster genom att sänka sina priser, men i längden blir det ohållbart då lönsamheten inom branschen urholkas. Jag har i avhandlingen ställt mig frågan vem det är som tjänar på att sådana förhållanden förblir osynliga? Knappast de enskilda förarna eller åkeriägarna.
Informanternas förhållande till frihet är också ett inslag inom åkerikulturen som många gånger ter sig paradoxalt. Det krävs till exempel att föraren, för att få ”tillgång” friheten, binder upp hela sitt liv till lastbilen. Är det mödan värt?
Detta att föraren, för att uppfattas som pålitlig, bör leva i en familj och vara hemkär samtidigt som arbetsorganisationen tvingar föraren ut på vägarna i upp till 220 nätter om året är en annan paradox som jag velat uppmärksamma. Nuvarande sätt att organisera transporter på är inte någon ”naturlag”, det torde finnas hur många olika lösningar på samhällets transportbehov som helst.
En annan strategi från min sida har varit att uppmärksamma sådana tecken på ambivalens som iscensättningen av lastbilsförarmaskuliniteter kan medföra. Den viktigaste källan till detta visade sig vara just den av arbetsorganisationen påtvingade frånvaron från barnen och hemmet. Inom åkerinäringen finns inget utrymme för att bearbeta denna ambivalens, vilken därmed tenderar att osynliggöras. Individer som känner tveksamhet inför denna aspekt av yrket kan därigenom tvingas erkänna sig själva som problemet, vilket inte leder till någon yrkeskulturell förändring.
När det gäller synen på pappors behov av att vara med sina barn (och barnens behov av att vara med sina fäder) kan dock inte åkerinäringen ensam pekas ut som ”boven i dramat”. I samhället finns en djup övertygelse om att barn har det bättre hos sin mor och sådana mönster förändras inte i en handvändning.
Kopplingarna mellan lastbilsförarens identitet och lastbilen samt den yrkeskulturella hierarki, som gjort fjärrföraren till ett slags norm för hur en ”riktig” lastbilsförare ska vara och uppföra sig, har diskuterats som en annan betydelsefull källa till ambivalens och vanmakt. Det krävs förmodligen att sådana aspekter på yrket belyses utifrån för att yrkesutövarna själva ska förmås se dem och reflektera över dem, vilket kan var ett första steg mot eventuell förändring. Kanske är det just vad som behövs för att lösa upp traditionsbundenheten och tendenserna till gränsbevakning inom åkerinäringen.
Även om lastbilsföraryrkets ”manliga manuskript” premierar den förare som kommer närmast idealet av en skötsam och pålitlig, medelålders, vit (svensk), heterosexuell man som vuxit upp inom arbetarklassen eller formats av dess villkor och värderingar, så är detta bara en fasad och den har sina sprickor. Den manlighet som blir följden av detta ideal är en ”traditionell” manlighet som vanligtvis inte brukar förknippas med social smidighet och intresse för estetik. Men inom åkerinäringen är detta som jag tidigare visat högt värderade egenskaper.
I fortsatt forskning om mansdominerade yrken borde den här typen av inkongruenser vara ett intressant område att undersöka närmare. Vilka könsstereotyper finns och hur motverkas de av att människor inte alltid följer det färdiga manuskriptet?
En konkret uppgift vore att speciellt undersöka kvinnliga chaufförer. En annan att uppmärksamma lastbilsförarhustrun – den starka och självständiga kvinnan som på många sätt är själva förutsättningen för chaufförernas yrkesutövning. En lång rad frågor gällande denna grupp har väckts under avhandlingsarbetet. Är kvinnorna offer eller vinnare? Hur organiseras vardagen och vilka möjligheter till improvisation finns? Vems behov är det i lastbilsförarfamiljerna som prioriteras? Går det att förena ett liv som lastbilsförare i fjärrtrafik med strävan efter jämställdhet?
Andra kategorier av människor vars erfarenheter i hög grad osynliggjorts med mitt perspektiv är homosexuella förare. Jag hade ambitionen att intervjua åtminstone någon chaufför som var homosexuell, men det visade sig vara svårare än jag kunde föreställa mig. Jag fick kontakt med en som sade sig vara villig att bli intervjuad, men vi tappade av olika anledningar kontakten innan någon intervju hann genomföras. Via ombud påbörjades också en diskussion med en åkeriägare som inte var öppet homosexuell bland sina kollegor, men denna intervju blev inte av på grund av sekretessproblem. Ämnet är emellertid angeläget då det skulle kunna belysa en osynliggjord grupp lastbilsförare, vilken dessutom har stor potential att utmana det manliga manuskript som upprätthålls inom åkerinäringen.
Hoppas att jag kommer att kunna hitta finansiering till fortsatta studier av åkerinäringen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar