Dagens bild: There is power in a union!

För några år sedan stod jag på gräset i Slottskogen, en solig eftermiddag under Way Out West och lyssnade på Billy Bragg som sjöng "There is power in a union". Det var samma år som Pussy Riot fängslats i Ryssland och han talade om yttrandefrihet, solidaritet och kampen för mänskliga rättigheter. Mellan nu och då har #MeToo dykt upp underifrån och synen på vad män kan och får säga och göra har förändrats, vilket till exempel Jean Claude Arnaud och Paolo Roberto fått erfara. Och just i dessa dagar växer stödet för Black-Lifes-Matter-rörelsen. Bragg skrev sin låt under Thatchereans brutala nedskärningar och även om arbetarrörelsen inte vann där och då finns det trots allt tecken på att makten som många små tillsammans förfogar över kan förändra samhället.

Bild: Ajan

Ingen kan veta, men jag vill tro eller hoppas i alla fall att tiden kommit ikapp nyliberalismens allt hårdare krav på effektivitet och vinst, vilket lett till allt aggressivare avregleringar och en hårdare ton i samhället. Och att allt fler inser vilka konsekvenser det sättet att tänka och organisera samhällen får. Donald Trump har under sina snart fyra år vid makten kört världens mäktigaste land i botten, och det blir allt svårare att försvara den politik som Reagan och Thatcher med stöd från Milton Friedman införde. Avregleringarna motiverades med att företagens och de rikas välstånd skulle sippra ner genom samhället och komma alla till del, vilket fortfarande återstår att bevisa. #MeeToo och BLM är tecken på och konsekvenser av att löftena om frihet och välstånd för alla inte infriats. Jag ser de båda rörelserna som tecken på människornas längtan efter anständighet och medmänsklighet, och tror att pandemin kanske bidragit till att sätta massan i rörelse. 

Martin Luther King hade en dröm, och den handlade om att folket skulle resa sig och inse att ingen makthavare i världen kan stoppa kraften i rörelser som kommer underifrån. Kina försöker hindra medborgarna i Hong Kong att värna sina fri-och rättigheter, och där ser det fortfarande ut som om polisen och militären vinner; men BLM-rörelsen som fortfarande står och väger inger hopp. Det finns risker med grupptänkande och en allt för långt driven kollektivism är potentiellt lika problematisk som hänsynslös nyliberalism. Ingen människa är en ö och ensam är inte stark! Människa är ett kollektiv; en komplex helhet. Även när individer är ensamma står de via kulturen som gör dem till människor i förbindelse med resten av mänskligheten som är större än summan av delarna. 

Tänkande är alltid en kollektiv verksamhet. Det finns inga genier i den mening som många tror och tar för given, det finns bara kollektiva resultat som tillskrivs enskilda. Inte för inte är det vita män med makt som har svårast att acceptera förändringar som kommer underifrån. De har vant sig vid att lyftas av massorna, men när stödet försvinner faller de tungt och. de förstår inte vad som hände. Nu är det upp till oss alla att tänka efter och bestämma oss för vilken sida vi står på och vilka värden vi försvarar. Antingen kan man göra som Trump och förneka kunskapen, eller också kan man försöka lära sig förstå vad som händer och hur förändring fungerar. Ska samhället kunna bli hållbart tror jag mer på det senare än på det förra, som kollektiv och individuell livsstrategi. Livet; we are in it together!

Det är fullt möjligt att fortsätta tänka och agera som om individer är samhällets minsta beståndsdel, som om det är individer och deras unika förmågor som bygger samhället och utgör garanten för hållbarhet. Jag är dock övertygad om att samhällets minsta beståndsdel är gruppen, som kan vara större eller mindre. Människa blir man tillsammans och isolerad och i ensamhet går det inte att tänka nytt och vara kreativ. Samhället och tänkandet är resultatet av samverkan. Även kunskapen är en kollektiv kraft som ingen enskild kan kontrollera. 

Ju mer fokus som riktas mot individen och ju fler som anammar den synen på samhället, desto dummare blir kollektivet. Fler gör samma misstag oftare och färre lär av andra; om och när man ser på samhället som summan av INDIVIDUELLA beslut och handlingar. Självklart är vi alla individer, men människan är ett kollektiv. Och kollektivet eller gruppen blir visare om individerna inser sitt ömsesidiga beroende och börjar tänka TILLSAMMANS. När fler lyssnar mer på andra än talar själva behöver misstag bara göras en gång, sedan sprider sig kunskapen i gruppen genom att alla får del av varandras kunskaper och erfarenheter.

Hur ska vi göra; vad är bäst för samhället och indirekt för alla på sikt? Att gemensamt planera för det värsta och hoppas på det bästa, eller tvärtom: göra upp stora planer och sedan försöka styra individerna i en bestämd riktning och eliminera alla hot mot måluppfyllelsen? Jag tror inte samhällets långsiktiga hållbarhet kan nås på något annat sätt än att arbeta tillsammans för att kollektivt öka medvetenheten om allas ömsesidiga beroende av varandra. Individualismen är ett slags Babels torn, ett slags kollektivt utslag för hybris. Människor har och kommer alltid att ha svårt att komma överens om vad som är ett bra mål att sträva efter, alla har sina idéer, drömmar och visioner. Om utgångspunkten är att jag är en ö och mig själv nog har jag allt att vinna på att fuska, på att tala och agera på ett sätt utåt och ett annat i ensamhet. Om jag däremot accepterar att jag är del av och blir den individ jag känner mig som tillsammans med andra, inom ramen för en grupp, tvingas jag vara mer öppen och delaktig i samt värna det gemensamma tillsammans med övriga.

Gemenskap är som kärlek, ju mer man ger desto mer får man tillbaka. Därför tror jag det är klokare och mer hållbart att planera för det värsta och hoppas på det bästa. Tar man ingen för givet blir det man får mer värdefullt. Ödmjuka grupper är som spruckna vaser och värnas därför mer än adrenalinstinna övermodigt gapande hopar av individer som tror de äger världen och är oövervinneliga. Gruppens vishet gynnar alla och växer på kvadraten av varje ny individ som ansluter sig och solidariskt agerar tillsammans med övriga. Gruppens vishet bygger inte på konsensus, tvärtom. Vishet handlar inte om att komma överens, utan om att bättre förstå varandra och om att tillsammans utveckla förmågan att hantera olikhet. Ju mer mångfald gruppen kan hantera och härbärgera desto mer kunskap får gruppen tillgång till. Homogena grupper som strävar efter mål är dumma. Grupper som består av många olika människor och sätt att tänka och som planerar för det västa samtidigt som man hoppas på det bästa är visa och mer långsiktigt hållbara.

Bildning främjar både mångfald och vishet samt hållbarhet och förståelse för olikhet. Bildad blir man inte på egen hand, det blir man tillsammans med andra. En skola och ett utbildningssystem som bygger på individuell valfrihet riskerar leda till utarmning av både bildningen och gemenskapen. En målstyrd skola där individens framgångar står i centrum leder till kollektiv dumhet och enfald eftersom en sådan skola inte främjar utvecklingen av gruppens intelligens och egenskaper som solidaritet och ödmjukhet, vilket är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet och mänsklighetens överlevnad på sikt.

There is power in a union! Efter pandemin finns fortfarande klimathotet kvar och nya pandemier kommer med säkerhet att drabba mänskligheten. Ska vi kunna klara utmaningarna och rädda förutsättningarna för liv på jorden måste vi inse att män och kvinnor är lika mycket värda och att black life matters; men det går inte att slå sig till ro med att konstatera detta. Först när vi går samman och tänker och agerar tillsammans för att realisera ett öppet och demokratiskt samhälle där alla värderas lika kan den samlade kraften i mänskligheten användas för att skapa ett bättre samhälle för alla, inte bara för några privilegierade få.