tisdag 9 juni 2020

Samhällets rubbade maktbalans

I söndags var det debatt i TV. Våra demokratiskt valda ledare möttes för att diskutera agerandet under och konsekvenserna av pandemin. Jag är ingen vän av debatter i vanliga fall, men detta utvecklade sig till ett demokratiskt lågvattenmärke. När Ebba Busch Thor med emfas hävdade att regeringen med "berått mod" tillåtit en smittspridning i samhället drabbades jag av en uppgivenhet jag inte riktigt hämtat mig från än. Och oron över det som håller på att hända i och med vår demokrati är större än oron jag kände för covid-19 under pandemins första veckor. Med hjälp av social distansering går det att hindra virus från att sprida sig, men mot dumhet finns inget vaccin. Kunskap och förståelse är det enda som hjälper, men för att utbildning ska fungera måste man vilka veta och förstå. Debatten i TV gick dock ut på att oppositionen skulle få möjlighet att dels anklaga regeringen dels tävla sinsemellan om vem som kunde uppbåda mest oppositionsindignation. På fullt allvar stod företrädarna för M, KD och SD påstod att de redan i februari insåg vad som skulle hända och att de redan då visste vad som behövde göras. Liksom ifråga om Donad Trump trotsar det fantasin, och det går tydligen hem. Visst ökar stödet för S, men det är fortfarande närmare 20 procent som anser att Sverige borde styras av Jimmie Åkesson och en majoritet av befolkningen vill hellre ha sänkt skatt, osäkra anställningsförhållanden, en marknadsanpassad skola och en vårdapparat där människor betraktas som en onödig kostnad.

Pandemin har härjat sedan i februari och alla har tvingats ställa om sina liv. Det kan inte ha undgått någon hur viktigt det är för hälsan och överlevnaden att leva i ett samhälle som fungerar, det vill säga ett demokratiskt samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap och beprövad erfarenhet. Trots det kan ledaren för Sveriges tredje största parti utan att mötas av kritiska frågor i Public Service skriva en debattartikel i DN (som dessutom lyfts fram på förstasidan) där han hävdar att Anders Tegnell ska avgå. Det är en indikation på hur spridd dumheten är att M och KD inte bara kan tänka sig att regera med SD, att Ulf Kristersson säger att det är trams att hålla SD utanför. Det tydligaste tecknet på att kunskapens värde är fallande i vårt land är att pandemin och dess lösning betraktas som en höger/vänsterfråga. Det anses, både av politikerna och väljarna, vara viktigare att upprätthålla SKILLNADEN mellan partierna, än att arbeta tillsammans för att bygga ett mer hållbart samhälle. Det anses också vara viktigare att försvara den egna politiska linjen än att anpassa politiken efter verkligheten. Konsekvenserna av alla neddragningar i vården förnekas alltså av skattesänkarpartierna, trots att alla som bara tänker lite längre än näsan räcker inser att det är en starkt bidragande orsak till att så många dött på äldreboenden.

Skatt är stöld, hävdar många fortfarande, även när man står i TV och kräver att skattebetalarna ska hjälpa företagen utan att ställa några som helst motkrav. M ville för någon månad sedan ge företagen 100 miljarder i månaden i stöd så länge pandemin varar. Samtidigt som partiets universallösning på alla problem fortfarande är skattesänkningar. Skatt är inte stöld, men att ta pengar från löntagarna och det allmänna för att ge till företagen (inte som ett lån utan som en gåva, utan motprestation) är stöld. När skatten sänks minskar folkets makt över företagen och demokratin och välfärdssamhället försvagas. Det är ingen lösning, det är ren idioti.

Relationen i makt mellan företagen och politikerna är redan skev. Vem tjänar på att skatten sänks och politikens makt över samhällsutvecklingen minskar? En ledtråd, det är inte du och jag, utan ledningarna för världens multinationella företag som utan insyn kontrollerar allt mer. Pandemin är ett gyllene tillfälle att ändra på det, men oppositionen krävde istället att få stå i TV och anklaga regeringen för den ena orimligheten efter den andra. Politiker som med folkets informerade ointresse går företagens ärenden genom att lova sänkt skatt och lite mer pengar i plånboken är det verkliga problemet.

Den som hyser tvivel om hur stora multinationella företag tänker och agerar bör titta på dokumentären Kampanjen mot klimatet på SVT. Det som händer när samhället försvagas, vilket är den oundvikliga konsekvensen av sänkta skatter, är att företagens makt över demokratin och vanliga människors liv ökar. Och den makten används för att värna företagens vinster, inte klimatet eller hälsan. Peter Gøtzsches bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet, är skrämmande läsning.
De stora epidemier av smittsamma sjukdomar som förr kostade så många liv är idag under kontroll i de flesta länder. Vi har lärt oss att förebygga och behandla aids, tuberkulos, kolera, malaria och pest. Dessvärre lider vi istället av två andra starkt dödliga epidemier som människan själv har skapat, nämligen bruk av tobak och receptbelagda läkemedel. 
USA och Europa - som har den högsta medicinkonsumtionen - är läkemedel den tredje vanligaste dödsorsaken efter hjärtsjukdomar och cancer. Men detta märkliga förhållande att preparat som påstås bota dödar så många får emellertid sällan den uppmärksamhet det förtjänar. Om en lika farlig epidemi hade orsakats av ett nytt virus skulle vi förmodligen göra allt för att få bukt med den. Politiker skulle tävla om att vidta drastiska åtgärder. Medier skulle larma på löpsedlar. 
I Dödliga mediciner och organiserad brottslighet visar den danske professorn, läkaren och forskaren Peter C. Gøtzsche inte bara hur läkemedels företagen har korrumperat hälso- och sjukvårdssystemet, utan också hur de använder sig av samma olagliga metoder som den organiserade brottsligheten, maffian, för att kunna sälja än nu mera av sina (dödliga) läkemedel. 
I ett avslutande kapitel pekar författaren på de radikala reformer som krävs av myndigheter, patientföreningar, läkarorganisationer och undervisningsinstitutioner för att att återskapa en läkemedelsdistribution som går att lita på. 
Dödliga mediciner och organiserad brottslighet är en av de tyngs ta anklagelseakter som någonsin riktats mot läkemedelsindustrin.
Att vi i Sverige låter privata, vinstdrivande skolkoncerner, som Internationella Engelska skolan, ansvara för utbildningen av den uppväxande generationen knyter ihop säcken. IES affärside är höga betyg, som liksom några extra kronor i plånboken på grund av sänkt skatt, lockar föräldrar som vill ge sina barn fördelar på utbildnings- och arbetsmarknaden.

Problemet är att företagen är stängda för insyn, medan staten och kommunerna är öppna. När skatten sänks och politikernas makt minskar blir också insynen i hur vårt land styrs också mindre och vi tvingas lita på företagsledarnas ord. Om inte väljarna vaknar och inser att skatt är det ENDA sättet att värna demokratin och medborgarnas frihet kommer skatten att fortsätta sänkas, tills den är nere på noll och poltiken inte längre har någon makt. Den dagen lever vi inte längre i en demokrati, då är det storleken på plånboken som avgör vem som får vård. Då kan vi glömma allt vad anställningstrygghet och säkerhet på arbetet heter. Vem ska då bjuda motstånd mot företagens krav? Du och jag? Knappast; vi får vara glada om vi har ett jobb som ger oss en lön vi kan leva på.

2 kommentarer:

Jeanette Johansson sa...

Konkret när det gäller makt och vinster i välfärden är ju de flesta borgerliga väljare EMOT, men deras politiker är för. Och detta kan förklaras med välfärdsföretagens enorma lobbying. För pengar de fått av skattekronor. Skatten används alltså till att urholka demokratin. Vi är alltså i praktiken inte en demokrati i meningen en person-en röst utan tillbaka i att pengarna styr.

Jeanette Johansson

Eddy sa...

Just den paradoxen är väldigt intressant! Och att den inte uppmärksammas som just en paradox banar väg för Trumpism och kunskapsrelativism. Och när den tanken väl vinner mark far hållbarheten och solidariteten i samhället all världens väg. Och sen skyller man på regeringen eller invandrarna.