Några ord om Genusdoktrinen

Eftersom jag skrev min avhandling om förutsättningarna för jämställdhetsarbete (inom den svenska åkerinäringen) och har ägnat en stor del av mitt akademiska liv åt genus- och maktanalyser var jag naturligtvis tvungen att läsa boken Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn. Nu har jag gjort det, och här kommer lite tankar om innehållet.

Även om en hel del av det som författarna till boken pekar på naturligtvis är problematiskt och i vissa fall oacceptabelt känner jag mig beklämd över boken. Författarna hävdar att de är för jämställdhet, men det låter mest som en läpparnas bekännelse. Boken dryper av indignation och är en rörig uppgörelse med (den feministiska) regeringen i synnerhet och vänstern i allmänhet samt ett försök att ta ära och redlighet av den vetenskapliga disciplinen genusvetenskap. Författarna säger sig värna vetenskapligheten och hävdar att man försvarar sanningen, men detta är ingen vetenskaplig utredning av ett fenomen (som jag håller med om behöver granskas kritiskt) utan en onyanserad kritik av ett antal noga utvalda exempel som bekräftar den bild som i alla fall Arpi redan hade klart för sig långt innan arbetet med boken påbörjades. Författarna pekar inte på ett enda exempel på någon genusforskning som håller måttet, ALLT är uselt. Och alla åtgärder för att främja jämställdhet, från både regeringen och landets högskoleledningar, kritiseras. Detta är en politisk skrift som ångar av lika mycket ideologi som det fenomen man kritiserar.

Även om jag som sagt inte försvarar något av problemen som pekas på i boken (och som jag också upplevt på nära håll) känner jag inte igen mig i den värld som beskrivs, trots att jag levt i den sedan tidigt 1990-tal och känner en hel del av forskarna som nämns i boken. Jag var kritisk till att genusvetenskap skulle bli ett vetenskapligt ämne. Även om jag inte håller med om den bild av ämnet som målas upp i boken menar jag att genus-, intersektionalitets- och maktanalyser bör finnas närvarande i alla ämnen. Jämlikhet och jämställdhet kan nämligen aldrig gå för långt, för då är det inte jämställdhet längre. Genusvetenskap är ingen sekt, vilket är den bild som förmedlas i boken. Det är en vetenskaplig disciplin bland andra, med såväl problem som förtjänster.

Min största invändning mot boken är att den luktar personlig vendetta lång väg. Titeln och inledningen av boken lovar en kritisk granskning av en politisk reform, men stora delar av innehållet i boken handlar om vad enskilda individer sagt och gjort. En av dem som kritiseras mest är min kollega och vän Lena Martinsson, som båda författarna hyser agg mot. Martinsson har debatterat med Arip i SVT och hon var Wyndhamns handledare innan det (uppenbarligen) skar sig, vilket får det att lukta personlig uppgörelse lång väg. Och det är inte bara saker som Martinsson sagt eller skrivit som kritiseras utan även hennes person.

När jag såg inslaget [där Arpi och Martinsson debatterar] och Lena förflyttades jag på ett ögonblick till våra handledningssessjourer uppe på Etnologen. Då som nu växlade hon mellan ett ömsom bekymrat, ömsom mycket sammanbitet ansiktsuttryck.

Detta är inte bara ett karaktärsmord på en forskare, det är en anklagelse som inte går att försvara sig mot. I meningen efter avfärdas dessutom på ett lika svepande sätt hela disciplinen Etnologi som påstås vara ovetenskaplig. Martinsson är inte den enda individen som anklagas, men hon är den man går hårdast åt. Och bara misstanken om att kritiken bottnar i en personlog konflikt skämmer både boken och det ansedda förlaget som gett ut den.

Just innan jag läste Genusdoktrinen läste jag en annan granskning av högskolan som också handlar om ideologisk styrning i universitetsvärlden. Mikael Holmqvists bok Handels: Maktens skola. Skillnaden mellan de båda granskningarna är slående. Holmqvist är forskare och hans analys är både kritisk och nyanserad. Framförallt försöker han inte smutskasta Handelshögskolan och boken är heller inte skriven som en personlig och ideologiskt färgad uppgörelse. Holmqvist avslutar dessutom sin bok med en rad förslag på hur den anrika institutionen skulle kunna arbeta för att leva upp till sina egna ideal. Han öppnar alltså upp för ett samtal där kunskapen står i centrum. Genusdoktrinen avslutas med att författarna skriver:

I den bästa av världar borde det gå att samtala om de här frågorna. Man behöver inte hålla med varandra, men man borde kunna visa en grundläggande respekt för den andres perspektiv. Det borde gå att diskutera kön, genus och jämställdhet utan att den ena sidan kallas antifeminister och kvinnohatare, och den andra för feminazister. Det borde gå. Det borde gå att prata med varandra.

Jag förstår om ingen företrädare för genusvetenskapen vill samtala med författarna för de bjuder inte in till något samtal. Genusdoktrinen är fylld med så många orättvisa anklagelser, illvilliga vinklingar och personpåhopp och författarna är så indignerade att alla försök till samtal omöjliggörs. Till skillnad från Holmqvists bok är det omöjligt att bemöta innehållet i Genusdoktrinen på ett vetenskapligt sätt. Men jag ska ändå försöka.

Helhetsintrycket är att boken är rörig och saknar stringens, den är som sagt fylld av personangrepp och svepande avfärdanden av olika företeelser som författarna är kritiska mot. Ibland riktas kritiken mot hela fältet genusforskning, ibland är det Nationella genussekretariatet som kritiseras, ibland landets högskoleledningar och ibland regeringen. Kritiken är ensidig, bygger på cherry picking och lider svårt att confirmation bias. Inte ett enda exempel på genusforskning lyfts fram, trots att det bevisligen finns massor av studier och forskare som bedriver gedigen genusforskning.

Jag försvarar kunskapen i alla lägen och tror också på samtalet; alltså ett samtal där man möts i ömsesidig respekt och en uttalad vilja att förstå varandra. Jag är också öppen för kritik mot både min egen forskning och det som sagts i namn av genusvetenskap. Författarna pekar på saker som absolut bör diskuteras, men anspråken på att ha falsifierat en hel vetenskaplig disciplin är grandiosa och saknar förankring i den verklighet och sanning författarna säger sig företräda.

Ett påstående som återkommer i boken är ett biologi spelar roll och att alla genusforskare förnekar detta, vilket inte stämmer. I min egen avhandling till exempel, diskuterar jag biologiska skillnader. Åkerinäringen är en av de minst jämställda branscher som finns, trots att man säger sig vilja anställa fler kvinnor. Tidigare användes skillnaden i fysik, alltså det faktum att män generellt har mer muskler än kvinnor, som ett argument för att hindra kvinnor från att ta sig in i yrket. Det argumentet har idag ingen som helst bärighet eftersom ytterst få lastbilschaufförer hanterar gods med händerna och bilarna i princip aldrig går sönder. Förarna själva lyfte dessutom fram social smidighet som den viktigaste yrkesegenskapen, vilket är en egenskap som brukar tillskrivas kvinnor. Trots dessa biologiska faktum motarbetas kvinnor på olika sätt. För att ens få chans att visa vad man går för måste kvinnorna visa sig minst dubbelt så kompetenta som manliga sökande. Nu hävdar åtminstone Arpi att strukturer inte existerar, men det som drabbar kvinnorna är kulturella normer som hindrar dem att visa på vilka sätt som biologin spelar roll. Påståendet att biologin spelar roll är ingen legitim kritik mot forskning som handlar om sociala aspekter av kön eller kulturella maktordningar. Genusforskning är en VETENSKAP, och alla påståenden om att biologi inte spelar roll, att kön BARA är en social konstruktion, faller på sin egen orimlighet. Bara för att det går att finna problematiska uttalanden i vissa texter skrivna av några få genusvetare (ofta studenter) utgör ingen vetenskaplig grund för att vederlägga genusvetenskapen. Alla riktiga forskare kan hålla två tankar i huvudet samtidig och det går att forska om sociala aspekter av kön samtidigt som man tar hänsyn till biologin, vilket är precis vad den förkrossande majoriteten av genusforskare också gör. Vilka biologiska forskningsrön om könsskillnader spelar roll i vårt moderna samhälle? Den frågan besvaras varken av Arpi och Wyndhamn eller någon annan av genusvetenskapens kritiker. Vi människor är inte reducerade till vår biologi och vi lever i en kontingent kultur som påverkar hur vi tolkar varandra och världen omkring oss.

Många av exemplen som diskuteras bottnar i en allmän och problematisk kränkthetskultur som tar sig många olika utryck, men i boken pekas endast på företeelser som rör genus och intersektionalitet. Det är en utbrett problem som förtjänar att diskuteras, men här används det för att skjuta den påstådda genusdoktrinen i sank. Kårens makt över universitetens ledning diskuteras ingående med utgångspunkt i två uppmärksammade exempel, ett i Lund och ett i Uppsala. Här slår man in öppna dörrar eftersom de flesta stämmer in i kritiken mot hur ärendena hanteras. Men om man nu är kritisk mot företeelsen som sådan, varför kritiseras inte det faktum att studentkåren på Handels har en stor makt över vad som händer där? Om det är den politiska styrningen av högskolan man vänder sig mot, varför diskuteras inte kopplingarna mellan näringslivet och Handels? Boken väcker så många frågor av så många olika slag. På sidan 65 i boken finns följande citat:

Det är ungefär som ett läkemedelsföretag hade varit och föreläst om en ny medicin mot hjärtsvikt och på frågan om vilken effekt den hade svarat att de inte hade någon om vilken effekt tabletten har, men att det finns studier som visar att människor med hjärtsvikt är positiva till medicinering.

Läser man Peter C. Götzsches bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet. Hur läkemedelsindustrin har korrumperat sjuk- och hälsovården, framgår det att det är precis så som det fungerar. För någon med insikt i både genusforskningen och vetenskapen i stort är det uppenbart hur grund analysen i Genusdoktrinen är. Och jag får i boken inget svar på hur författarna som avfärdar allt vad genus heter ställer sig till det faktum att många kvinnor under många år dog i hjärtinfarkt på grund av att läkarvetenskapen vägrade erkänna det faktum att symptomen ser olika ut hos kvinnor och hos män, trots att kvinnliga läkare påpekade detta gång på gång.

Jag tror jag slutar där. Det känns inte meningsfullt att gå djupare in på alla problem jag har med boken Genusdoktrinen. Jag kan inte förstå hur någon som säger sig vara för jämställdhet kan vara så kategorisk i sin kritik av arbetet som utförs för att uppnå målet. Det minsta man kan begära av någon som säger sig vilja samtala är att man är nyanserad och pekar på något som är positivt, eller kanske presentera förslag på hur man skulle kunna jobba istället. Inget av detta får man ta del av när man läser Genusdoktrinen som därmed tyvärr tappar all trovärdighet.