Att läsa och bli läst kritiskt

Man kan läsa texter på väldigt många olika sätt, både sina egna och andras. Just nu sitter jag med ett bokmanus som jag känner mig allt mer säker på att det börjar bli färdigt. Men helt säker kan jag inte vara. Därför läser jag extra noga, inte bara språket utan även innehållet och dispositionen. Jag är kritisk mot allt och drar mig inte för att ändra och flytta om i texten. Bitvis blir det en hel del ändringar och vissa passager styrks, och så lägger jag till. Så där har jag gjort flera gånger tidigare, men nu känns det på allvar som texten faktiskt håller för min kritiska läsning. Planen är att lämna manus till ett erkänt förlag någon gång under hösten och jag vet att texten behöver gås igenom minst två gånger till. Nu går jag igenom manuset metodiskt framför skärmen, och när jag är färdig med denna vändan behöver jag läsa texten på papper en sista gång för att förvissa mig om att den verkligen lever upp till mina egna krav. Och efter att eventuella ändringar förts in behövs allt korrekturläsas ordentligt. 

Så kritiskt som jag läser mina egna texter läser jag inte andras, inte ens om de ber mig läsa KRITISKT. Jag är hänsynslös mot mina egna ord och tankar. Inte här på bloggen, men när jag skriver böcker. Boken jag jobbar med nu och har jobbat med i många år har ingen deadline. Där har jag bestämt mig för att inte lämna manuset ifrån mig innan jag är nöjd på allvar. Läroboksmanuset jag arbetar med parallellt har en deadline i i början av september så där måste jag vid någon punkt bestämma mig för att först diskpositionen och sedan innehållet är bra nog, men språket vet jag av erfarenhet att man aldrig blir helt färdig med. Därför försöker jag alltid vara så noga som möjligt när jag skriver, och det gäller här på bloggen också även om jag inte korrekturläser texten innan jag trycker på publicera. 

Man kan bara utvecklas som skribent genom att läsa kritiskt och genom att låta sig läsas kritiskt. Kan eller vill man inte öppna upp sig för andras kritik, både välvilliga läsares och illvilligas, går det inte att lära sig skriva texter som faktiskt fungerar. Vill man bli läst måste man acceptera spelreglerna. Även om man tar kritiken man får på det man skriver personligt och trots att man kan bli sårad av det som sägs måste man bita ihop och göra sig medveten om att det är TEXTEN som kritiseras, inte den som skriver. För mig som dyslektiker tvingades jag tidigt i livet lära mig hantera kritik, och jag är tacksam för att jag inte fick någon diagnos utan behandlades som alla andra. På 1970-talet fick man gå på klinik, men undervisningen var i princip den samma för alla. Visst kände jag mig utpekad och självklart var det jobbigt att ständigt få höra att jag inte kunde stava, men det gjorde också att jag insåg att enda sättet att lära sig var att kämpa. Och det gjorde jag. Kritiken jag fick lärde jag mig lyssna konstruktivt på. Det var texten som kritiserades, inte jag. Sakta lärde jag mig och med åren upptäckte jag allt fler tekniker och verktyg. När jag lärde mig att jag processar text med öronen, att jag lyssnar både på det jag skriver och det jag läser, var det ett genombrott. Och när ordbehandlaren kom, i samband med att jag skrev min C-uppsats, var det förlösande. Vetskapen om att orden jag satte på pränt kontrollerades automatiskt fick mig att slappna av och det hjälpte mig bygga upp självförtroendet. Och sedan dess har jag varit en skrivande människa, vilket jag är enormt tacksam för. Utan öppenheten för kritik hade det dock aldrig blivit så.

När jag läser studenters texter läser jag idag alltid välvilligt. I början av min lärargärning läste jag studenternas texter på samma sätt som jag läste mina egna, och det fungerade inte alls. Det var så jag upptäckte hur personligt man kan ta kritisk, även om den riktas mot texter. Författaren och hens ord och tankar är en och samma och det är svårt att lära sig förstå det. Och man måste lära sig ta kritik om man verkligen vill lära och utvecklas, men det är tyvärr inte min uppgift som lärare. Ingen uppskattar att jag är helt ärlig när jag läser -- varken arbetsledningen eller studenterna. Det oroar mig eftersom det på sikt riskerar att urholka den högre utbildningen. Jag skriver dock om vikten av att både kunna ge och ta emot kritik i mina läroböcker, annars skulle jag inte kunna se mig själv i ögonen. Ibland när jag är opponent känner jag mig som en svikare när jag säger att något är bra, trots att det bara hjälpligt fungerar. Men jag vet att det bara slår tillbaka på mig själv om jag säger vad jag faktiskt anser. Språk är oerhört viktigt och eftersom jag är dyslektiker har det blivit ännu viktigare för just mig.

Kritiken och den kritiska läsningen handlar om olika saker. Den kan bygga på textens innehåll och upplägg, och den kan fokusera på språket och stavningen. Som lärare är jag tacksam för att tiden idag inte räcker för att korrekturläsa studenternas texter, men samtidigt känns det som ett svek eftersom en dålig text är just dålig. Förstår man inte vad som krävs av en för att bli läst och faktiskt gör vad som måste göras kommer man inte att bli läst. Fungerar inte språket i det e-mail man sänder för att presentera sig eller om det personliga brevet i ansökan är illa skrivet och inte korrekturläst hamnar det oundvikligen i papperskorgen och man får inte ens reda på varför. Därför är jag tacksam för mina ibland skoningslösa lärare som var brutalt ärliga. Vill man få beröm för det man skriver MÅSTE man arbeta med texten och det handlar aldrig om hur många timmar man lagt ner, det handlar uteslutande om vad som faktiskt fungerar. Det låter kanske hårt, men det är så det fungerar.

Ovillig kritik ska man inte behöva utsättas för, men skriver man på nätet är det idag tyvärr oundvikligt. Kan man lära sig ta den och hantera även sådan kritik är det dock ingen nackdel. Man måste aldrig göra som den som kritiserar ens text säger, om det inte är en radaktör på ett bokförlag som säger vad man måste göra för att boken ska ges ut. När man får tillbaka texten från någon som läst kan man alltid säga tack för synpunkterna och för att du tog dig tid. Oavsett hur kritikern har läst har man en skyldighet att visa tacksamhet eftersom det tar tid och är mödosamt att läsa texter kritiskt. Och är kritiken välvillig är man korkad om man bortser från den. Den enda kritik man möjligen kan bortse från är den som handlar om att läsaren anser att man borde skriva som hen eller i enlighet med något slags manual. Alla texter är mer eller mindre personliga och samma sak kan uttryckas på väldigt många olika sätt. Det måste man förstå och göra sig medveten om. Det är därför det är så roligt och spännande att skriva och därför blir man heller inte fullärd, alla författare och alla texter kan alltid bli bättre. Det är hur enkelt som helst att säga att texten man läst är bra, men för den som skrivit och arbetar med texten är det en meningslös kommentar.

När texten är färdig kommer saken i ett helt annat läge. Då får man hålla inne med kritiken om man inte finner något allvarligt problem. Fast det ska man inte behöva göra om man själv läst sin text kritiskt och om man utsatt texten för andras kritiska läsning och verkligen lyssnat på kritiken.