Olika material kan analyseras på olika sätt, men det är alltid en process och målet är kunskap. Analysen handlar om att säga något om empirin som går utöver det rent bokstavliga. Kunskap är inget man finner, det krävs tolkning för att säga något nytt. Tolkningen måste dock förhålla sig till den kunskap som redan finns. Analysen är en process och uppsatsförfattaren måste hela tiden befinna sig i rörelse.
Jobbar man kvantitativt handlar analysen om hur man kan förstå siffrorna. Eftersom en statistisk undersökning bygger på tydligare frågor och ett större material som uppvisar högre grad av generaliserbarhet är det lätt att få för sig att resultatet är givet, men för att uppnå kunskap behöver siffrorna alltid tolkas. Inget material talar för sig själv.
Arbetar man kvalitativt är empirin brokigare och urvalet mindre, därför måste man skaffa sig överblick över materialet som helhet, man måste lära känna empirin. Sedan kan man börja söka efter mönster i materialet. Ofta har man samlat in material med hjälp av en uppsättning frågor och dessa utgör ett slags grovsortering, men eftersom det är ny kunskap man söker, inte information eller fakta som bara går att peka på, är det viktigt att man söker teman som löper genom materialet som helhet. Teorin kan användas som analytiskt verktyg, som ett slags riktningsgivare för den analytiska blicken. Kunskapen uppstår mellan, den finns inte antingen i empirin eller i teorin utan skapas i analysen.
Analysen av ett kvalitativt material handlar om att leta efter betydelsebärande ord och passager i berättelserna som spelats in och transkriberats, vilket är viktigt att göra för att kunna skaffa sig överblick och kunna sortera materialet. Tystnad, tvekan samt uppenbara och misstänkta lögner är viktigt att lägga märke till. Tolkningen handlar här om att läsa mellan raderna och mejsla fram en rimlig förståelse till vad som blivit sagt. Även om man valt en hermeneutisk, tolkande ansats, räcker det inte att "bara" tolka. Eftersom alla tolkningar är subjektiva krävs det att ens egna förslag till förståelse relateras till andras förslag till förståelse av liknande frågor. Analysen handlar därför också om att jämföra de egna tolkningarna med andra forskares resultat.
Både när man arbetar kvalitativt och kvantitativt går det att likna analysen vid ett slags samtal. Det är en öppen process som inte handlar om att komma fram till sanningen, det vill säga det enda rätta svaret. Analyserande handlar om att pendla mellan delarna och helheten, mellan tolkningarna och den tidigare forskningen. För att arbetet och resultatet ska kunna sägas vara vetenskapligt krävs att processen är väl genomlyst och presenterad på ett transparent sätt.
När man presenterar resultatet av analysen är det viktigt att det tydlig framgår vem som säger vad och med vilket stöd. Läraren får aldrig sväva i ovisshet om vad som är ett citat, ett referat och en tolkning. Det är aldrig helt och hållet upp till uppsatsförfattaren att avgöra vad som är rimligt, läsaren måste kunna följa tankegången från empirin och tolkningen via den tidigare forskningen till resultatet. En självständig och kritisk analys är balanserad, det vill säga den handlar huvudsakligen om den kunskap som författaren förmedlar, men allt som påstås relateras till empirin och den tidigare forskningen samt går att granska och diskutera.
Att opponera är att analysera både resultaten i uppsatsen och vägen fram till kunskapen. Det kan inte nog poängteras hur viktigt språket är. Språket är det medium som kunskapen presenteras med och om språket inte fungerar blir det svårt att förstå och följa tankegångarna som leder från till resultatet och kunskapen. Sammanfattningsvis kan man säga att en vetenskaplig analys är en dynamisk tillblivelseprocess och ju mer man rör sig mellan olika delar desto djupare och mer tillförlitligt blir resultatet av arbetet, och är det dessutom tydligt och transparent presenterat kommer kritiska läsare att kunna bidra med sina synpunkter vilket kan fördjupa och bredda kunskapen ytterligare.
Både när man arbetar kvalitativt och kvantitativt går det att likna analysen vid ett slags samtal. Det är en öppen process som inte handlar om att komma fram till sanningen, det vill säga det enda rätta svaret. Analyserande handlar om att pendla mellan delarna och helheten, mellan tolkningarna och den tidigare forskningen. För att arbetet och resultatet ska kunna sägas vara vetenskapligt krävs att processen är väl genomlyst och presenterad på ett transparent sätt.
När man presenterar resultatet av analysen är det viktigt att det tydlig framgår vem som säger vad och med vilket stöd. Läraren får aldrig sväva i ovisshet om vad som är ett citat, ett referat och en tolkning. Det är aldrig helt och hållet upp till uppsatsförfattaren att avgöra vad som är rimligt, läsaren måste kunna följa tankegången från empirin och tolkningen via den tidigare forskningen till resultatet. En självständig och kritisk analys är balanserad, det vill säga den handlar huvudsakligen om den kunskap som författaren förmedlar, men allt som påstås relateras till empirin och den tidigare forskningen samt går att granska och diskutera.
Att opponera är att analysera både resultaten i uppsatsen och vägen fram till kunskapen. Det kan inte nog poängteras hur viktigt språket är. Språket är det medium som kunskapen presenteras med och om språket inte fungerar blir det svårt att förstå och följa tankegångarna som leder från till resultatet och kunskapen. Sammanfattningsvis kan man säga att en vetenskaplig analys är en dynamisk tillblivelseprocess och ju mer man rör sig mellan olika delar desto djupare och mer tillförlitligt blir resultatet av arbetet, och är det dessutom tydligt och transparent presenterat kommer kritiska läsare att kunna bidra med sina synpunkter vilket kan fördjupa och bredda kunskapen ytterligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar