Jag trivs där jag är och finner mening i det jag gör, men ibland saknar jag etnologin och mina kulturvetarpeers. Igår när jag satt och skrev på en artikel dök begreppet, den etnologiska blicken upp i huvudet, och det slog mig att det var evigheter sedan jag hörde någon tala om det där. När jag var student och under doktorandåren talade vi mycket och ofta om den unika blick som etnologer har eller utvecklar. Var det en förvärvad eller medfödd egenskap, därom tvistades det. Jag tror inte alla kan lära sig utveckla den där blicken, men alla kan hela tiden bli bättre. Tyvärr har den akademiska kulturen av idag utvecklats i en riktning som gör att egenskaper som vårdats av etnologer sedan starten håller på att bli obsoleta.
Den etnologiska blicken och värnandet av ett vackert språk är två egenskaper som idag inte gynnar forskares akademiska karriärer, vilket är olyckligt eftersom det handlar om kunskapsbyggande förmågor. Vill man göra karriär idag måste man producera resultat i form av allt mer standardiserade artiklar skrivna på engelska för en allt smalare publik. Forskares frihet att uttrycka sig kringskärs av peer-review systemet som tvingar in allt och alla i en likriktad form. Det drabbar etnologer hårdare än många andra, för etnologer skriver om människors dynamiskt föränderliga vardagsliv. Kunskapen om kultur är mer preliminär än annan kunskap eftersom den hela tiden förändras i mötet mellan människor. Kultur är inte en exklusiv angelägenhet för forskare, forskningsresultaten måste spridas i samhället för att bli meningsfull.
Etnologer skriver om det som alla människor har förstahandskunskap om och befinner sig mitt i sitt studieobjekt på samma villkor som alla andra. Den etnologiska blicken handlar om att se bortom det givna utan att lämna det vardagliga. Det handlar om att göra sig främmande för det invanda samtidigt som det främmande måste göras invant. Blicken och språket är två sidor av samma sak och därför vrider etnologer besvärat på sig när de får frågan: Vad kommer du fram till? Som kulturskare kommer jag aldrig fram till något, jag skapar verktyg som kan användas av människor i vardagen för att se mönster och för att få upp ögonen för konsekvenser av tankar och handlingar. Etnologer vet inte mer om samtidskulturen eller om människors liv, men man vet bättre och förstår mer.
Etnologers metod att sprida kunskap handlar om att engagera sig i en ständigt pågående och inkännande dialog med allmänheten. Etnologi är inte ett folkärt och tillsynes lättillgängligt vetenskapligt ämne av lättsinnighet. Etnologi ett en vetenskaplig ämne och etnologer sysslar med forskning, och det är kunskapsmålet som avgör vilka metoder och sätt att sprida insikterna som är bäst, inte några akademiska trender. Jag bloggar inte för att sprida resultat, jag gör det för att Flyktlinjer är ett slags gränssnitt mellan mig och kulturen jag undersöker. På samma sätt som jag skriver för att få syn på och möjlighet att modifiera mina tankar, bloggar jag för att både påverka och påverkas av kulturen jag lever i tillsammans med alla andra. Jag skriver för att tänka och tänker för att skriva, och jag lever på samma sätt i och med mitt studieobjekt.
På måndag och en vecka framåt är det min avsikt att helt gå upp i skrivandet av den bok om kultur som jag ser som mitt magnum opus, mitt viktigaste arbete, där jag sätter mina samlade kunskaper om kultur, kunskap och (kultur)forskning på pränt. Jag skriver inte boken för att sammanfatta vad jag vet eller för att sprida några resultat. Jag talar inte om hur det är, av den enkla anledningen att kultur inte är, kultur blir hela tiden till. Kultur är förändring. Därför ser jag boken som ett försök från min sida att formulera en mellanrummets kunskapsfilosofi. Utan den etnologiska blicken och ett rikt och varierat språk som kan fånga vardagens och det mellanmänskligas alla skiftande nyanser, blir forskningen om kultur meningslös. Därför är det med bedrövelse jag står vid sidan av och ser på hur den akademiska kulturen blir allt mer kulturförnekande.
Jag gör ingen karriär eftersom jag valt att satsa på kunskapen. Jag följer språket och rör mig i den riktning som min etnologiska blick pekar. Jag styr inte och har ingen kontroll, jag är medskapare av både kunskapen och kulturen jag forskar om. Karriär är liksom pengar en social konstruktion, den betyder ingenting. Kunskap och bildning är långt värdefullare än titlar och utmärkelser. Kunskap är inget man kan konkurrera om, den kräver samverkan och ödmjukhet, vilket man får på köpet när man engagerar sig i skrivandet och utvecklar den etnologiska blicken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar