Akademisk kvalitet går inte att säkra

Ingen äger eller kontrollerar kunskapen, den kan man bara försöka lära sig förstå och förhålla sig ödmjuk till. Detta vet vi. Ändå är det som om just den insikten inte riktigt vill ta sig in i medvetandet. Viljan att ha och kunna kontrollera kommer liksom emellan och skymmer sikten. Och eftersom det finns gott om system för kontroll av allt möjligt riktas energin dit. Det känns bättre att göra något än att acceptera det man inte vill acceptera.

Universitetsutbildningar upphör att vara det i samma stund som de liknar ett förlängt gymnasium. Högskolans uppgift är att skapa förståelse för och värna akademisk kvalitet, som handlar om att vad som krävs för att överskrida gränser och utmana förgivettaganden. Akademisk kompetens handlar om att utmana förgivettaganden och används för att skapa kunskap, alltså om hantering av det som inte går att äga eller kontrollera. Intellektuell utveckling handlar om att lära sig leva i och med ovisshet, om att utveckla kompetens att orientera i okänd terräng med endast en ofullständig karta att gå efter.

New Public Management är närmast antitesen till akademisk kvalitet, eftersom det är ett system som skapats för att få det man drömmer om, inte det man behöver. Mål- och kvalitetssäkring kräver tydliga mål. Och dessa mål sätts upp av andra än lärarna och forskarna som förväntas leverera resultaten som redan intecknats. Den som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten hamnar följaktligen i ett dilemma, ett slags akademins moment 22. Antingen följer man kunskapen, eller också är man lojal mot systemet. Hur man än gör blir man en förlorare.

Försöken att säkra akademisk kvalitet är ett mission impossible som till skillnad från filmerna faktiskt är omöjligt. Eller själva uppdraget är inte omöjligt. Högskolan finns ju kvar och verksamhet pågår för fullt. Det skrivs artiklar, konkurreras om forskningsmedel och produceras poäng som aldrig förr. Den administrativa apparatens hjul snurrar snabbare och snabbare för varje år som går. Generation efter generation av studenter går ut med examensbeviset i hand. På ytan är allt frid och fröjd. Budgeten är i balans, målen nås och kvalitetsindikatorerna prickas av. Alla är nöjda och glada, alla utom de som en gång fått smaka på kunskapens frukt.

Paradoxalt nog är måluppfyllelse i den akademiska världen ett tecken på att den akademiska kvaliteten är hotad. Det som säkras i högskolevärlden är något annat än kunskap och kvalitet, eftersom akademisk kvalitet handlar om att överskrida målen. Vi får alltså det vi drömmer om (kontroll), men inte det vi behöver (kunskap), vilket är outsägligt sorgligt.