Allt för ofta hör jag motivet från humanister att vårt ämne måste få kosta pengar. Det är allt för ofta det enda, allt för många, har att anföra som skäl för ämnets berättigande på högskolan. Och då förstår jag kritikerna. Om det är motivet, om det är vad vi anser oss kunna tillföra, då har vi inget på högskolan att göra. Det kan och får inte vara skälet till att man ska satsa på våra ämnen.
Med sådana vänner behöver man inga fiender! Håller därför med om det som skrivs i SvD. Vi måste bli bättre på att tala om vad vi kan och vad vår kunskap och våra kompetenser kan användas till. Vi måste ta plats i det offentliga rummet, måste synas i debatten. Vi kan inte bara sitta på vår kammare och tänka stora tankar, kan och får inte förakta allmänheten för bristande insikt, förmåga och förståelse.
Vi besitter kompetens som är central, och våra kunskaper behövs, i samhällsplanering, politik och arbetslivet. Och ingen annan än vi som anser oss besitta kompetensen kan tala för vår sak. Vakna, humanister. Stå upp, tala ut och visa vad vi kan. Bara så kommer vi att överleva!
Det är vad jag ska göra, till hösten. Nu har jag semester, behöver vila och slipa på argumenten. Men jag kommer tillbaka, på olika platser och i olika former. Jag tror på humaniora, och har både kraft och energi att föra ämnets talan. Förutsatt att jag får några veckors vila här.
Imorgon Köpenhamn, sedan Turkiet. Och till hösten: Världen!
På återhörande ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar