Forskning och det vetenskapliga hantverket handlar inte bara om att följa regler; det är inte så som ny kunskap skapas. Det går givetvis inte att helt avskaffa regler, men förstår man inte reglernas logik och andemening blir det fel även om man följer dem. I läroboken skriver jag därför om skillnaden mellan att följa regler och principer, som inte är lika tvingande. Principer lägger ansvaret för resultatet på den som följer dem; det går inte att skylla ifrån sig på samma sätt som den som följer regler kan.
Forskning handlar om att skapa nya regler, och det kan man bara göra om man förstår vad en regel är, varför den existerar och vilka svagheter och styrkor olika regler har. Forskarens frihet regleras i lag eftersom det är avgörande för resultatet av forskningen. Samtidigt tegleras och standardiseras allt fler aspekter av högskolans verksamheter. New Public Management bygger på principen att kunskap och erfarenhet ska flyttas från individer till systemet de verkar i, och för att systemet ska fungera och målen nås krävs att alla följer regler och inte ifrågasätter order. Det är en paradox och för den som vill forska i frihet eller undervisa studenter i vetenskapligt tänkande blir det ett moment 22. För att kunna främja kunskapsutveckling och självständigt tänkande behöver jag en hög grad av frihet i både handling och tanke, vilket blir svårt om varken arbetsledningen eller studenterna förstår att regler utgör ett hinder för högskolans akademiska uppdrag.
Forskning och högre utbildning borde handla mycket mer och tydligare om att skapa, förstå och analysera regler. En standardiserad högre utbildning är och kan aldrig bli högre. Får man inte verktyg att ta sig utöver reglerna fostras man till lydig följare, vilket går på tvärs mot hela tanken med universitetet.
Det är en balansgång både i skrivandet och i vardagen som lärare och forskare. Å ena sidan är jag anställd för att främja akademiskt lärande och kunskapsutveckling, å andra sidan förväntas både jag och studenterna följa regler. Det går ut över arbetsglädjen. Jag är docent och har vigt mitt liv åt kunskapen, ändå måste jag ständigt försvara den mot studenter som vill ha sina betyg och ledningen som kräver resultat. Om läroboken ska kunna användas på kurserna som ges på landets högskoleutbildningar går det inte att vara allt för kritiskt mot regelföljande, men jag skulle känna mig som en svikare (både mot samhällets investering i mig och min utbildning och mot studenterna) om jag inte försökte förklara för läsarna vad som gör en universitetsutbildning akademisk.
Snart är det sommar och då kan jag skriva helt fritt om det som ligger mig allra varmast om hjärtat, utan att behöva ta några andra hänsyn än kunskapen och principerna för vetenskapligt tänkande. Jag har inga problem att arbeta på semestern eftersom skrivande inte känns som jobb, men jag tycker det är frustrerande att jag som docent inte är friare och känner mig mer litad på i kurserna jag arbetar med och forskningen jag bedriver. Jag utbildades inte till att följa regler. Vad händer när min generation går i pension och minnet av hur det var bleknar? Kunskapen fungerar på samma sätt idag som den alltid gjort, och det kommer inte att förändras i framtiden även om den högre utbildningen och den akademiska kulturen gör det.
I skrivandet känner jag mig fri och nu längtar jag intensivt efter den friheten.
Forskning och högre utbildning borde handla mycket mer och tydligare om att skapa, förstå och analysera regler. En standardiserad högre utbildning är och kan aldrig bli högre. Får man inte verktyg att ta sig utöver reglerna fostras man till lydig följare, vilket går på tvärs mot hela tanken med universitetet.
Det är en balansgång både i skrivandet och i vardagen som lärare och forskare. Å ena sidan är jag anställd för att främja akademiskt lärande och kunskapsutveckling, å andra sidan förväntas både jag och studenterna följa regler. Det går ut över arbetsglädjen. Jag är docent och har vigt mitt liv åt kunskapen, ändå måste jag ständigt försvara den mot studenter som vill ha sina betyg och ledningen som kräver resultat. Om läroboken ska kunna användas på kurserna som ges på landets högskoleutbildningar går det inte att vara allt för kritiskt mot regelföljande, men jag skulle känna mig som en svikare (både mot samhällets investering i mig och min utbildning och mot studenterna) om jag inte försökte förklara för läsarna vad som gör en universitetsutbildning akademisk.
Snart är det sommar och då kan jag skriva helt fritt om det som ligger mig allra varmast om hjärtat, utan att behöva ta några andra hänsyn än kunskapen och principerna för vetenskapligt tänkande. Jag har inga problem att arbeta på semestern eftersom skrivande inte känns som jobb, men jag tycker det är frustrerande att jag som docent inte är friare och känner mig mer litad på i kurserna jag arbetar med och forskningen jag bedriver. Jag utbildades inte till att följa regler. Vad händer när min generation går i pension och minnet av hur det var bleknar? Kunskapen fungerar på samma sätt idag som den alltid gjort, och det kommer inte att förändras i framtiden även om den högre utbildningen och den akademiska kulturen gör det.
I skrivandet känner jag mig fri och nu längtar jag intensivt efter den friheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar