Axla akademiskt ansvar

Om det inte är för att få tillgång till kunskapen och kompetensen, vad är då poängen med att samhället investerar i min och andras utbildning? Jag vet att jag skriver många bloggposter på detta tema, men jag hatar att tvingas göra ett sämre jobb än jag skulle kunna. Känslan av instängdhet som drabbar mig när jag förväntas göra saker som går på tvärs mot allt jag lärt och vet gör mig frustrerad. Här är snart den enda platsen där jag känner mig fri.

Jag tar mitt arbete på största allvar och jag vill ägna mig fullt ut åt arbetsuppgifterna jag tilldelas. Och uppdraget som lektor handlar om att undervisa och forska, vilket jag är utbildad för och har många års erfarenhet av. Det är ett intellektuellt arbete, eller det var det. Idag avintellektualiseras arbetet allt snabbare på grund av försöken att kontrollera, standardisera och effektivisera. Doktorandutbildningen är en av landets dyraste, och den lärde mig att tänka och agera självständigt och med utgångspunkt i kunskap. Trots att jag är docent förväntas jag följa order. Idag som docent axlar jag ett mindre akademiskt ansvar än som nydisputerad, vilket är helt galet.

Har jag inte mandat att arbeta efter eget huvud och med utgångspunkt i kunskapen och erfarenheten som jag arbetat upp genom åren som först student mellan 1991 och 2003, sedan doktor och från och med 2009 docent, hur kan man då säga att mitt arbete är akademiskt? Och om vägen mot professor ligger utstakad och bara handlar om att pricka av saker på en lista, är det ens professor man blir?

Även om jag efter denna märkliga vår är mindre trött än jag brukar vid denna tid och trots att det nu börjar finnas allt mer tid för skrivande och läsande fylls jag av en bedövande matthet som orsakas av att jag tvingas vara del av den avakademisering av högre utbildning som går snabbare för varje år som går. Även om jag både kan, vill och orkar axla det där akademiska ansvaret som krävs för att försvara kunskapen blir det svårare och svårare eftersom allt fler ger upp och bryr sig allt mindre. Och jag förstår dem. Det är jobbigt nog som det är att förstå och försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten; att göra det utan att få uppskattning för det eller till och med betraktas som ett problem när man bryr sig, tär på en. Mitt problem är att jag är oförmögen att ge upp. Jag är precis där jag vill vara: på högskolan, mitt i kunskapen. Vart skulle jag ta vägen?

Jag saknar seminarierna som alla kom till för att lyssna på och lära av varandra. Dagens strategiska seminarier vars syfte är att prångla ut produkter på marknaden för att vinna konkurrensfördelar är själsdödande och gör mig sorgsen. Som tur är har jag skaffat mig ett litet utrymme av frihet där jag bestämmer vad som ska göras och hur det ska göras. Tiden och möjligheten att läsa och skriva är ett andningshål och böckerna jag jobbar med ger mig den intellektuella stimulans jag behöver. Försöker fokusera på det och axlar, i väntan på att högskolan ska bli en plats där kunskapen står i centrum igen, det akademiska ansvar jag behöver axla för att inte min intellektuella förmåga ska förtvina.