Äntligen börjar mitt livsverk bli klart

Jag dröjer mig av lite olika anledningar kvar i arbetsåret fram till tisdag. Inte av tvång, jag tar snarare vara på möjligheten att förvissa mig om att jag avslutar arbetet på manuset till Mellanrummets filosofi i trygg förvissning om att det verkligen håller. Och så känns det verkligen efter att ha läst igenom närmare halva texten. Inte så att det är klart att sändas till ett förlag, men klart nog att lägga undan för att plocka fram igen i augusti. Det ska inte vara annat än småjusteringar kvar och några vändor med språket, så är det ÄNTLIGEN klart. Eftersom det inte är vilken bok som helst utan ett livsverk och basen för resten av min akademiska karriär. Blir jag professor någon gång är det denna bok det kommer an på. Mellanrummets filosofi är mitt bidrag till etnologin i synnerhet och till vetenskapen i allmänhet och det känns högtidligt att kunna skriva detta.

Allt kanske landar i en serie refuseringar, men då blir det så. Anledningen till att jag har orkat jobba med detta projekt, som påbörjades någon gång runt 2012, är det faktum att resan hit varit mödan värd. Jag är ingen målsökande robot, jag är en kunskapstörstande, nyfiken medmänniska som vill göra skillnad och som som vill försöka lämna något bestående efter mig. Och filosofin om mellanrummen tror jag verkligen på och kan jag stå för till 100 procent, och då behövs inte bekräftelse utifrån (även om den så klart inte är ovälkommen om det blir så). Boken är ingen redovisning av ännu ett projekt. Det är så här jag menar att kulturforskning ska bedrivas, så det är stort att kunna säga att jag står i begrepp att sätta punkt; även om jag inte ser boken som slutet utan som början min fortsatta vetenskapliga gärning.

När jag började på universitetet 1991 trodde jag inte i min vildare fantasi att jag någonsin skulle komma att skriva som jag gjort här ovan. Inte ens när jag disputerade 2003 kändes det möjligt. Men tiden gick och när jag blev docent 2010 bestämde jag mig för att jag skulle försöka på allvar att skriva något som kan fungera som riktningsgivare för kulturforskningen och mitt ämne etnologi. Jag har aldrig varit intresserad av att meritera mig för meriteringens skull och har aldrig räknat pinnar. Det kunskap jag sökt från dag ett och det kommer jag fortsätta göra.

Under arbetets gång har mycket förändrats både i samhället och den akademiska världen, och jag har stärkts i övertygelsen om att det behövs en teori om mellanrummen, vilket inte är någon mesig mellanmjölksfilosofi som består av lite av varje. Idag lever vi i en individualistisk och polariserad värld, vilket är två sidor av samma sak. Det byggs murar och allt fler konkurrerar allt intensivare efter att få så många följare på olika sociala nätverk. I toppen, dit alla siktar, blåser det hårt och den som vill lyckas måste antingen ha tur eller vassa armbågar. Allt handlar därför om what's in it for me? Och vi får kunskapsresistens och främlingsfientlighet på köpet, vilket inte går att lösa med mer av samma. Pandemin är en förövning inför klimathotet som växer för varje dag som går, vilket är problem som liksom flyktningfrågan endast kan lösas TILLSAMMANS. Det blir omöjligt om alla krigar med varandra om utrymmet i strålkastarljuset. Människa blir man tillsammans och alla vi som lever här på jorden är tillsammans med floran och faunan in this together, och därför måste vi förstå inte bara sig själv utan andra och det som händer mellan. Mellanrummen är förutsättningen för både liv och en hållbar framtid; det är i alla fall vad jag hävdar i boken och med hjälp av olika exempel, argument och resonemang försöker övertyga läsaren om.

På något sätt kommer boken att publiceras, men min önskan och ambition är att den ska bli antagen på ett erkänt förlag. Det kändes okej att publicera de tre skisserna eller förarbetena på nätet, där texterna nått en större spridning än jag hoppades på, vilket jag är enormt tacksam för. Även om bloggandet och nätpubliceringarna har varit en viktig och integrerad del av arbetet går det aldrig att jämföra med en tryckt bok av papper!

Två dagar till, sen semestervila och därefter en eller två vändor till med manusets detaljer så är jag äntligen klar och kan börja göra upp planer för fortsättningen, vilket jag i och för sig redan har. Efter att jag blev docent tappade jag farten lite, eller det tog tid att förstå och finna något att göra, men nu är jag mer bekymrad över hur fort åren går. Det finns så mycket jag vill hinna med.