Sista veckan här har jag arbetat intensivt med min bok om Mellanrummets filosofi, som nu på allvar börjar bli färdig. Det bidrar till känslan av att inte riktigt kunna släppa taget och sjunka in i semestern. Att skriva om det här hjälper. Det kommer att behövas några genomgångar till av manuset, men nu vet jag att det finns en röd tråd och kan fokusera på detaljerna och språket. Jag behöver vara ledig i sommar för att få perspektiv, men jag ser inte skrivande som arbete. Det kommer nog därför att bli en del skrivet här sommar, särskilt som jag har deadline på min nästa lärobok i september. Jag väntar på kommentarer från redaktören och kommer nog få svårt att hålla mig från att jobba med synpunkterna.
Under höstens första del, läsperiod ett, alltså höstterminens första tio veckor har jag bara sex föreläsningar och ett seminarium. Efter år av övertid kan jag äntligen casha in tid för skrivande. Det bidrar så klart också till känslan av ambivalens inför övergången mellan arbete och fritid. Till hösten finns ingen tydlig startpunkt. Liksom under vårens distansläge flyter allt samman. Jag flyttar mig mellan mina bibliotek. Sedan barnen flyttat hemifrån har jag frigjort plats för böcker i ett rum till och där har jag installerat min jobbdator och zoomkamera.
Det känns lite som livet står och väger och jag vet inte hur jag ska se på den saken. Corona manar till eftertanke, liksom klimatförändringarna och den allt hårdare tonen på nätet. Jag värnar friheten, öppenheten och det akademiska samtalet. Både läroboken och mellanrummets filosofi handlar om det, och jag oroas över oresonligheten som sprider sig. Jag vill inte vara en som är stängd för andra. Och jag har av min inneboende rastlöshet svårt att hålla mig borta från sociala medier. Av en slump kom jag därför att sluta något slags fred med Ivar Arip, efter att han publicerat en text på Högskoleläckan där han försvarade den akademiska friheten. En gång för länge sedan, innan jag började blogga, fick jag en fråga om vilken superkraft jag har, och jag svarade: Förmågan att på riktigt förlåta, även grova oförätter. Det är inget jag valt eller något jag framhåller eller tänker på, och det har många gånger i livet känts som ett handikapp. Men jag har lärt mig att konfrontation och hämnd inte leder till något gott och har allt mer kommit till insikt om att förmågan att förlåta är en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskap. Jag kommer nog aldrig att bli överens med Arpi, men det är helt i sin ordning. Om han kämpar för akademisk frihet och öppenhet står vi på samma sida mot de som vill kontrollera och stänga in och det är viktigt! Jag menar allvar när jag talar om SAMTALET och det blir ointressant om man måste vara ense eller nå konsensus. Samtidigt är jag kritisk mot debatten, och det kommer jag fortsätta vara.
Häller upp en öl. Tittar ut från balkongen. Det är hett som i en öknen, men det låter som det kanske kan bli åska och det verkar bli regn framöver. Att få arbeta med kunskap är ett privilegium. Tror jag sätter punkt där och tar med mig den känslan in i helgen och semestern som i år blir annorlunda. Även livet förändras och blir annorlunda. Till hösten ska jag bli morfar. Semestern ser jag som ett mellanrum och en förberedelse för det som kommer sedan.
Sådär, nu kan jag släppa taget om arbetsåret och glida in i semestern. Återkommer dock i morgon, men kanske, som jag brukar på sommaren, med en lite annan typ av poster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar