Dagens bild: Är pennan ett vapen idag?

Pennan, brukar man säga, är i rätt hand ett vapen. Och så har det absolut varit. Frågan är om det är så idag. Efter att Donald Trump blev president i USA och SD blivit ett av Sveriges största partier och med alla bilderna på polisbrutalitet riktad mot färgade på näthinnan blir jag osäker. När DN placerar Åkessons huvudlösa och hånfullt okunniga krav på att Anders Tegnells avgång på framsidan och Agenda fokuserar på att ställa enskilda ministrar och tjänstemän till svars för saker som ingen enskild har kontroll över, undrar jag om inte pennans kraft försvagats. Skolan fokuserar på betyg och mätbara resultat, och på nätet är det antalet klick som räknas. Ingen läser längre något på djupet. Utvecklingen oroar mig.   

Bild: Ajan

Kunskap är en förutsättning för att förändra världen till det bättre, men ingen kontrollerar kunskapen och därför är den ett verktyg, inte ett vapen. Verktyg används för att skapa något och för att främja processer av blivande, i på förhand önskade riktningar. Därför förbrukar verktygen mer kraft och energi, för de verkar i enlighet med en på förhand uppgjord plan, en extern vilja. Eftersom det är svårt att veta vilka hinder och problem som dyker upp under vägs måste verktygen vid varje givet tillfälle laddas med mer kraft än vad som behövs just där, just då, för att ha ett slags buffert för oväntade problem och hinder som uppstår under vägs. Garantier för framgång har ett pris, i enlighet med principen om att det man vinner i precision förlorar man i överblick och beredskap. Vapen däremot har ett enda mål, och det är att till varje pris vinna. Vägen dit är underordnad och följaktligen behöver vapnet bara laddas med förmågan att söka sig fram genom rummet efter principen om minsta motståndets lag. Hur segern vinns spelar mindre roll, vilket ger den som brukar ett vapen större frihet än den som handhar verktyg.

Samhället blir till genom att vi som lever här talar om det, tänker kring det och handlar i det. Samtal vill jag se som ett slags verktyg, och debatter som vapen. Kulturen är resultatet av samtliga tankar, ord och val av handlingar. Risken eller chansen, beroende på hur man ser på saken, är att den som debatterar och har som enda mål att vinna, segrar över den som vill samtala, eftersom samtalet kräver förståelse för komplexitet, marginaler och flexibilitet. Tänk på debatten som ett vapen, och på samtalet som ett verktyg och det blir uppenbart varför det är så svårt att få till stånd konstruktiva, lyssnande samtal och ömsesidiga utbyten av kunskap och erfarenheter. 

Vapen är effektivare än verktyg, för vapen har ett enda mål: att vinna kampen. Tanken kan illustreras med ett exempel från företagsvärlden. Ett företag måste dra in mer pengar än det gör av med för att överleva, men ledningen kan välja att fokusera på kortsiktiga vinstuttag eller på långsiktig överlevnad. Vinstfokus kan liknas vid ett slags vapen, och hållbarhet vid ett verktyg. Verktyg handlar om förändring på djupet och kräver mer arbete och en annan typ av engagemang än jakten på snabb avkastning. Makt har en förmåga att ansamlas och förmera sig, liksom ekonomiska vinster. Associerar fritt och tänker på Matteus-evangeliet och orden: ”Ty den som har, åt honom ska vara givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” Åt den som har skall vara givet, det verkar vara den oreglerade ekonomins logik. Klyftan mellan de allra rikaste tenderar att växa mer ju större den är. Och så vidare, exemplen på samma sak i kulturen, världen och livet kan mångfaldigas. Vapen kräver och mindre energi än verktyg.

Nu kampanjas det för fullt i USA inför presidentvalet i höst. Nyhetsrapporteringen från valrörelsen visar gång på gång hur kandidaterna begagnar sig mer av vapen än av verktyg. Det gäller här hemma också där olika utspel och oppositionsindignation visa upp varje dag, medan regeringens svåra och långsiktiga arbete tystas eftersom det kräver en annan förståelse, mer uppmärksamhet och tålamod. Debatter handlar om att vinna, till varje pris och med hjälp av alla till buds stående medel. Sanningen väger i sådana sammanhang lätt som en fjäder. Logiken har inget att sätta emot om känslorna tilldelas fritt spelrum. 

Mycket lite i politiskt kampanjande handlar idag om sakfrågorna och om uppdraget: Hur skall landet organiseras, och vad är syftet med organiserandet? Makt för maktens skull är vad politiker kämpar om, och då är vapen mer användbara än verktyg. Känslor blir viktigare än kunskap. Därmed blir också debatter mer lockande än samtal. Vapnen kräver mindre energi än verktygen. Om det anses viktigare vem som vinner än vad som sägs kommer debatten att användas, inte för att det är klokt, utan för att det aktuella sammanhanget så kräver. Att man sedan i efterhand försöker hitta logiska förklaringar till att det blev som det blev eller varför man gjorde som man gjorde är en annan sak. Djupt mänskligt, men inte klokare eller mer logiskt för det.

Vapen kräver respekt och tvingar fram lydnad, medan pennan måste respekteras för att kunna användas för att skapa kunskap och uppnå långsiktig hållbarhet. Den insikten skrämmer mig och jag känner mig allt mer som mannen med pennan på bilden.