Vem ska jag som statligt anställd vara lojal mot?

Som fast anställd högskolelärare och forskare får man ofta höra att man arbetar på skattebetalarnas uppdrag och att vi har ett ansvar att använda pengarna så klokt som möjligt. I praktiken betyder det oftast att hålla nere kostnaderna genom effektiviseringar, vilket vi också tvingas till när högskolorna inte får full kostnadsteckning för löneökningar och andra fasta utgifter som verksamheten genererar. Även om det saknas grund för det tas det för givet att det går att effektivisera utbildning och forskning och vi lärare och forskare förväntas vara lojala mot besluten som tas. Verksamheter inom många andra områden går att effektivisera, men hur skyndar man på lärande och ökar genomströmningen? Det finns bara ett sätt; att låta lärarna utföra mer arbete på kortare tid och genom att sänka kraven. Därför skaver det i mig när jag uppmanas tänka på att min lön betalas av det allmänna, för dels tänker jag ofta på just det, dels anser jag att sättet som mitt arbete är organiserat på ofta går på tvärs mot vad jag menar kännetecknar en ansvarsfull förvaltning av skattemedel. Detta får mig att fundera över vem jag egentligen förväntas jag vara lojal mot: högskolans ledning eller skattebetalarna?

Som docent och lektor har jag genomgått en av landets allra dyraste utbildningar, på skattebetalarnas bekostnad. Jag har genom åren skaffat mig både kunskaper om och erfarenhet av kunskapsproduktion och lärande, och som forskare har jag visat att jag kan ta ansvar och arbeta självständigt. New Public Management som är den ledningsfilosofi som används på högskolan bygger på tankar hämtade från näringslivet i allmänhet och tillverkningsindustrin i synnerhet. I produktionen av standardiserade varor har det visat sig vara effektivt att flytta kunskap från arbetarna till systemet, liksom att dela upp och standardisera arbetet i ett antal moment. Verksamheten vid löpande band kan trimmas och kvaliteten på varorna kan mätas. Där går det utmärkt att effektivisera utan kvalitetsförlust. Forskning och utbildning är dock något väsensskilt. Som lärare och forskare arbetar jag med unika människor och har att hantera nya problem varje dag. Mitt arbete går ut på att skapa kunskap och främja lärande. Jag producerar varken varor eller tjänster. Lärande är individuellt och eftersom människor varken läser eller tänker snabbare idag än man gjorde på medeltiden går det inte att effektivisera utbildning och forskning utan kvalitetsförlust.

Kontentan av detta liksom det som skaver är att jag utbildats på skattebetalarnas bekostnad för att skapa kunskap, tänka kritiskt och främja studenters lärande, men jag förväntas ändå producera mätbara resultat snabbare och mer effektivt för varje år som går. Och kritiserar jag sättet som verksamheten organiseras på får jag höra att jag arbetar på skattebetalarnas bekostnad och att vi inte får slösa med pengar. Som sagt, jag vet och det tänker på det hela tiden. Min tacksamhet gentemot skattebetalarna är stor och jag tar mitt arbete på största allvar och känner mig hedrad över förtroendet att får arbeta med något så pass viktigt och samhällsbyggande som lärande och kunskapsutveckling.

Jag skriver detta för att väcka frågan och för att inspirera till samtal om hur pengarna som samhället investerar i utbildning och forskning ska användas på bästa sätt, för att främja demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Vi får inte den forskning och högre utbildning vi önskar oss, vi får vad vi förtjänar. Nyckeltal är inte samma sak som kunskap och lärande, och vi vet att betygen ökar samtidigt som kunskaperna sjunker. Någon klok människa har sagt att utbildning är dyrt, men den kostnaden är noll och ingenting jämfört med att inte satsa något alls på skolan och den högre utbildningen. På pappret går det att få mer kunskap för mindre pengar, men det återstår att bevisa att det är så det fungerar i verkligheten.