Girighet och egoism vs solidaritet och medmänsklighet

Är man på Twitter måste man verkligen vara vaksam. Det är som att gå in i en porslinsbutik fylld från golv till tak med små och stora saker balanserande på varandra, som när som helst kan falla i golvet och gå sönder. Ironi ska man akta sig för och man måste vara beredd på att bli missförstådd. Det är en plats som verkligen tar fram det absolut sämsta hos oss människor. Dreven avlöser varandra. Det faktum att väldigt många konton är fejk bidrar naturligtvis. I jakten på följare accepterar många vem eller vad som helst. Samtidigt finns det kloka människor där och det går med hjälp av blockfunktionen att skapa ett någorlunda anständigt flöde. Trots det håller jag en låg profil för jag vet att man när som helst kan dras in i något man varken orkar eller vill vara del av.

Häromdagen svarade jag på en fråga som handlade om ett fenomen jag intresserat mig för och skrivit om, nämligen detta att ekonomiskt välstånd inte sipprar ner i samhället utan snarare, likt ett slags kapillärkraft, sugs uppåt. Varför är det så, var frågan. Och jag svarade att girighet och egoism är starkare krafter än solidaritet och medmänsklighet. Ett enkelt konstaterande om människans natur alltså. Ingen åsikt eller karaktärsbeskrivning av någon. Jag tror inte det var frågeställaren som skrev, men detta svar fick jag.

Var har du fått det ifrån? Beror ju helt på vem du är och vad du lärt dig under uppväxten. Döm inte andra efter dig själv.

De där raderna skrämmer mig. Jag har stött på många olika varianter på den där kombinationen av ord och tankar. Vad man än svarar riskerar det att urarta i något obehagligt eftersom andra kan haka på. Jag svarade något i stil med att jag aldrig slutar tro på människan, men fick ingen respons. Problemet med Twitter och andra sociala nätverk är dels att ALLT som kan missförstås kommer att missförstås, dels att tonläget är högt uppdrivet och allt går i svindlande fart. Var ska man börja förklara vad man menar för någon som reagerar personligt på ett enkelt men sorgligt konstaterande om människans natur?

Var har jag fått kunskapen ifrån? Jag har i alla fall inte hittat på det och det är ingen åsikt. Titta på världen och hur ekonomier och välstånd utvecklas. De rikaste av de rika blir bara rikare och ökningstakten är exponentiell. Fördelningen av välstånd i olika samhällen och i världen i stort är minst sagt skev. Siffrorna som finns tillgängliga för alla talar sitt tydliga språk. Det är så här det ser ut. Man kan tycka vad man vill om det, men kommer det som en överraskning är man antingen ointresserad av läget i världen eller saknar kunskap om människan.

Mitt svar var ingen karaktärsbeskrivning av någon utan ett konstaterande av läget i världen. Ändå kände sig svararen av någon outgrundlig anledning kränkt, och där kunde allt sluta. I ett samtal hade missförståndet kunnat redas ut. Nu gav personen igen med samma medel som hen ansåg sig utsatt för, trots att svaret på frågan inte riktades till någon särskild. Egoism och girighet är liksom solidaritet och medmänsklighet egenskaper som alla har i större eller mindre grad. Människor är inte antingen eller utan både och. När det kommer till ekonomi är det dessutom så att den inte bygger på vad människor tycker utan hur människor agerar. Marknaden är ansiktslös och ett uttryck för allas samlade handlingar. Ingen vill att någon anna ska bli lidande, men ekonomin som sådan har inga känslor. Man kan förfasa sig över konsekvenserna av marknadskrafterna, men förnekar man sin egen roll som aktör (det vill säga pensionssparare eller aktieplacerare) blir det hyckleri och dubbelmoral. Enda sättet att försöka förändra är att antingen ha sina sparpengar på lönekontot eller göra aktiva val i etiskt medvetna bolag eller fonder. Det är så jag agerar, men jag vet också att det inte är någon garanti. Och det är inget jag slår mig för bröstet för. Jag har bara satt mig in i frågan och vill göra vad jag kan för att försöka påverka utvecklingen i riktning mot just solidaritet och medmänsklighet.

Döm inte andra efter dig själv är nog de ord som gör mig mest bedrövad. Ett allmänt konstaterande som finner stöd i forskning är ingen anklagelse. Svaret på mitt svar (på en helt annan fråga, för övrigt) är däremot både en anklagelse och en karaktärsbeskrivning. Var har svaren fått det ifrån? Uppenbarligen inte från mig, för det är hur enkelt som helst att kolla upp var jag står och hur jag tänker. Twittraren gjorde alltså precis som hen anser att man inte ska göra, det vill säga dömde mig efter sig själv. Fast jag tar det inte personligt. Jag tror inte jag vet något om personen bakom tweeten och dömer som sagt ingen. Inte ens någon som anklagar mig för att ha en taskig och känslostyrd människosyn.

Som sagt, jag slutar aldrig tro på MÄNNISKAN, men jag balanserar hela tiden på gränsen till att stänga mitt Twitterkonto. Jag har genom egen erfarenhet, den hårda vägen lärt mig att på sociala nätverk kan man aldrig vara trygg och säker, där kan precis allt man skriver vändas mot en och bli viralt. Det är så nätverken fungerar eftersom starka känslor genererar mer aktivitet, och aktivitet genererar mer kunskap om användarna vilket genererar mer pengar till ägarna. Och det är precis därför jag svarade som jag gjorde.

Resten av dagen, som för övriga är sista arbetsdagen innan semestern, ska jag ägna mig åt bokskrivande. Kunskap, bildning och kultur handlar den om, och det är idag viktigare än någonsin. Ett samhälle byggt på känslor blir som Twitter: ett potentiellt helvete.