Företagshemligheter hör inte hemma i skolans värld

Lärande handlar inte om att följa regler, ta till sig information eller memorera fakta. Lärande handlar om att med hjälp av kunskap och erfarenhet utvecklas som människa. Utbildningar må avslutas med en examen, men vetande är inget resultat och går heller inte att mäta. Tyvärr håller den svenska skolan på att förändras i snabb takt. Igår kom till exempel nyheten att friskolor kan hänvisa till företagshemligheter, vilket är ett paradigmskifte även om det väl sett ut så ganska länge. Det är inte bara tragiskt, utan dessutom potentiellt förödande att den institution som ansvarar för ungas lärande och som därmed lägger grunden för samhällets bas av kunskap inordnas i det ekonomiska systemet. Jag menar att man ska tjäna pengar MED kunskap, inte PÅ lärande. 

Man kan lära sig överallt och av allt, men det kräver av en att man inte bara lyssnar på vad som sägs, man måste sätta det nya i relation till den kropp av kunskap man redan har, om olika aspekter och på skilda områden. Kunskap uppstår mellan människor som är nyfikna och vill lära och den är alltid förkroppsligad och därmed redan i sin grundform svår att bedöma. När lärande blir en tjänst som bjuds ut på en marknad där företag konkurrerar med varandra förvandlas kunskap till en vara, och därifrån stupar det brant neråt.

Bildning är överflöd och handlar lika mycket om det man minns som om det man glömt -- det är en vision som alla skolor som säter kunskapen och lärandet i centrum strävar efter genom att samarbeta. Bildning är en komplex helhet som delvis är dold och som hela tiden förändras. Därför är det så viktigt att skolor är öppna och att rektorer, lärare och elever samverkar. Allt det här förändras när pengarna och en hägrande vinst placeras i centrum. Vinster i skolans värld kan bara säljas in i ett samhälle där betyg betraktas som en handelsvara.

Det är så outsägligt sorgligt att vi hamnat här. Och det som oroar mig är att ingen saknar det man inte vet något om. Unga som går ut skolan idag och söker sig till universitetet kommer dit med både sämre förkunskaper och en förvrängd syn på kunskap, som ett slags vara man kan förhandla om. INGEN äger kunskapen och den är en komplex och föränderlig helhet som kräver respekt och ödmjukhet för att kunna utvecklas, vilket försvåras av högskolans krav på genomströmning. Det är samhällets långsiktiga hållbarhet vi gamblar med, eftersom utbildningssystemet fylls på i ena änden av unga som fostrats i friskolornas värld av betygsproduktion, och tappas av i den andra när äldre lärare och forskare går i pension. Fortsätter vi på den inslagna vägen har vi snart bara byggnaderna, betygen och examensbevisen kvar, som likt kulisser i en mastodontfilm ser imponerande ut på håll, men som bara rymmer tomhet.

Vid någon punkt i utvecklingen kommer människor som jag, som ägnat sitt liv åt att nå bildning och sträva efter vishet, att uppfattas som ett problem, just för att kunskap är förkroppsligad och delvis dold. Kultur är summan av delarna, inte ett antal autonoma delar. Människa blir man i mötet med andra människor och kunskapen uppstår och förändras i mellanrummen.