Lite fler tankar om kunskapens väsen

Igår läste jag ut Steven Pinkers bok Upplysning NU: Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism. Jag läste även hans tidigare bok Ett oskrivet blad: Och andra myter om människans natur. Trots att han kritiserar den tanketradition jag hämtar en stor del av min inspiration från tycker jag att han skriver bra och jag lär mig massor. Jag har inga problem med honom eftersom jag också försvarar vetenskapen och är intresserad av lärande och kunskapsutveckling. Pinkers och många andras kritik av det som brukar klumpas ihop i begreppet postmodernism intresserar mig. Jag förstår nämligen inte vad kritikerna uppfattar som så problematiskt. Och jag fascineras av hur okritisk och dåligt underbyggd kritiken mot Nietzsche, Foucault, Deleuze och Latour är.

Postfilosofin är ingen enhetlig rörelse och det går absolut att finna texter och uttalanden, framförallt från studenter och mindre nogräknade forskare, som är problematiska och definitivt förtjänar kritik. Jag kräver dock mer än anekdotisk bevisföring av Pinker och andra som säger sig försvara KUNSKAPEN och som hyllar vetenskapens höga ideal. Postfilosofin anklagas för att vara relativistisk, men man bryr sig inte om att försöka förstå varför. Det är en vetenskaplig tradition som kommer efter normalvetenskapen, och dess mål är att utveckla förståelse för hur kunskap blir kunskap och man strävar efter att förbättra vetenskapen. Postfilosofin är en reaktion på problemen som finns inbyggda i positivismen, inte ett flummigt alternativ till vetenskapen. Nietzsche, Foucault och Deleuze, som jag är mest insatt i, försvarar kunskapen.

Pinkers bok är ett försvar för vetenskapen och förnuftet, och jag läser den med stort intresse. Det slår mig dock att han har lika svårt som Åsa Wikforss (som jag skrev om igår) att förklara vad förnuftet faktiskt är. Varken hon eller Pinker verkar ha läst Deleuzes avhandling The logic of sense, där han noggrant undersöker förnuftet. Hans slutsats är att förnuftet bara existerar i människors föreställningsvärd, att det är ett ideal. I samtalet mellan Bornemark och Wikforss blev det nästan smärtsamt tydligt hur lite Wikforss brydde sig om definitionen av förnuftet som hon, Pinker och även Ivar Arpi och många andra som kritiserar postmodernismen säger sig försvara. Hon ville inte diskutera frågan om vad förnuftet är och hur det fungerar. Det vet vi, sa hon. Det räcker att läsa vetenskapliga artiklar. Wikforss litar alltså okritiskt på människor hon anser vara värda att lita på och visar därmed i ord och handling att talet om kunskap och försvaret av sanningen till dels bara är ord.

Bornemark har liksom Deleuze forskat om hur tänkande fungerar och hur människor faktiskt använder förmågan att tänka rationellt, och Latour har studerat hur vetenskapliga resultat skapas och varnar för risken att forskare hänvisar till studier och andra forskare, snarare än till verkligheten som man säger sig undersöka. Den postmoderna kritiken mot vetenskapen handlar om forskningen och forskarna, inte om kunskapen. Foucault studerade vetenskapen ingående och kritiskt. Resultatet av dessa forskningsinsatser är att förnuft och sanning är ideal som det är oerhört svårt att faktiskt leva upp till. Att kritisera postmodernismen för att vara relativistisk är därför djupt orättvist. Man ger sig på budbäraren och agerar på samma sätt som företrädarna för den katolska kyrkan när upplysningens (vars ideal Pinker med rätta hyllar) företrädare avslöjade blottor i kyrkans världsbild.

Steven Pinker avslutar boken med en ursinnig kritik mot Nietzsche och en rad postmodernister, som han uppenbarligen inte har läst. Liksom Wikforss litar han på forskare som säger sig ha undersökt saken. Citaten från Nietzsche som kritiken bygger på hämtar Pinker från två böcker. Och samma citat används av alla som säger sig försvara vetenskapen och förnuftet. Jag har dock läst Nietzsches SAMLADE verk och vet att citaten dels är tagna ur sitt sammanhang, dels inte är representativa för den filosofi han lämnat efter sig. Och det faktum att Mussolini och Hitler sade sig vara inspirerade av Nietzsche säger mer om dem än om Nietzsche eftersom ingen kan ta ansvar för hur ens tankar används efter att man är död. Kritiken är alltså illa underbyggd och djupt orättvis.

Och eftersom Pinker anser att Nietzsches filosofi falsifierats, trots att det sättet att se på kunskap inte är tillämpbart på filosofi, hävdar han helt utan att kunna visa något vetenskapligt stöd för det, att även Foucault och Deleuze (som han inte läst) är ovetenskapliga. Pinkers försvar för KUNSKAPEN och FÖRNUFTET visar sig alltså bygga på anekdoter och han litar alltså okritiskt på auktoriteter som han har förtroende för, vilket är precis vad prästerna i den katolska kyrkan gjorde.

Postmodernismens kritiker och försvararna av vetenskapen hänvisar ofta till samma "bevis" för att postmodernismen är ovetenskaplig som alla andra kritiker använder. Beläggen är få och någon systematisk genomgång handlar det inte om. Det hänvisas till exempel ofta till Sokals bluffartikel, som trots att den bara bevisar att det går att få en dålig artikel publicerad i en vetenskaplig tidskrift används som bevis på att all postmodern forskning är ovetenskaplig, vilket är ett helt orimligt påstående. Om kritikerna nu är så logiska som de hävdar borde de även ta avstånd från all medicinsk forskning efter att Macchiarini avslöjades (av en journalist, inte av vetenskapen som valde att kritisera visselblåsarna istället) som fuskare. Det hänvisas även till ett feministiskt projekt om glaciärer, som sägs bevisa att genusvetenskap är ovetenskapligt. Trots att Sverker Sörlin (en av Sveriges mest ansedda forskare) i en klok artikel i DN visat är ett ovetenskapligt påstående använder sig Ivar Arip och Anna-Karin Wyndhamn just den artikeln för att "bevisa" att genusvetenskap är ovetenskaplig.

Ingen vettig människa förnekar förnuftet och vetenskapen, men bara de som VERKLIGEN är intresserade av kunskap tar frågorna på allvar och intresserar sig för vad förnuftet faktiskt är och hur vetenskapen fungerar i praktiken. Jag tycker det är trist att tvingas konstatera att Pinker, Wikforss och andra som är kritiska mot den forskning jag bedriver litar så blint på sina kollegor och bygger sina resonemang på illa underbyggda resultat av forskning som lider svårt av konfirmationsbias. Kunskap kan bara förvaras med kunskap, och den äger ingen.