Kunskapens väsen

Hur ska man se på kunskap; som något i kraft av sig själv, eller som ett slags relation eller process? Är kunskapen extern i förhållande till människorna som skapar den, eller har vi att göra med en komplex helhet bestående av känslor, rationalitet och en föränderlig verklighet? Dessa tankar har snurrat i mitt huvud sedan igår när jag lyssnade på avsnittet i Filosofiska rummet där Åsa Wikforss och Jonna Bornemark diskuterade relationen mellan förnuft och känsla på ett mycket tankeväckande sätt. Det var verkligen ett samtal!

Programmet presenteras så här på SRs hemsida:

Senare års forskning har gjort spännande upptäckter när det gäller känslornas roll i beslutsfattande - förnuftet verkar inte klara den saken på egen hand. Men vad betyder det för forskning och vetenskap? Vad är känslornas roll i kunskapsprocessen? Hur förhåller sig förnuft och känsla till varandra? Står känslan i vägen för förnuftet – eller bakom det? Bör vetenskap och forskning utgå från känslan eller undvika den?

Även om Wikforss och Bornemark bemötte varandra med respekt och var överens om mycket talade man lite förbi varandra, och orsakerna till det har snurrat i mitt huvud sedan dess. Samtalet var ett av många arrangerade möten mellan kontinental och analytisk filosofi, och jag stärktes än en gång i min övertygelse om att de franska filosofer jag ständigt återvänder till arbetar med ett kunskapsbegrepp och en verklighetsuppfattning som är mer användbar än den analytiska filosofin. Även om det inte finns några vattentäta skott mellan tanketraditionerna var filosoferna överens om att Wikforss framförallt verkar i den analytiska traditionen och Bornemark i den kontinentala.

Skillnaden mellan Bornemark och Wikforss är att Bornemark både i sin forskning och i programmet diskuterar ämnet för programmet, hon undersöker hur kunskap blir kunskap och hur kunskap används i vardagen. Wikforss talade om ett slags kunskapsideal, där kunskapen plockats ut ut det sammanhang som den både uppstår i och är en oskiljaktig del av; hennes kunskapsbegrepp var hypotetisk. Bornemark menar att förnuftet är förkroppsligat och därför bara i teorin går att separera från känslorna medan Wikforss menar att man måste separera förnuftet och känslorna. Där fastnade man lite i diskussionen.

Paradoxalt nog intog Wikforss, som försvarar förnuftet och rationaliteten och menar att kunskap är något i kraft av sig själv, en normativ hållning där hon menar att man bör utgå från förnuftet och hålla känslorna borta från kunskapen. Hennes kunskapsbegrepp blir därigenom oanvändbart, det blir en lek med ord alternativt ett kliniskt försök vars resultat inte går att applicera på den verklighet som kunskapen sägs handla om. Bornemark undersöker kunskapen så som den faktiskt fungerar i verkligheten och utgår från att det både är en process och en dynamisk helhet. Bornemark diskuterade också känslornas roll i kunskapsprocessen samt hur förnuft och känsla förhåller sig till varandra. Båda var (självklart) överens om att förnuftet måste överordnas känslorna, men Bornemark utgår inte bara från att det är så utan forskar om hur det ser ut i praktiken.

Jag lärde mig massor av att lyssna på dem båda två. Wikforss insisterande på att vi vet och att förnuft är synonymt med kunskap var mer klargörande än Bornemarks pedagogiska förklaringar, av hur kunskap blir kunskap och hur kunskap faktiskt fungerar, eftersom jag därigenom fick en bättre förståelse för hur man tänker om och ser på kunskap inom positivismen. Det blev uppenbart att jag i mitt sökande efter förståelse för verkligheten och kunskapen drivs av samma frågor från Bornemark och att jag också landar i samma förståelse för relationen mellan vetande och verklighet.

Framtiden är öppen och under ständig tillblivelse. Livet, verkligheten och våra mänskliga kroppar är flöden. Även om det teoretiskt går att detaljstudera separata utsnitt av verkligheten och enskilda fenomen och företeelser fungerar det bara i teorin. För att kunskapen ska kunna bli användbar måste vetandet sättas i relation till verkligheten, den måste förändras tillsammans med tillvaron. Och då går det inte att separera förnuftet från känslorna. På samma sätt som ut- och inandning är varandras förutsättningar är förnuft och känsla en dynamisk helhet. Att påstå detta är motsatsen till kunskapsrelativism. Det är så verkligheten och vi människor ser ut och fungerar och kunskapen måste ta detta i beaktande, annars handlar kunskapen om något annat än det som undersökts.

Kunskap är inget i kraft av sig själv och den går inte att separera från kropparna som både söker svar och använder resultatet av det dedikerade och hårda arbetet med att utveckla förståelse som all forskning utgör. Kunskap är inte en produkt som kan produceras och säljas på en marknad!