Har jobbat på boken hela dagen, och det ska jag göra imorgon också. Sen ska jag ta semester. Orkar inte tänka nytt så jag delar med mig av en passage från manuset som jag inte har hjärta att slänga även om innehållet inte riktigt fungerar. Tankarna kommer att finnas med i boken, men i en annan form och delvis ett annat upplägg.
Liv blir till i samverkan, mellan långt fler aktörer än någon kan förstå och än mindre kontrollera och styra. Mångfald är inte en politisk ståndpunkt och heller inget idealtillstånd. Mångfald är förutsättningen för livets på jordens överlevnad och således något människor måste inse och lära sig hantera. Det är inte ett problem som kan eller ska läsas. Donna Haraway menar att det är en antropocentrisk och övermodig tanke att problemen som livet på jorden brottas med skulle kunna lösas. Istället, menar hon, måste vi lära oss att sluta se problemen som problem, eftersom det handlar om förutsättningar för liv. Istället för att försöka eliminera problemen måste vi lära oss att se vår egen del i dem och utveckla strategier för att vara i problemen.
Ongoingness är Haraways beskrivning av den relationella processontologi som hon anslutit sig till och övertygande argumenterar för. Klimatförändringarna är inget problem som ska lösas, det sättet att tänka på och gripa sig an utmaningen bygger på samma linjära tankefigur som försatt livet på jorden i den prekära situation vi nu alla en gång hamnat i. Livet är inte fyllt av problem eller uppgifter som ska lösas. Livet är en process och nyckeln till hållbarhet och överlevnad på sikt, inte bara för människan utan för livet på jorden som helhet, är att förstå att det handlar om processer som måste vara i rörelse för att vara levande. Det behövs andra berättelser, andra handlingsstrategier och alternativa sätt att se på kunskap, människan, livet, verkligheten och vad som är viktigt för livet på lång sikt. Viljan till makt och önskan att kontrollera, tron på objektivitet, autonomi och Sanning, måste överges till förmån för något annat. Haraway skriver om betydelsen av mångfald på alla områden. Det är OLIKA sätt att tänka och förmåga att hantera komplexitet som livets på jordens överlevnad behöver. Det är samtal om alternativa sätt att leva tillsammans, inte debatter om vilken lösning som är bäst (för människan, för oss eller för mig). We are all in this together, och bara om vi kan lära oss leva med och vara kvar i problemen, kan vi hoppas på att hoten mot allt vi lärt oss ta för givet kan upplösas. Det vi som jag här talar om är ett helt annat och mycket större vi än vad dagens populister och rasister hänvisar till och det är en mer omfattande och inkluderande kunskapssyn än vad main-stream-forskningen utgår från.
Det handlar om livets på jorden överlevnad på sikt, inte om hur VI ska LÖSA problemen som nu visar sig i en ofattbar omfattning. Det är på allvar och läget är allvarligt, men lösningen är inte radikalt nya lösningar; av det enkla skälet att det är just lösningarna som förts fram tidigare som gett upphov till problemen som nu antas kunna lösas med nya lösningar. Nyckeln till kunskap om liv och hållbarhet är att förstå hur viktigt det är att tänka på världen, på kunskapen och alla arter som finns på jorden som samverkansprocesser. Livet är rörelse och komplexitet, förändring och relationer. Processen måste hållas igång och den kan inte kontrolleras. Nu är det enda som räknas och både historien och framtiden förändras genom tankarna och handlingarna som utförs idag. Utan nyfikenhet och samverkan, utan en vilja att skapa en bättre framtid och mer gynnsamma förutsättningar för livet på jorden som helhet kan människan aldrig överleva.
För att kunna utveckla lösningar på klimatproblemet krävs en väl utvecklad förståelse för att det finns en tydlig skillnad mellan det som är komplext och det som är komplicerat. Idag tas för givet att alla problem är av samma art och att det går att dela upp problemen i delproblem som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet, vilket är en naiv och omogen kunskapssyn alldeles oavsett hur överväldigade människor än är av mänsklighetens bländade "framgångar", vilket jag skriver inom citattecken eftersom det just i dessa dagar växer fram en spänning globalt och risken ökar att ett kärnvapenkrig bryter ut när ledarna i USA och Nordkorea utmanar varandra och sätter mänsklighetens framtid och livet på jorden på spel för en meningslös jakt på makt. Vad är de så kallade framgångarna värda om livet på jorden, som är den enda plats i universum där människor kan leva går under?!
Det spelar ingen roll hur många broar, höghus, rymdraketer eller högteknologiska storstäder människan med ingenjörskonst och tekniskt kunnande lyckats bygga och kan kontrollera; klimatet och livet på jorden är en HELT annan typ av problem. Som kulturvetare har jag tvingats vänja mig vid att kallas flummare, liksom James Lovelock som skapade Gaia-hypotesen. Det är lätt att anklaga andra för flum, men hur klokt är det att låta sig drabbas av hybris och ta sig vatten över huvudet? Bara den som med bestämdhet hävdar något som inte stämmer är en flummare och far med osanning, men det är inte bevisat att det gäller kulturvetenskapen eller Gaia-teorin. Bruno Latour är något viktigt på spåren i sin senaste bok Facing Gaia. Det är inte ny teknik eller revolutionernande lösningar som klimatet, livet på jorden och mänskligheten behöver, utan nya sätt att förstå och närma sig problemen vi står inför; nya sätt att se på kunskap. Utan förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad kommer problemen att förvärras i och med att riskerna ökar för varje ny framgång.
Forskare är aldrig neutrala och betraktar inte sina studieobjekt utifrån eller objektivt. Forskare är i högsta grad delaktiga i den process som leder till att det blir som det blir och att vi tvingas hantera de växande problem, av olika slag, som vi står inför. Vetenskapen är i praktiken ett slags kapprustning för ju fler nya lösningar som tas fram eller upptäcks desto fler nya och än mer svårhanterliga problem uppstår som en följd av "framgångarna" och "genombrotten". Vi sitter fast i gamla tankestrukturer och först når vi brutit oss loss från dessa kan arbetet inledas och därefter kan vi möjligen börja hoppas, men där är vi inte än på långa vägar. Vi behöver verkligen nya perspektiv och sätt att se på kunskap.
Även om människan skulle vilja flyta från jorden är det här vi lever och till jorden som mänskligheten är hänvisad under överskådlig tid framöver. Oavsett vad vi kan och vill MÅSTE vi alltså lösa klimatfrågan här på jorden, innan vi gör något annat. Ödmjukhet och förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat är nyckeln till framgång. Vi måste byta oss loss från den intellektuella låsning vi befinner oss i och se på oss själva lite mer ur livets och evighetens synvinkel. Alla så kallade framgångar som människan kan förundras över må vara stora steg för mänskligheten, men för livet på jorden handlar det om uppflammande bloss av kreativitet under ett ögonblick av ett ögonblick i ett evigt flöde av oöverblickbara händelser vars konsekvenser ingen vet någonting om. Gaia-teorin och Latours sätt att se på kunskap bygger på insikten om behovet av ödmjukhet inför livets och verklighetens komplexitet.
Det räcker inte att bara förmedla fakta. Kunskap är alltid mer eller mindre relativ. Eftersom det inte går att skaffa sig en komplett helhetsbild och insikt om alla möjliga och omöjliga utgångar av än det ena än det andra beslutet som medborgare, makthavare, terrorister, företagsledare och andra tar är ödmjukhet och medvetenhet om hur LITE i vet egentligen en absolut nödvändighet för livets på jorden överlevnad. Det är inte mer och säkrare kunskap vi behöver, utan, som sagt, ödmjukhet och en annan syn på kunskap. Och det är detta Latour förmedlar. Han har inga svar; det har ingen. Det är inte hans problem, det är så världen och verkligheten är beskaffad. Att skylla på Latour för att han saknar svar är att skjuta på budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen. Och den problembeskrivningen samt det sättet att se på kunskap, forskning och vad som behövs, är snarare del av problemet än av lösningen. Latour presenterar bara kunskap, han har ingen egen agenda. Han inskärper allvar och går till kompromisslöst till botten genom att följa kunskapen dit den tar honom istället för att vårda sitt eget varumärke eller göra karriär. Människan är bara omnipotent i sina egna ögon men utifrån livets och evighetens perspektiv är vi bara rön för vinden. Vi har tagit oss vatten över huvudet och står nu inför ett slags vägskäl: Mer av samma, eller nytänkande? Oavsett vad vi väljer får vi leva med konsekvenserna och det finns inga garantier för någonting. Allt och alla hänger ihop och är aktörer i nätverken som skapar världen och livet. Jorden och varandra är det enda vi har och det vore idiotiskt att föröda den enda plats i universum där vi människor kan leva och verka som människor. Låt oss lyssna på Latour och andra, inte för att få någon lösning men för att lära oss förstå vad som är problemet.
Jorden kan sägas vara ett objekt, en sammansatt helhet. Vill man förstå jorden som en helhet, och det är detta som jag uppfattar att Latour menar att vi bör, måste man förstå att det inte går att dela upp helheten i beståndsdelar som undersöks var för sig för att på det sättet nå kunskap om helheten. Objektet jorden kan bara nås och förstås utifrån. Det är poängen med att tala om jorden, klimatet och andra fenomen som objekt. Liksom en molekyl (som också kan sägas vara ett objekt) finns det krafter som håller objektet, fenomenet eller helheten samman. Vid varje givet tillfälle är det väldigt många fler aktörer som agerar för att helheten ska se ut och fungera som den gör, än vad något subjekt kan greppa, och alla aktörerna är delar av objektet som hålls samman. Jorden och klimatet är resultatet av sammanhållandet, inte summan av delarna. Det handlar inte om en summa utan om en process. Multiplicitet (som föredömligt förklarats av Annemarie Mol i boken The body muliple) är en annan tankemodell. Det finns fler, liknande. Det viktiga är inte vilket verktyg man använder, det viktiga är vad man gör med det man har och använder. En vanlig önskan är annars att få svar på frågan om vad något är, egentligen. Svaret på den typen av frågor antas existera, men gör inte det. Det finns inget egentligt, yttersta svar på frågor som handlar om helheter. Att förstå detta, insikten om att världen är uppbyggd av objekt som interagerar med andra objekt, och att samtliga objekts inre är dolt för insyn är central. Förstår vi detta öppnar sig fantastiska möjligheter för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar