I vården talas det om att man ska ersätta mänskliga vårdare med maskiner, vilket är ett tecken i tiden och en varningssignal. Förändringen börjar hos de svagaste, hos de vi bryr oss minst om. Där är kraven på besparingar hårdast. Värdighet och medmänsklighet väger lätt i jämförelse med den vinst man kan göra genom att avskeda personal och låta maskiner hålla våra gamla och sjuka vid liv. När maskiner väl blivit vardag finns ingen väg tillbaka, när vi vant oss vid att äldre kan vårdas utan mänsklig inblandning är steget inte långt till att ersätta lärarna i skolan med datorer. Gränsen förskjuts hela tiden.
Så länge inte jag ersätts med en maskin, en manual eller en algoritm finns ingen anledning till oro, eller? Övertygelsen om att samhällets kostnader hela tiden måste sänkas är en idé som likt ett virus sprider sig, som smittar tänkandet och förändrar synen på vad som är ett önskvärt och värdigt samhälle. När ekonomin överordnas alla andra värden påverkas även kunskapen. Vi ser det tydligt hos klimatförnekare som väljer att inte se tecknen som hopar sig, allt för att slippa tänka om och göra rätt.
Att flytta kunskap från människor till system, vilket är första steget mot att låta maskiner ta över, är möjligen ekonomiskt rationellt, men emotionellt och intellektuellt är det helt förkastligt. Evidens räcker det aldrig som underlag för kloka beslut (eftersom evidensen tillhör historien och besluten handlar om framtiden), det krävs alltid erfarenhet för att klara av viktiga uppgifter. Att okritiskt följa kartan eller manualen, utan hänsyn tagen till det unika sammanhang där problemet uppstår, är förenat med risker.
Den som berövats sitt människovärde har bara ett ekonomiskt värde att hänvisa till i sin kamp för överlevnad. Accepterar vi utvecklingen, väljer vi ekonomin före människorna, är vi snart alla förlorare. Samhället, kunskapen och det som händer mellan människor sker av människor och för människor. Det som är ekonomiskt rationellt är inte nödvändigtvis klokt eller önskvärt. Tänk efter, vill du verkligen leva i ett samhälle och en kultur där det anses legitimt att säga: Jag följde bara order? Än kan utvecklingen fortfarande vändas, men det tar tar tid att förändra grundläggande värderingar så ju längre vi väntar med att tänka efter, desto svårare blir det att bryta mönstret. Och för varje dag som går tas beslut som sakta men obönhörligen flyttar oss och vårt samhälle i en allt mer omänsklig och iskallt rationell riktning där människor ses som en kostnad och det mänskliga betraktas som ett problem.
Låt oss göra 1984 till fiktion igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar