Man skulle kunna tänka sig att människor som värnar kunskapen också och respekterar resultat av forskning, men så fungerar det inte. Istället kritiseras till exempel (eller framförallt) genusvetenskap för att vara ovetenskaplig. Inte för att resultaten av forskningen falsifierats, utan för att de strider mot de politiska åsikter som kritikerna anslutit sig till. Kritiken går ut på att biologin styr oss människor och därför anses det ovetenskapligt att forska om sociala aspekter av kön eller maktfördelningen mellan könen. Det ena behöver dock inte utesluta det andra. Ingen genusFORSKARE bortser från biologiska aspekter som faktiskt spelar roll. Trots att detta går att belägga vetenskapligt sprider många forskare och andra som säger sig försvara kunskapen (mot postmodernistisk relativism) villfarelsen att genusforskning är ett alternativ till biologisk forskning om kön. Och detta låter sig göras utan att deras vetenskapliga status ifrågasätts. Liksom Trump använder man sig av sin makt och sitt inflytande för att hindra genusforskningen från att bli lyssnad på, och, gud förbjude, få inflytande över politiken. Forskare går idag samman med ledarskribenter på högerkanten och kampanjar mot forskare som kommer fram till saker som går på tvärs mot deras övertygelser och ifrågasätter resultatet av forskningen; inte med hjälp av vetenskaplig granskning utan med politiska medel.
Genusvetenskap handlar liksom delar av kulturvetenskapen om tillvarons kontingenser, det vill säga sådant som är möjligt, men inte NÖDVÄNDIGT. Och kritikerna avslöjar sig därför som de verkliga relativisterna och det stora hotet mot demokratin eftersom de försvarar status quo. Kampen för jämställdhet, liksom Black Lifes Matter handlar inte om en önskan att omstörta samhället eller om att ge igen för århundraden av förtryck på grund av kön, hudfärg eller något annat. Med stöd i forskning hävdas bara mänskliga rättigheter för alla människor. Det är illa nog att strävan efter jämställdhet och jämlikhet motarbetas, men kampen om makten över kunskapen handlar också om klimatet. Där finns inga postmodernister att beskylla för relativism, men där sprids tvivel genom att peka på alternativa rön och förklaringar. Forskare som säger att vi måste agera nu för att rädda livet på jorden anklagas för alarmism och kritikerna pekar på vetenskapliga resultat som säger att det kanske inte är så. Och politiker, som inte behöver bry sig om vad forskningen säger, kan hänvisa till forskare som ger dem stöd för den politik de vill föra. Det faktum att en förkrossande majoritet av forskarna som studerar klimatet är överens om att vår moderna, västerländska livsstil utgör ett allvarligt hot mot livet på jorden avfärdas liksom genusforskare och kulturvetare som särintressen.
På ett sätt är det för mig som kunskapsintresserad forskare en spännande tid vi lever i, men just för att jag värnar och respekterar kunskapen är det samtidigt en bedrövlig och djupt oroande tid. Postmodernisterna värnade också kunskapen och pekade liksom klimatforskarna på risker. Försvararna av status quo, det vill säga människor med makt, som gynnas av att vår livsstil och allt vi vant oss vid att ta för givet inte förändras, använder alla till buds stående medel, både vetenskapliga resultat och makt, för att försvara sina politiska åsikter. Och detta görs inte i det dolda, varje dag i TV, på ledarsidor sprids lögner och halvsanningar, vinklingar och åsikter för att övertyga allmänheten om att alla genusforskare och de klimatforskare som säger att vi måste förändra vårt sätt att leva har fel och utgör en fara för samhället.
Vem är relativist och kunskapsresistent egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar