Här i veckan läste jag den kloka och vackert formulerade boken Smittans tid av Paolo Giordano som är fylld av kloka tankar och som inger hopp. Den är skriven i Italien, just vid inledningen av pandemin och under de första veckorna av karantän. Trots det det desperata läget skriver Giordano sansat och fokuserar på det som kommer sedan, hur vi kan tänka och vad vi kan göra för att lära av det som händer. Kan verkligen rekommendera den.
På Bokus hemsida presenteras han och boken på detta sätt:
Paolo Giordano är fysiker och författare. Hans romaner har publicerats på över trettio språk och han skriver regelbundet i Corriere della Sera. Giordanos artikel Smittans matematik, som publicerades i Italien i början av covid-19-utbrottet, delades mer än fyra miljoner gånger och hjälpte till att förändra den allmänna opinionen i smittspridningens tidiga skede.
Hur ska mänskligheten hantera coronapandemin? Och vilken framtid är det som tar vid?
Från sin karantän i Italien skriver Paolo Giordano med skärpa och värme om hur viruset påverkar oss och hur vi som både samhälle och individer måste formera oss för att möta det. Genom att dra lärdomar från klimatförändringar, fake news och främlingsfientlighet visar Giordano vilka misstag som gjorts i krishanteringen, och hur vi kan arbeta tillsammans för att åstadkomma förändring internationellt. Smittans tid är ett vittnesmål från vår samtid och ett stridsrop för en ny global solidaritet i kölvattnet av pandemin.
När jag läser boken parallellt med den växande kritiken mot Anders Tegnell och FHM här i Sverige blir jag beklämd, för hans kloka tankar och syn på smittspridning, samhällsbyggande och solidaritet går verkligen på tvärs mot delar av debatteliten i Sverige. Det finns många tänkvärda citat i boken men jag fastnade särskilt för detta.
Epidemin manar oss alltså att resonera som om vi vore del av ett kollektiv. Det ställer helt andra krav på vårt beteende än normalt: plötsligt måste vi betrakta oss som oupplösligt förbundna med andra och ta hänsyn till andras närvaro när vi gör våra personliga val. I smittans tid utgör vi en enda organism. I smittans tid blir vi åter en gemenskap. (Giordano 2020, 37).
Att leta fel och brister i den svenska strategin eller söka efter syndabokar att ställa till svars är närmast motsatsen till Giordanos sätt att se på hanteringen av viruset och den potentiellt dödliga sjukdomen. Bara om vi resonerar som om vi är del av ett kollektiv, endas om och när vi inser att we are all in this together kan vi dra lärdom av det som händer. Det är dock svårt och det kräver att man tänker annorlunda. Virus går inte att kontrollera på något enkelt sätt. Som människor är vi del av en helhet och dess sårbarhet ansvarar vi alla för. Viljan att söka efter och skylla på någon enskild är primitiv och den löser ingenting, tvärtom försvårar den inställning arbetet med att lära av misstagen och skapa ett mer robust samhälle.
Ett tag i början av pandemin fanns tecken och tendenser på att vi faktiskt var en gemenskap. Kollektivt höll vi på distanseringen och följde reglerna, vi samlades kring de dagliga presskonferenserna och Aktuellt och Rapport fokuserade på uppdraget att sprida information. I Agenda lyssnade man på forskarna och alla försökte förstå. Tyvärr höll det inte i sig och nu är vi tillbaka till hur det såg ut innan, med den skillnaden att Mats Knutsson fått ännu större utrymme och minsta utspel från Åkesson blir rubriker. Jag hoppades verkligen på en förändring, och det hoppet håller jag fortfarande fast vid, men just nu kämpar jag med uppgivenheten.
Känslan från förra valrörelsen kommer krypande. Återvänder till några tankarna jag satte på pränt då och inser att de fortfarande håller. De största hoten mot demokratin, klimatet och den långsiktiga hållbarheten är fortfarande: Bristande intresse, okunskap och ren dumhet; i kombination med lathet, oengagemang, egoism och bristande medmänsklighet. Det är skrämmande att se hur demokratin utmanas av människor som borde veta bättre, men det blir samtidigt en bekräftelse på kunskapens status i vårt samhälle. Förfärande många människor litar idag mer på känslan än fakta och förnuftet och blundar, av ointresse eller för att man inte bryr sig om någon eller något annat än sig själv, för verkligheten vi lever i och har att hantera tillsammans.
Demokratin och politiken är inget smörgåsbord som man kan välja och vraka från för att komponera den mix som passar en själv bäst. Försöken att anklaga den sittande regeringen för inkompetens när man tvingats regera vårt land under pandemin i ett helt hopplöst parlamentariskt läge är orimlig och den som för fram sådana åsikter är antingen dum, medvetet oinformerad eller saknar helt intresse för demokratin; eller också är man så fixerad vid sina egoistiska önskningar att man väljer att underblåsa kritiken eller rent av sprida lögner för att på det sättet driva opinion för den politik man vill se realiserad. Egoismen är ett gift och dumhet, okunskap och bristande intresse ett allvarligt hot; både mot individer och samhälle.
Utan intresse och förståelse samt engagemang för kunskapen, demokratin och medmänniskorna kan inget hållbart samhälle byggas. Det är aldrig politikernas fel att allt inte är som man önskar, det är alltid vårt eget fel; vi som i betydelsen alla som lever och verka i vårt land. Man kan tycka och tro vad man vill och det går bevisligen att gå till val på och nå framgångar genom att hänvisa till känslan, men verkligheten kommer förr eller senare ikapp även den som är dum, som saknar kunskap eller inte orkar bry sig.
Nu verkar det kanske som pandemin klingar av, men klimathotet finns fortfarande kvar och corona var trots allt ett relativt sett harmlöst virus, så det är oerhört viktigt att vi faktiskt drar lärdom och att kunskapen tas på allvar igen och får det utrymme den förtjänar i samhällsdebatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar