En av alla ansökningar som inte vann bifall

Idag fokuserar jag till 100 procent på bokskrivande och njuter av en sällsynt chans att verkligen göra det jag är utbildad för att göra: Tänka kritiskt, utforma begrepp, skapa kunskap och formulera ord. För att balansera upp dagen publicerar jag en ansökan som jag var nöjd med, men som trist nog inte vann bifall. Den handlar om det projekt jag ägnar resten av dagen åt.

För en mer samtalande kulturforskning

På senare tid har jag med växande frustration upplevt hur kunskapen och förståelsen för kultur allt mer håller på att utarmas i samhället, vilket jag tror är en av orsakerna till den växande populismen och faktaresistens som utgör ett allvarligt hot i sig samtidigt som det är ett hinder för det hållbarhetsarbete som måste utföras för att rädda livet på jorden. Kulturen, menar jag, är samhällets hjärta och blodomlopp; den ger syre åt tankar och för människor samman, och är därför lätt att ta för given, vilket är djupt olyckligt och ett av kulturvetenskapens dilemman.

Jag söker på detta sätt medel för att frigöra tid som behövs för att redigera och sammanställa innehållet i en bok om kultur, kunskap och förutsättningar för hållbarhet som bygger på min samlade forskargärning hittills och som också kan nå ut till allmänheten, där kunskapen om kultur behövs och dit den måste spridas för att få genomslag.

Planen är att jag ska söka tjänstledigt från min tjänst som lektor för att under fyra månader på halvtid ägna mig åt skrivande, redigering och sammanställning av boken. Av erfarenhet vet jag att skrivande tar tid men eftersom jag redan har skrivit tre akademiska böcker om ämnet och även fått respons på innehållet i dem tror jag inte det är orealistiskt att bli färdig med boken på fyra månader, även om arbetet utförs på halvtid. Jag arbetar bäst när jag får ha många bollar i luften och ser ingen poäng med att vara helt ledig i tre månader, jag får mer gjort när jag kan arbeta parallell med undervisning, forskning, inläsning, bloggande och bokskrivande; därför tror jag upplägget kommer att hålla och att boken ska kunna vara klar att presenteras för ett förlag någon gång under hösten 2019.

Bakgrund

Redan tidigt i min akademiska karriär bestämde jag mig för att jag vill bidra med och sprida kunskap i samhället, inte låsa in mina insikter i specialtidskrifter som endast läses av kollegor och som ofta skrivs mer i meriteringssyfte än för att bidra till folkbildning och kunskapsspridning. Jag är kulturvetare och resultatet av kulturvetenskaplig forskning måste spridas brett för att få genomslag; det är först när många människor förstår och reflekterar över kulturen som den kan förändras. Sedan 2011 driver jag därför bloggen Flyktlinjer (https://flyktlinjer.blogspot.se) vars syfte är att sprida kunskap om olika aspekter av kultur till allmänheten. Bloggen är den plats där snart sagt allt mitt skrivande och tänkande börjar. Där sätts de första tankarna på pränt och testas inför publik, och jag lär mig massor av reaktionerna, kommentarerna och vad som blir läst, av vem och hur. Det fina med att blogga som kulturvetare är att kunskapen sprids i realtid via ett interaktivt medium. Bloggen är helt reklamfri och arbetet med att driva den utförs ideellt, på fritiden. Jag ser Flyktlinjer som ett folkbildningsprojekt och skriver och publicerar texterna både för att nå ut och för att utvecklas som tänkare själv. Bloggen uppdateras minst en gång om dagen utom under semestern då jag tillåter mig att vara lite friare. Sedan starten har det blivit över 3700 bloggposter. Bloggen har klickats på över 770000 gånger och varje ny post läses av mellan 100 och 300 (ibland uppåt 1000) läsare. Den mest besökta posten har klickats på över 15000 gånger. På Flyktlinjer byggs ett arkiv med tankar upp och jag kan i efterhand arbeta vidare med, om det visat sig fungera. På det sättet har jag skrivit både föreläsningar och artiklar samt tre böcker (vilka publicerats open access på nätet). Böckerna ingår i en serie vars gemensamma undertitel är: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Och det är dessa böcker jag har för avsikt att omarbeta till en bok, mitt magnum opus, där jag sammanfattar min kulturvetenskapliga forskargärning och lämnar mitt bidrag till en bättre, mer bildningsinriktad och hållbarhetsfrämjande kulturvetenskap.

Boken ser jag som ett viktigt led i min strävan efter att meritera mig till professor. Jag ser de tre böckerna tillsammans med den fjärde boken som jag härmed söker pengar för att sammanställa, både som mitt livsverk och som ett sätt att betala tillbaka till samhället för chansen jag fått att studera och forska.

Fördjupade tankar om projektets kunskapssyn

Vid sidan av forskningen har jag undervisat och föreläst om olika aspekter av kultur sedan mitten av 1990-talet och jag har med växande frustration upplevt hur kunskapen och förståelsen för kulturens inneboende logik utarmats i samhället, vilket jag tror är en av orsakerna till växande populism och faktaresistens i samhället. Kulturen, menar jag, är samhällets hjärta och blodomlopp; den ger syre åt tankar och för människor samman.

Lyhördhet är viktigt för alla som vill studera och förstå kultur, liksom ödmjukhet inför livets och tillvarons komplexitet. En tvärsäker kulturvetenskap är inte en vetenskap om kultur. Det är kulturvetenskapens moment 22. För att erkännas som forskare idag avkrävs man säkerhet och prognoser för framtiden. Kultur, som är mitt forskningsområde, fungerar inte på det sättet, och därför blir det svårt för kulturforskare att agera i akademin idag. Det är inte bara ett problem för kulturvetare, det är också ett problem för människor och samhällsutvecklingen eftersom det påverkar kunskapsutvecklingen i samhället. Om man bara lyssnar på den som är tvärsäker och kan visa evidens för det som sägs kommer den som vill säga något, den som vill vara med och påverka utvecklingen, att tvingas uttrycka sig säkert och peka på evidens, vilket inte alltid är det mest vetenskapliga sättet att uttrycka sig, särskilt inte om det är kultur man vill veta något om och lära sig förstå. Mycket talar för att vi lever i en kulturförnekande kultur, vilket paradoxalt nog, oundvikligen också är en kultur; en kultur som får kulturforskare att framstå som mindre vetenskapliga än andra forskare och som därför påverkar synen på kulturen och gör den osynlig genom att kunskapen om den inte tas på allvar.

Som kulturforskare jag har tagit djupt intryck av de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari och deras tankar om nomadologi som kan sägas handla om att lära sig se och hantera komplexitet och förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka förutsättningar för förändring. Min forskning handlar mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är. Den som vill forska om och förstå kultur måste röra sig och förändras, tillsammans med det man studerar: Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer hur, vad och vart. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som fungerar är bra och det dysfunktionella är dåligt. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring, och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot mål.

Min kulturforskning handlar inte om att leda något i bevis, utan om att uppmuntra till reflektion, om att främja nytänkande och utmana det givna. En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram; även om det är målet kan man bara hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför resultatet. Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar och i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs intresserade läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i alla framställningar utvecklas ingen kunskap. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.

Många ser kunskap som ett logiskt koherent och sammanhållet system och forskningen som ett pusselläggande där varje enskild bit har ett fast värde som adderas till helheten i takt med att bitarna läggs på plats. I ett sådant paradigm måste varje bit vara felfri för att helheten ska anses vara vetenskaplig. Om en bit innehåller fel faller hela kunskapsbygget. Och så är och fungerar det i många områden. Fast är det kultur man vill veta något om måste man inse att helheten är skild från delarna, att det inte finns någon kausalitet mellan delarna och helheten. Kunskapen om helheten uppstår i dynamikenmellan delarna och därför har felaktigheter, hugskott, missförstånd och geniala infall alla ett potentiellt sett lika stort värde inom ramen för helheten, är viktigt att tilläga.

Värdet med texterna jag skriver finns i helheten, i processen som sådan, i rörelsen framåt, förändringen och upprepningarna. Det som skrivits och finns att läsa är lika mycket del av helheten som det som ännu inte skrivits, och det som står mellan raderna. Min forskargärning handlar inte så mycket om kunskap om kultur som den speglar kulturen och pekar på betydelsefulla aspekter av den liksom faror och risker som finns inbyggda i den men som är svåra att se om man inte skaffar sig perspektiv. Jag skriver och läser det jag skriver för att bli bättre på att se och förstå kulturen som jag liksom alla andra lever i och står begravd i upp till halsen. Kunskapen om kultur finns i helheten och dynamiken mellan delarna, i spänningarna, motsägelserna och komplexiteten. Skriver man om kultur är det därför inte lika viktigt att tänka sig för innan man sätter ord på sina tankar som om man skriver om andra områden. Kulturvetaren är del av och befinner sig mitt i sitt studieobjekt. Att skriva om kultur är delvis att skriva om sig själv och kulturvetenskap handlar om att upptäcka både delarna och relationerna mellan. Det är i mångfalden av ingångar och uttryck, tankar och stilar, grepp och ämnen som värdet med den kulturvetenskap jag bedriver står att finna.