I tisdagens Rapport fanns ett inslag där moderaternas Johan Forssell stod och var upprörd utanför riksdagshuset. Han var inte ensam om att visa missnöje med Stefan Löfvens regeringsförklaring, men han var den som visade mest känslor. "Jag är väldigt frustrerad", sa han. Och morgonen efter fortsatte han i SVTs morgonsoffa att visa sin upprördhet. Det är intressant tycker jag. Sedan ett tag tillbaka har jag i olika forum försökt lansera ett ord för det Forssell och väldigt många andra politiker ger uttryck för: Oppositionsindignation. Det handlar om en speciell typ av upprördhet. Forssell och andra politiker som befinner sig i opposition är naturligtvis inte upprörda över sakernas tillstånd, och de förfogar så klart inte över några magiska verktyg som löser frågan. Starka känslor passar som hand i handske med den medielogik som råder idag, och detta utnyttjas hänsynslöst i jakten på uppmärksamhet och potentiella väljare.
Fake news talas det inte så mycket om längre; det har liksom blivit det nya normala. Det är verkligen djupt tragiskt, men frågan är om inte fake feelings är värre. Oppositionsindignation handlar om att visa och röra upp känslor för att störa regeringens arbete med att styra vårt land på ett långsiktigt hållbart sätt. När fakta inte längre biter och alla har sin bild av verkligheten finns det bara känslor kvar att spela med. Och den som är mest frustrerad och upprörd får mest tid i medierna.
Förljugenheten och falskheten som alla tvingas förhålla sig till och som sprider sig snabbt på sociala medier eftersom de är konstruerade för att fånga upp starka känslor underminerar kunskapen och demokratin som är bräcklig och inte skapad för att hanteras på det vårdslösa sätt som idag är norm bland oppositionen som dessutom paradoxalt nog säger sig värna vårt land. Oppositionsindignation är ett hån mot all verklig, äkta och rimlig indignation.
Alla som verkligen bryr sig har ett ansvar att lära sig känna igen tecknen på och reagera starkt avståndstagande mot alla tecken på oppositionsindignation. Våra folkvalda politiker ska sitta i utskott och riksdagen och arbeta hårt för att värna demokratin, inte agera som om det vore valrörelse hela tiden. Oppositionens uppgift är att förhandla med regeringen och driva sina frågor i forum där alla parter diskuterar åtgärder man verkligen tror på och faktiskt kan stå för, inte visa sin frustration i TV för potentiella väljare. Särskilt inte som oppositionen, vilket ofta är fallet, gjorde något åt saken som just nu rör upp känslor under sin tid vid makten.
För att bjuda motstånd mot politikernas falska känslor och spelade upprördhet, som hotar att sprida sig i samhället behövs det ett ord som skiljer deras affekt mot vanliga människors, och mitt förslag är OPPOSITIONSINDIGNATION. Tro mig, vi vill inte ha ett samhälle som blivit resistent mot både kunskap och känslor! Jag är varken upprörd eller frustrerad över Forssells och andras indignation, jag blir bara ledsen och reagerar på att så få verkar bry sig om vad som håller på att hända. Hotet kommer som sagt inte utifrån, alla demokratier har i alla tider hotats inifrån, av politiker som tror att de kan hantera krafterna som sätts i spel för att vinna makten.
Politiker ska inte vara upprörda. Politiker som står i TV och visar alla att de inte kan hantera den frustration som alla som ansvarar för komplexa uppgifter måste kunna hantera eftersom det inte finns några enkla lösningar på svåra samhällsproblem, visar bara sin egen oduglighet och borde i rimlighetens namn straffa ut sig. Men för att det ska bli så behövs ett ord som alla känner igen och som fäster vid den som försöker utnyttja människors rädslor och behov av trygghet.
Demokratin och den långsiktiga hållbarheten behöver politiker som INTE blir upprörda och frustrerade, politiker som kan hantera komplexiteten och som förmår göra det bästa av det komplicerade läge som råder. Alla uttryck för oppositionsindignation är inte bara ovärdiga utan dessutom potentiellt skadliga och behöver därför uppmärksammas och förlöjligas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar