Debatten

Debatter gör de som möts till motståndare, och tvingar in båda i var sitt hörn där de måste försvara sig. Den som lyssnar och förstår eller (gud förbjude) erkänner minsta misstag förlorar. Det är så det är upplagt och så det fungerar. Debatten plockar fram och accentuerar det sämsta hos oss människor. Ändå arrangeras det fler och fler debatter. Och samhället polariseras allt mer. Högern anklagar alla som inte håller med för att vara vänster, och vise versa. På TV, om det någon gång händer att en person intervjuas, ställs hen allt oftare till svars. Och om någon säger något om någon annan avbryter programledaren med att säga: "Nu är inte NN här och kan försvara sig". Debatten är inte bara ett sätt att avgöra enstaka frågor, det har blivit det nya normala. Twitter är i princip en enda lång debattråd som lever på att locka motståndare att reagera på varandras uttalanden. Undantaget som bekräftar regeln är Mats Knutsson som ALLTID får tala till punkt, om snart sagt vilket ämnet som helst. Hans kritik presenteras som objektiva analyser och därför behöver han aldrig försvara sig.

Vad hände med samtalet? Vad hände med viljan att förstå sina medmänniskor? Tystnaden, eftertänksamheten, den välvilliga tolkningen? Inte ens i den akademiska världen möts man för att samtala; alla påståenden och förslag sorteras som aningen falska eller sanna. Efter att texterna passerat peer-review blir de oantastliga och den som har flest artiklar betraktas som auktoriteten på området som alla andra måste följa för att inte kastas ut i kylan. Bara fakta fungerar i en debatt. Kunskapen är aldrig entydig, så därför offras den på effektivitetens altare. Allt vad bildning heter rensas ut från skolan när den anpassas efter efterfrågan på korrekt information. 

Livets och tillvarons gråskalor suddas ut när debatten blir norm. Och när komplexitet och mångtydighet förnekas förvrängs verklighetsbilden. Antingen är man med, eller mot. Gränser bevakas och mångfald betraktas som ett hot. Vänner sluter sig samman för att skydda sig från det växande hotet från alla fiender som finns överallt, utom i hemmets lugna vrå och i filterbubblornas homogeniserade flöde av bekräftande inslag som stärker en i uppfattningen om att man har rätt och står på det godas sida.

Politik handlar inte längre om att vilja, som Palme menade. Politik handlar om att vinna över så många väljare som möjligt till den egna sidan. Den gamle militärteoretikern Clausewitz såg på kriget som politik, med andra medel. I dagens debattkultur har man vänt på det där och nu har politiken blivit krig, med andra medel. På nätet krigar högens twitterprofiler mot vänsterns motsvarigheter och på ledarsidorna finns inga nyanser. Eftersom S leder regeringen angriper högern och de så kallade sverigevännerna vårt land och vårt samhälle genom att håna Stefan Löfven och ansvariga för myndigheterna. 

Inte ens pandemin för oss samman, trots att vi både borde och behöver enas för att klara av att hantera smittan. Eftersom debatten är norm kan man inte bara lyssna på FHM man måste bestämma sig för om man håller med eller är emot, och sedan går man på jakt för att leta upp meningsmotståndare som ska förgöras till varje pris. Oppositionsindignation förväxlas på detta sätt med berättigad kritik och hat blir en del av vardagen för allt fler.

I förrgår presenterade Palmeåklagaren den person man anser mördade Palme, och det var den så kallade Skandiamannen; en känd Palmehatare. Han var inte ensam. Palmehatet var utbrett och det intensifierades under valrörelsen 1985. Skillnaden mellan där och då är att Palme var ensam. Gränslinjen stod mellan honom och högern. Hat är en stark känsla som mobiliserar obehagliga krafter och får människor att göra fruktansvärda saker, vilket borde mana till eftertänksamhet.