Klassresereflektioner

Tänker på tillfället då det gick upp för mig att studierna på universitetet faktiskt var en resa, och att den resan var enkel, utan retur. Den insikten, liksom insikten om att jag skulle sluta i bageriet, fick jag med hjälp av en utomstående individ som plötsligt bara materialiserades i vimlet och hjälpte mig att lägga pusselbitarna rätt. Som fick mig att inse vad som då redan var ett faktum, även om jag inte fattat det. Det var på ett 50-årskals hos en släkting. Tanken var att jag skulle stanna en stund och sedan åka hem, men jag blev kvar, länge.

När jag kom dit var den lilla lägenheten, tre rum och kök i ett landshövdingehus, fylld med grannar och människor jag inte kände. Jag satte mig vid ett bord i vardagsrummet för att iaktta och för att acklimatisera mig. Först hamnade jag i samspråk med jubilarens gamle barndomsvän. Han levde nu mer som nykter alkoholist, sa han. Ämnet intresserade mig för det var vad min C-uppsats handlade om. Det kan inte vara lätt i detta sammanhang där det var uppladdat med allehanda drycker, tänkte jag. En femtioåring skulle trots allt firas, därtill i Gamlestan. Vi snackar arbetarkvarter. Det förpliktigar.

Den brokiga samlingen människor i rummet talade alla om jubilaren och alla hade sin syn på honom. Ingen av dem stämde dock med min bild. För mig har han alltid varit någon jag sett upp till. En förebild att inspireras av. Han har lärt mig att det går att leva ett gott liv utan att vara rik, om man bara tar vara på de tillfällen man får och anpassar sig efter de förutsättningar som gives.


I takt med att mörkret sänkte sig ändrade klungan av gäster karaktär. De ytligt bekanta lämnade lägenheten och in kom de närmast sörjande i form av släkt och nära vänner. Men det som gör kvällen minnesvärd för mig är inte samvaron med släktingarna. Nej det var det som inträffade senare på kvällen. Just innan jag skulle åka.

Regelbundet ställdes nya flaskor vin fram som öppnades och tömdes i gästernas glas. Stämningen steg. Jag var emellertid nykter och iakttog myllret av kroppar, lyssnade på röster och inledde och avslutade samtal med nya och gamla bekanta. Barndomsvännen stötte jag på i hallen totalt borta av alkohol. ”Va fan, man lever bara en gång”, sa han och halsade direkt ur en flaska med vin. Jag tyckte synd om honom. Ett återfall kan leda till ganska mycket problem. Men stämningen i lägenheten var speciell, överseende och inbjudande. Här var det okej att bli lite för full och här fanns plats för den som inte riktigt passar in. Det var här och i liknande miljöer jag kände mig hemma. En värme spred sig inom mig. Den intellektuella nivån på samtalen var inte lika hög som jag vant mig vid på universitetet. Men det kompenserades med råge av den hjärtliga stämningen.

Kanske var det just därför jag överraskades av den kvinna som gjorde ett inpass i en diskussion jag förde med min kusin om studier på universitetet. Plötsligt insåg jag att kvinnan hade något viktigt att säga mig. All min uppmärksamhet riktades åt hennes håll. Vi var två nyktra människor som uppenbarligen delade efterenheter och som av en slump möttes över ett bord i ett mörkt och stimmigt rum. Ett slags förbund slöts och jag var genast med på noterna. Berättade att jag höll på att skriva uppsats. Till skillnad från alla andra frågade hon vad jag läste och vad uppsatsen handlade om, inte när jag skulle bli klar. Ett tecken!

Hon kände jubilaren, men jag hade aldrig träffat henne tidigare. Och hon talade med mig på ett sätt som fick mig att reagera. Det hon sade fastnade i minnet och sorlet i rummet försvann. Hon hade ett budskap till mig. Hennes sätt att bryta in i samtalet och den exakt avvägda tidpunkten gjorde att känslan av overklighet stärktes. Plötsligt var det bara hon och jag som talade.

Hon hade också läst på universitetet och även hon kom från en arbetarbakgrund. Utan att jag frågade berättade hon om sina erfarenheter på ett sätt som gjorde att de riktades direkt till mig och det jag stod i begrepp att inse själv. Hon talade om känslan av att aldrig kunna vända tillbaka till sitt ursprung. Hon talade om hur man, hur lite man än önskade det, på universitetet smittades av något som hon kallade medelklassens förbannelse. Likt en fluga dras man mot kunskapens sötma och för sent upptäcker man den bittra eftersmaken. Gamla vänner försvinner vare sig man vill det eller ej i takt med att man, sig själv obemärkt, förändras. När man väl är färdig står man där utan varken sitt ursprung att återvända till, eller en roll man känner sig bekväm i. Hon talade sansat och insiktsfullt, utan några pekpinnar. Hon bara konstaterade att det var vad jag hade att vänta mig. När jag började argumentera för att jag inte riktigt kände igen mig ursäktade hon sig taktfullt och försvann. Jag frågar mig ibland om hon verkligen existerar och om hon talade med mig, eller om det bara var en dröm.

Men hon hade rätt. Jag känner mig egentligen bara riktigt hemma framför datorn när jag skriver. Fortfarande efter alla dessa år på universitetet har jag inte riktigt funnit min roll. Och känslan av att någon rätt som det är ska komma och klappa mig på axeln för att meddela att det skett ett misstag, eller att jag är avslöjad och att det är dags att lämna rummet för att återvända till bageriet, bär jag med mig ständigt. När jag någon gång träffar mina gamla bagarkollegor känner jag mig fullkomligt alienerad och kan inte för mitt liv begripa att jag en gång var en del av det kollektivet. Jag hör inte hemma någonstans, precis som hon sa och precis som jag läst i så många böcker.

Kanske var det av omsorg som hon talade med mig, för att förbereda mig på känslan. För jag upplevde aldrig hennes ord som en varning, snarare som ett ord på vägen från ett arbetarbarn till ett annat. En uppmaning, att bli nu inte förvånad om du kommer att känna som jag.

Jag är tacksam för att hon konfronterade mig och för att hon fick mig att sätta ord på saker som jag bara anade. Därmed kunde jag bearbeta problemet och slapp ägna onödig energi åt att söka efter vad det var som var fel.

Har det varit värt det? Utan någon som helst tvekan!