Köpenhamn var det. Vi åkte dit, Annika och jag. På volley, bara så där. Beställde tågbiljett och bokade hotell. Semester och planering, det är inte min grej riktigt. Men resa, det klarar jag mig inte utan. På väg, i rörelse, det är då det händer. Och det gjorde det, i Köpenhamn.
Staden tog emot oss med sol och omfamnande värme. Tycker om Köpenhamn. Kungens by, som den heter på danska. Och det är en by. En stor by. Lika stor som Stockholm om man räknar antalet invånare. Men ser man till bebyggelse och arkitektur i stadens centrala delar är det en by, även i en svensk förståelse av ordet. Små hus, tätt, tätt. Vindlande kvarter och många små torg och öppna platser. Inte lika storslaget som New York, men lika myllrande.
Nyhamn. Dit måste man. En öl på kajkanten. Titta på folk. Solen skiner och det ena originalet efter det andra passerar. Det är fint. Det ger ro. Det är semester. Det är Köpenhamn!
Här finns inte bara små gamla knuttimrade hus, här finns också byggnader som minner om fornstora dagar. Pampiga byggnader, från den tid då Danmark var en stormakt. Börshuset, till exempel. Med ödlorna vars svansar tvinnas mot himlen. Det har fascinerat mig sedan jag var liten. Köpenhamn är en stad att återvända till. Jag försöker att göra det en gång om året, åtminstone. Och har så gjort sedan jag var liten.
Stadens grundare, Absalon Hvide. Staden har anor tillbaka till 1100-talet, och det märks. Det sätter sin prägel. Det får göra det, även om tomtpriserna här som i andra storstäder så klart är höga. Köpenhamn blir härigenom till i kamp mellan ekonomi och tradition. Även om jag också är oerhört fascinerad av en stad som New York som ständigt förändras och blir till i takt med tidens strömningar och maktordningar, tycker jag om att Köpenhamn sätter lika stort värde vid det som varit, den gamla stadsplanen och de fina, låga husen.
Det nya finns ju där också. Vid vattnet. Här byggs pampiga hur i utmanande arkitektur. Fast vi höll oss till stadens gamla kvarter, denna gång. Det andra finns kvar. Jag kommer tillbaka.
Denna gång hade Köpenhamn invaderats av elefanter. Ett konstprojekt i syfte att uppmärksamma hoten mot, och för att stödja, den indiska elefanten. Dag två var inte lika solig. Men då blir kontrasten desto större, och bilderna lite mer intressanta.
Utmaningen att hitta spännande motiv ökar. Och det var vad vi gjorde. Såg staden genom kameralinsen.
Stockholm är en gul stad. Köpenhamn också, men inte bara. Här finns så många fler nyanser och andra färger, stilar och lösningar.
"Med ögon stora som Rundetorn", det är en mening jag aldrig glömmer. Från sagan som mina föräldrar läste för mig när jag var liten och som jag läste för mina barn när de var små. Elddonet, av H C Andersen. Han finns närvarande, överallt. Fint. En sagoberättare, som superkändis.
Som sagt. Många färger. Harmoni, och spontanitet. Sida vid sida. Lite som det kommer. Inte så noga. Det är ju så vi ser på danskarna. En öl, och förmågan att ta vara på tillvaron. Främlingsfientligheten, varifrån kommer den? För den finns ju där också. Eller är det bara en konsekvens av att alla tankar får framföras fritt. Det är ju på ett sätt bra. Då synliggörs de, och då ökar chansen till att man kan göra något åt det. Om viljan till förändring finns, vill säga. Litar på att danskarna, som helhet, kommer dit hän. I sinom tid. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Nya kulörter smälter in, och man vågar och får testa. Köpenhamn är i allra högsta grad en levande stad. Inte ett monument, som Prag. Köpenhamn lever man i, här finns inte bara turister som vallas mellan sevärdheterna. Det gamla finns kvar för att man vill ha det kvar. Det nya integreras i det gamla. Gränserna suddas ut. Staden som helhet lär sig, förändras, i takt med tiden och dem som befolkar platsen. Samtidigt är den den sig lik. En organisk process.
Korsvirke: Vackert!
Rosor som växer ur kullerstenarna. Förundrade vandrar vi vidare.
Vattnet finns nära, överallt. Lite som i Göteborg. Fast här finns färre kanaler.
Tivoli. Älskar Tivoli. Liksom staden är det en plats, inte bara för turister. Hit går man för att uppleva platsen, för att äta och dricka gott och för att drömma sig bort. Gammal som ung. Tycker om det, och att man även här låter det gamla finnas kvar, sida vid sida med det nya.
Köpenhamn. En stad att älska, helt enkelt. En stad att återvända till. En plats att uppleva. Här vänder min semester. Här börjar mitt nya liv. Gammalt och nytt i harmonisk förening. Tradition, och djärvt nytänkande. Kontinuitet och förändring, i samspel. Det är den väg jag slagit in på. Det blir mitt motto. Sedan, efter Turkiet och resten av ledigheten. Till hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar