Vill därför reflektera över det, istället för att spekulera över skuldfrågan eller den mentala statusen på gärningsmannen. Det är ju det han vill, få uppmärksamhet. Det bästa vi kan göra för att förhindra att detta händer igen är att ignorera honom. Nu när han sitter isolerad i häktet kan och bör vi som inte är inblandade i fallet ägna oss åt annat än spekulationer.
I USA brottas man med en budget som verkar svår att få i balans, och demokrater och republikaner står som det verkar långt ifrån varandra. Kommer man inte överens kan det få långtgående konsekvenser för världsekonomin, för alla, över hela jorden. Inte minst de fattiga, till exempel dem som svälter på Afrikas Horn. AIDS skördar offer, varje dag i Afrika. Hur ser skuldfrågan ut där? Offren i Afrika, vem går fri från skuld där? Ingen i västvärlden. Ingen, såvida man inte står helt utanför den ekonomi som vi bygger vårt välstånd på.
Alla människor på hela jorden, alla vi som lever här och nu, är sammankopplade. Ingen kan svära sig fri från skuld för det som sker. Alla har del i världens tillblivelse, på ett eller annat sätt. Alla sitter i samma båt, och det är helheten som ger upphov till konsekvenserna som vi sedan kan iaktta. Det borde ägnas större uppmärksamhet och intresse än vad som är fallet idag. Det är ett faktum att vi människor, oavsett vad rymdforskningsvurmarna än hävdar, bara kan leva på ett enda ställe i Universum: Jorden. På gott och ont är vi hänvisade hit, och till varandra.
Vi borde ägna detta mer eftertanke. Vi borde samtala mer om hur vi gemensamt skall hantera den situation vi kollektivt befinner oss i och genom våra handlingar ger upphov till. Kort sagt borde vi ta mer vara på nuet. Allt för mycket och allt för ofta lever vi i och fokuserar ett fjärran sen. Det är nu vi lever, och nu, och nu. Ständigt.
Vill därför rikta uppmärksamhet på dagens Under Strecket. Där skriver Merete Mazzarella om åldrandet och alla de myter som finns kring det. Om att det inte ser lika hoppfullt ut som, till exempel dem som säljer pensionsförsäkringar vill få oss att tro. Om att det framgångsrika åldrandet, den rika, stimulerande och åldersförnekande ålderdomen i hög grad är en klassfråga. Hon skriver att,
det är människor med privat förmögenhet eller goda pensioner som har de bästa förutsättningarna och det är också de som lyfts fram i medier och reklam. (Fast reklamindustrin föredrar att låta gamla spelas av människor som bara är medelålders: 65-åringar får spelas av personer som ännu inte fyllt 50.) När det gäller förväntad livslängd har skillnaden i många länder ökat mellan fattiga och rika – och mellan välutbildade och lågutbildade – och i de fattigaste delarna av USA har den förväntade livslängden för kvinnor sjunkit drastiskt de senaste decennierna. I USA är typ2-diabetes – alltså vuxendiabetes – dubbelt så vanlig bland svarta som bland vita och dessutom är det dubbelt så vanligt med allvarliga komplikationer som blindhet och amputationer. Jämförelser mellan rika och fattiga länder visar naturligtvis på mer spektakulära skillnader. Tänkvärda är också genusskillnaderna. De riktigt gamla är nämligen till största delen kvinnor: kvinnor lever längre än män, av dagens 100-åringar är bara en sjättedel kvinnor. Gamla kvinnor är oftare ensammare än gamla män och en 60-årig kvinna som blir änka har betydligt sämre chanser att hitta en ny partner än en jämnårig man som blir änkling. Därför är det också färre gamla kvinnor än gamla män som kan räkna med kärleksfull anhörigvård i hemmet. Eftersom kvinnor dessutom tenderar att ha sämre löner och därmed också sämre pensioner än män är gamla kvinnor fattigare.Det manar till eftertanke. Man kan drömma om en rik och stimulerande ålderdom, men det är här och nu man lever. Det är här och nu man måste få ihop sin vardag, sitt liv. Det är här och nu allt står på spel. Vi lever inte i den bästa av världar, vi lever i denna världen. På gott och ont. Och vi har alla ett ansvar för den, och alla de konsekvenser den ger upphov till.
Jag är på väg till Turkiet nu. En vecka med sol och bad, avkoppling, vila och återhämtning. Sedan börjar arbetet igen. Arbete är vad livet och året mest består av, inte fritid och semester. Och jag tänker ägna det kommande arbetsåret åt att fundera vidare på hur kulturteorier och ämnet kulturvetenskap kan användas i arbetet med att skapa en bättre värld för alla.
Det är ett stort arbete. Det är ett mödosamt arbete. Och det är ett arbete som kanske inte kommer att kunna ros iland, av mig. Varken under det kommande året eller under mina återstående år i arbetslivet. Men jag har bestämt mig för att det är vad jag tänker göra. Ställa mina kompetenser till förfogande i det kollektiva arbetet med att skapa en bättre värld för alla.
Den världen är en värld som insett sin obetydlighet i Universum, men som samtidigt förstår livets värde. Det är en värld som insett hur beroende av varandra och hur sammankopplade vi människor är. Det är en värld där man tar hand om varandra, där man känner solidaritet med alla. En värld där men ser och lyssnar på sina medmänniskor.
En vecka till med semester, skönlitteratur och vila. Sedan är det hög tid att ta itu med alla spännande uppgifter som bara ligger där och väntar. Jag är tacksam över att jag har ett arbete som ger mer tillbaka än vad det tar. Det är mitt sätt att ta vara på den tid jag har här på jorden. Mitt sätt att leva livet, fullt ut.
Här och nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar