Dagens bild: Pressfriheten utmanad inifrån

Det fanns en tid när medierna spelade en viktig roll i granskningen av samhällets makthavare och försvaret av yttrandefriheten. Idag håller den uppgiften på att tappats bort och tidningsutgivning liknar allt mer vilket företagande som helst, vars mål är att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är svårt att säga vad som hönan och ägget, men ägarna av medierna är idag mäktiga ekonomiska aktörer i samhället, alltså betydande makthavare som borde granskas lika noga som alla andra makthavare. Detta ligger dock inte i mediernas intresse och därför finns anledning till oro. 

Även om många människor inte bryr sig särskilt mycket så behöver demokratin medierna (i dess klassiska form, som en kritiskt granskande instans) och därför är det minst sagt olyckligt om medierna inte tar den uppgiften på största allvar; för vem ska granska makten om medierna själva är en del av den, och hur kan samhället skyddas mot medieföretagens försvar av både egna och andra makthavares ekonomiska intressen? Allt och alla hänger ihop och ingen kan tvinga någon till något; det är demokratins dilemma. Kunskap om och förståelse för just det är därför viktigare än något annat. Skolans roll är i den situation vi nu befinner oss i viktigare än någonsin, men olyckligtvis är stora delar av skolverksamheten idag privatiserad och liksom medierna ägd av mäktiga kapitalintressen. Skattebetalarna och konsumenterna har makt, men till skillnad från ägarna av medierna, skolkoncernerna och andra, ofta multinationella företag, är den den makten utspridd och som enskild är det omöjligt att göra något åt situationen. Skolan och kritiskt granskande medier som tar ett bildningsuppdrag på allvar skulle kunna skapa kunskap och förståelse, både för komplexiteten och svårigheterna samt möjligheterna och vinsterna med att värna demokratin.

Blickar vi bakåt och tittar på historien kan vi lära oss en massa av Lars Johan Hierta (grundare av Aftonbladet 1830) som kämpade för pressfriheten i en tid när den inte var självklar. Hans kamp byggde på ideal som borde vara gångbara än idag. Jag läser på Wikipedia:

Han var inriktad på att göra grundlagarna till en sanning i livet, att väcka folkets vilja till ett större deltagande i samhällsarbetet, att för detta skapa bättre former än ståndsrepresentationen samt att så snart som möjligt skapa stöd och ledning för en tidning som representerade de liberala strävandena som fanns inom alla samhällsklasser i landet.

Krigets första offer är sanningen, brukar man säga. Idag håller sanningen dock på att utvecklas till en förhandlingsfråga där den starkes rätt råder. Och medierna som tidigare tjänade pengar på att granska makten och värna demokratin och öppenheten tjänar idag olyckligtvis mer pengar på att underhålla människor genom att ge dem vad de vill ha, inte vad de behöver.

Ovanstående tankar var det första som dök upp i huvudet på mig när jag såg dagens bild.

Bild: Ajan

Jag har inte för avsikt att tolka bilderna eller uttala mig om vad de betyder egentligen. Jag sätter ord på mina tankar och överlåter till läsaren att acceptera eller tänka själv och modifiera eller reagera. Jag ser en galen general framför en exekutionspatrull redo att skjuta på journalisten som skriver om konflikten. Tänker på Martin Schibbye och Johan Persson som med risk för sina egna liv begav sig in i Etiopien för att skriva om diktaturens offer, men jag tänker samtidigt på Fox News i USA eller reklamkanalerna här hemma. Media är ett mångfacetterat begrepp och gränserna mellan det ena och det andra är flytande. Journalister kan vara hjältar som arbetar på folkets, demokratins och det öppna samhällets uppdrag och med långsiktig hållbarhet som mål. Eller så kan de vara kändisar med makt över medborgarnas liv, som bara bryr sig om sig själva. Journalister kan också liera sig med makten, vilseleda medborgarna och undergräva demokratin.

Mitt första intryck av bilden var just tanken om att sanningen är krigets första offer, men när jag tänkt några varv kring ämnet kan bilden lika gärna tolkas som att medierna spelat ut sin roll och bör ställas till svars för sin underlåtenhet att ta det granskande uppdraget på allvar. Samhället och demokratin klarar sig utan medierna, men bara om någon annan tar på sig det granskande uppdraget. Medierna klarar sig dock inte utan det öppna samhället och medborgarna, inte i längden i alla fall efter som diktatorer brukar vilja kontrollera pressen, just eftersom de har potential att granska makten och sprida samhällsviktig information till folket.