Å ena sidan är det en helt vanlig dag, eftersom åren som går bara är ett sätt för oss människor att hålla ordning på tillvaron. Och just därför är det å andra sidan en väldigt speciell dag, detta årets och 2010-talets sista dag. Imorgon är det 2020 och vi är inne i ett nytt decennium. Det blir mitt sjunde och som det känns nu, viktigaste decennium. Ska jag göra något av eller med mitt liv är det nu det måste ske. Får jag ha hälsan kommer jag att fortsätta jobba in i 2030-talet, men det är här och nu, under de närmaste åren som jag skördar frukterna av mina ansträngningar under tidigare år. Lite ödesmättat känns det, men jag känner mig själv. Jag vet att jag har grandiosa drag; samtidigt som jag är luttrad. Det kommer nog att bli ungefär som det varit, fast ändå inte.
I slutet av januari kommer min lärobok och med lite tur kommer jag ut med minst en bok till under året, kanske två. Och jag skissar på ett par böcker till. Lärande och kunskapsutveckling är långsamma processer, som jag ihärdigt och enträget har kämpat med sedan slutet av åttiotalet, eller egentligen i hela mitt liv. Först i backspegeln och sent i livet har jag upptäckt att sökandet kunskap alltid gett mitt liv mening, även långt innan jag började studera. Lusten att lära får mig att gå upp på morgonen, ofta okristligt tidigt. Det är för att lära och utvecklas som människa jag skriver, läser och engagerar mig i olika frågor och forum. Inte bara för min egen högst personliga skull, tvärtom. Jag tror på kraften i ord som TILLSAMMANS; det är därför jag jobbar på en bok om mellanrummen. Det är därför mina läroböcker och min undervisning ser ut som den gör.
Ingen äger tiden, den lever man i och jag anser att man har ett ansvar att göra det mesta och bästa av dagarna, veckorna och åren som går; både för sig själv, sina nära och kära och för samhället man lever i, mänskligheten som helhet och livet på jorden. På ett sätt är det en tragisk och djupt problematisk tid vi lever i, på ett annat är det en tid fylld av möjligheter. Inser vi inte vår egen personliga obetydlighet i det stora hela och överger vi inte protektionismen, nationalismen och egoismen på livets och tillvarons alla områden -- börjar vi inte tänka och agera tillsammans för vår gemensamma framtid är vi alla förlorade.
Ingen äger kunskapen och kulturen är allas eller ingens; den både påverkar och påverkas. Jag säger till mina studenter att jag ägnat hela mitt akademiska liv åt att försöka förstå kunskap och kultur, och jag är lika förvirrad nu som när jag började studera. Fast jag är det på ett högre plan och är ödmjuk inför allt vi inte vet och allt som inte går att veta något om. Framtiden till exempel. Den finns inte, den blir till. Samhället är inte och de som säger sig veta vad som kommer att hända under 20-talet ljuger, även om de skulle få "rätt". Vad som helst kan inte hända, det som är utgör förutsättningen för det som blir.
Sakta växer det fram en insikt om vårt sätt att leva påverkar klimatet och samhället. Även om sambanden inte är linjära och konsekvenserna av handlingar och beslut inte går att räkna på är det allt fler som avstår från handlingar som leder till onödig klimatpåverkan. Tågresor är det nya svarta och för bara några år sedan kände ingen skam över att flyga eller äta kött. Samtidigt växer främlingsfientligheten och partier som talar till känslorna. Under 2010-talet har det blivit sämre på fler områden än under något annat årtionde som jag levt. Just därför finns det alla chanser i världen att 2020-talet blir det årtionde då det vänder.
Behovet av kunskap och förståelse är skriande. Därför är jag tacksam för att jag inte satsade på att göra en akademisk karriär under 2010-talet. Jag tog beslutet att satsa på kunskapen och min egen intellektuella utveckling, både för min egen skull, för mina studenters och för samhället som helhet. Samhället behöver inte fler vetenskapliga artiklar; det är kunskap och förståelse vi behöver. Kompetensen att analysera populisternas och experternas budskap är viktigare idag än någonsin. Jag kan vila och känner mig trygg i känslan av att veta och förstå, och det jag kan och har lärt mig kan ingen ta ifrån mig. Min tacksamhet över att bli läst och uppskattad för mina kunskaper är gränslös och jag är ödmjuk inför det faktum att allt på kort tid kan förändras till det sämre framöver. Det gör mig inte uppgiven, tvärtom fyller det mig med kraft, mod och inspiration att fortsätta. Det är som sagt nu det ska hända, om det händer, det jag kan bidra med.
Slutar där och ägnar resten av dagen åt att fixa med maten till ikväll. Önskar alla mina läsare ett gott slut och en fin början på det nya året och det nya decenniet. Tillsammans kan vi mer än var och en på egen hand!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar